Att aktiemarknaden inte reagerade på IPCCs rapport om klimatförändringar påvisar kapitalisternas oförmåga att hantera eller ens bekymra sig om klimatkrisen.

Fredagen den 27 september 2013 vaknade jag upp, för första gången i mitt liv, till en ytterst speciell känsla: en intensiv önskan att följa New Yorks aktiemarknads öppnande. Vad skulle hända när den där irriterande klockan ringde för en ny dags angrepp från bedragarna i världens mest ödeläggande och beryktade byggnad? Jag föreställde mig aktiemarknadens kupongklippare snubblande över varandra i en rasande akutförsäljning av fossila bränslepapper. Desperata telefonsamtal från olje-, kol- och gasintressenter, som ursinniga ringer sina ombud på all Street-golvet och skriker till dem: "Sälj, sälj, sälj!"

Säkert borde tillkännagivandet, denna morgon, av den femte rapporten från IPPC (International Governmental Panel on Climate Change) förebåda en verklig syndaflod av bakgårdsrealisationer på olje-, kol- och gasaktier som nu förlorat sitt värde. Med insikt om kursfallet hos de tidigare så dyra papperslapparna, tecknen på fossila bränslereserver intecknade av Exxon, BP, Chevron och andra aktiemarknadens lysstjärnor, skulle effekten på deras tillgångar utan tvekan visa sig katastrofal. När allt kommer omkring; sju år efter den senaste bedömningen från IPCC, porträtterar syntesen från de flera hundra viktigaste klimatforskarna i världen en "otvetydig" (IPCC: "unequivocal") bild av att människan inverkar på klimatsystemet. "Detta är uppenbart genom de ökande koncentrationerna av växthusgaser i atmosfären, större in- än utstrålning, observerad uppvärmning och förståelse för klimatsystemet".

IPCC-rapporten avlägsnar varje tvetydighet i fråga om vilka särskilda mänskliga aktiviteter som ligger bakom dessa förändringar: "Den atmosfäriska koncentrationen av koldioxid (CO2), metan och kväveoxider har ökat till nivåer utan motsvarigheter under de senaste 800 000 åren. CO2-koncentrationerna har ökat med 40 procent sedan förindustriella tider, primärt genom utsläpp från fossila bränslen och sekundärt genom nettoemission från användningen av landytor. Oceanen har absorberat omkring 30 procent av människoskapad koldioxid, vilket orsakat dess försurning".

Till och med om vi skulle stoppa utsläpp av växthusgaser idag så har den industrialiserade mänskliga civilisationen, baserad på fossila bränslen, startat förändringar på planeten som i huvudsak är oåterkalleliga och bara kan mätas på tidsskalor som är svåra att fatta: "En stor andel av de klimatförändringar till följd av CO2-utsläpp, som människan orsakat, är oåterkalleliga inom en skala från flera århundraden till tusentals år, utom i fråga om en stor nettominskning av CO2 inom en utsträckt period. Jordens yttemperatur kommer att förbli ungefär densamma på förhöjda nivåer under många århundraden efter ett fullständigt slut för nettotillskottet av CO2-utsläpp förorsakade av människor".

Eftersom hela planeten är en sammankopplad uppsättning av ekosystem, som tillsammans bildar biosfären, leder jordatmosfärens sammansättning och dess förmåga att behålla solvärmen oundvikligen till förstörelse i andra delar än atmosfären. Krympande polarisar som leder till högre havsvattenvattennivå (upp till en meter till 2100 om man antar viss utsläppsminskning), och hotar att omintetgöra såväl lågt liggande önationer som större städer; den fortsatta försurningen av världshaven (som dödar basen i födokedjan: korall, fytoplankton och skaldjur) och fler klimatstörningar, fler hetare dagar och extrema väderhändelser. Till och med efter vissa verkliga åtgärder för att minska utsläppen kommer jordens medeltemperatur, enligt vetenskapsmännen, sannolikt att stiga med mer än den tvågradiga förhöjning som betraktas som "säker"

Men om man fortsätter i den vanliga "business as usual"-andan förutsägs den genomsnittliga globala temperaturen öka med mellan 2,6 och 4,8 grader C fram till 2080-2100. Vid det högre värdet skulle livet för många arter, inklusive vår egen, bli olidligt på betydande områden av klotet och förorsaka upplösning av komplexa ekosystem. Det är viktigt att komma ihåg att IPCC har klandrats för återhållsamhet i sina bedömningar, till följd av den konsensus som påläggs FN-organ av medlemsländernas regeringar.

Med tanke på att en stor del av dess börsvärde baseras på fossila bränslereserver borde allt detta vara mycket dåliga nyheter för Wall Street-börsen. Aktiemarknaderna i London, Säo Paulo, Australien och Toronto har 20-30 procent av sina tillgångar i fossila bränslen. 2011 värderades de 100 största kol- och 100 största oljebolagen sammalagda värde till 7 420 miljarder dollar, halva USAs BNP. Om dessa aktiemarknader plötsligt förlorade upp till en tredjedel av sitt värde skulle effekten på världens finansiella system bli katastrofalt; föregående största kursfall - 1987 och 2007/08 - översteg inte 20 procent.

Hur står sig den siffran jämför med det vi upptäckt, beräknat på de reserver fossila oljeföretag och regeringar har, och därmed basen för deras värde på marknader världen runt? Enligt Carbon tracker Initiative report som citeras ovan är siffran 2 795 GT CO2, varav 65% från den mest rikliga och nersmutsande källan, kol. Den andel av reserven som kontrolleras av de 100 största kolföretag och de 100 största olje- och gasföretag är 745 GT CO2. Med andra ord, den stora huvuddelen av olje-, kol- och gasreserverna kan aldrig utvinnas med s k fracking, hydraulisk uppspräckning, borras eller brytas upp, även om de är värda miljarder dollar i dessa företags balansräkningar. En så passligt förödande prognos för gemensam överlevnad att det borde ha synts i marknadsvärderingen, när den andra IPCC rapporten blev offentlig.

Detta är naturligtvis inte vad som hände. Wall Street öppnade till min bestörtning, men inte förvåning, normalt med knappt en krusning. Det stod helt klart att för fondförvaltare, investerare och ett antal andra härskare i världen hade den förkrossande IPCC- rapporten inte något med deras affärsmodeller att göra. Dessutom använde energibolagen 674 miljarder dollar till att genomsöka världen efter nya olje- gas- och kolfyndigheter. Som International Energy Agency´World Energy Outlook 2012 rapporterade:

"Trots den växande tillgången på energikällor med låga koldioxidutsläpp dominerar fossila bränslen den globala energimixen understödda av subventioner som 2011 uppgick till 523 miljarder dollar, vilket är en ökning på nästan 30 % jämfört med 2010 och sex gånger mer än bidragen till förnyelsebara energikällor".

I kontrast till det som IPCC säger krävs, har IEA beskrivit den mest sannolika vägen för USA. Runt 2020 förutspås USA bli den största globala oljeproducenten (och går förbi Saudiarabien till mitten av 2020). Med den ökande olje- och gasproduktionen från fracking, djupa off-shore fyndigheter och genom att exploatera reserver i Arctic, ”blir Nordamerika en nettoexportör av olja runt 2030”. Med andra ord, trots en annan rapport som visar att världen runt 2050 kommer att behöva använda en miljard dollar per år för att skydda lågt liggande städer som New York och Shanghai från havshöjningen, är det i hög grad ”business as usual”.

De kapitalistiska marknadsrelationernas obevekliga logik och dess fixering vid kortsiktiga vinster, slår sunt förnuft och universums fysiska begränsningar. Var passar de restriktioner in som EPA nyligen offentliggjort för koldioxidutsläpp från nya kol- och gasfabriker? Trots det faktum att de hyllades av de största gröna grupperna som Sierra Club och Environmental Defence Fund är de inte i närheten av att påverka situationen. I försvar för Obama och hävdande att hans regering tar sig an kollobbyn seriöst skrev New York Times 21 september:

"Obamaadministrationen tillkännagav på fredagen att den inte backade från en konfrontation med kolindustrin och att den skulle fortsätta verka för att genomföra de första federala/landsomfattande begränsningarna av koldioxidutsläpp på landet kraftbolag. De föreslagna reglerna som tillkännagavs på National Press Club av Gina McCarthy, the Enviromental Protection Agencys administratör, är en aggressiv åtgärd av mr Obama för att kringå kongressen när det gäller klimatförändring".

Det första som finns att säga om dessa nya förmodat ”aggressiva” regler är att de redan har urvattnats jämfört med de som föreslogs för några månader sedan. För det andra gäller de bara nya kolfabriker (endast åtta har byggts) och gasanläggningar (91 nya), inte de hundratals gamla anläggningarna, en del av dem mer än 50 år gamla och mycket mer ineffektiva. De kan ohämmat fortsätta att spy ut obegränsade mängder koldioxid. För det tredje kommer enligt en annan eftergift för kolindustrin varje ny anläggning ha sju år på sig att underordna sig reglerna vilket tar dem fram till 2020-talet. Gina McCarthy avslöjade spelet när hon sa: ”Jag tror att förslaget i stället för att ta död på framtida kol, visar vägen framåt för kolet att bli en del av framtidens energiförsörjning".

Som en del av spelet för att skydda kol och gas från konkurrens från vind och solenergi återupplivar Obamaadministrationen regeringens kontroversiella lånegarantiprogram för ren energi, det som innebar konkurs för solpanelföretaget Solyndras, som blev ett diskussionsämne för republikaner för att regeringen förlorade 500 miljoner dollar på det. Som jämförelse till dessa 500 miljoner, använder Pentagon 20,2 miljarder dollar bara på luftkonditionering i Afganisatan

Följande citat är från New York Times näringslivssektion exakt samma dag som tidningen kallade Obamas regler aggressiv antikol-åtgärd.

"Det återupplivade programmet är bredare än sina föregångare som fokuserade på att fånga koldioxidutsläpp från kolindustrier och omvandla kol till gas. Mr Davidson (vd för låneprogramkontoret på Energidepartementet) sade att tjänstemän letade efter projekt som minskade karbon- och andra gaser inom energiproduktionens olika stadier, som att minska metanutsläpp eller vattenanvändning inom den utvinningsprocessen av naturgas som är känd som fracking såväl som att återställa existerande koleldade kraftanläggningar".

Med andra ord, det nya låneprogrammet ska vidgas för att försöka hitta en lösning på den förorening som orsakas av att bränna kol och utvinna naturgas genom fracking. Men de acceptabla lösningarna innefattar inte de mest uppenbara och effektiva, stänga kolindustrier, förbjuda fracking och omskola yrkesutbildade gruvarbetare och kraftverksarbetare så att de kan bygga och driva en ny ren energiinfrastruktur. I fråga om den perversitet det är att försöka utveckla en teknologi som för närvarande inte existerar och som kommer att kräva att mer kol bränns för att kol inte ska förorena, citerar Times Michael E Webber, vice direktör för Energy Institute på Texas universitet i Austin:

”Om du använder kol rätt är det så dyrt att vind och solenergi slår dem på marknaden och det är därför dessa människor som vill använda kol på rätt sätt behöver sitt politiska stöd med lånegarantier, forskningsstöd och skattelättnader. Vind och sol är stora barn och nästan konkurrenskraftiga på egen hand redan, men de avancerade fossila anläggningarna och små kärnreaktorerna är många år därifrån".

Med andra ord, snarare än att aggressivt attackera kolindustrin försäkrar sig Obamaadministrationen om dess överlevnad. Det enda de aggressivt åstadkommer är mer olja, kol och naturgas, vilket beskrivits i ett stort antal rapporter och uttalanden. Som svar på IPCC rapporten undrar man hur John Kerry, vars departement fortfarande funderar på att tillåta Keystone XL rörledning för oljesand, kan ha mage att säga detta.

”Förenta staterna är djupt engagerat i att ta en ledande roll vad gäller klimatförändringarna. Vi kommer att samverka med våra partners över hela världen för att genom ambitiösa åtgärder begränsa utsläppen, omvandla vår energisektor och hjälpa de mest utsatta att ta itu med följderna av klimatförändringarna. Vi gör detta eftersom detta är naturvetenskap, det är fakta, och handling är vårt enda alternativ.”

Samtidigt detta år gav Environmental Protection Agency, EPA ett klimatpris till Raytheon, ett företag som kallar sig självt ”världens främsta missiltillverkare /av/ offensiva och defensiva vapen för land, hav, luft och rymd”. När priset överlämnades sade EPA:s chef Gina McCarthy

”Våra mottagare av klimatpriset är framstående exempel på hur man med utomordentliga insatser kan reducera utsläppen av koldioxid …. Dessa organisationer antar de utmaningar klimatförändringarna ställer oss för, genom praktiska, förnuftiga och kostnadsbesparande lösningar för att öka effektiviteten och minska slöseriet.

För kapitalismens försvarare går vansinnet djupare än till konceptet miljövänliga missiler. Som en färsk rapport om biologisk mångfald i The Economist noterar: ”Mer tillväxt, inte mindre, är bästa hoppet för att undgå en sjätte stor utplåning av arter.” Mera exakt, vad utrotningshotade arter framför allt behöver är fler rika människor: ”Större mänskliga rikedomar ger andra arter bäst chans att överleva… när människor når medelklassens inkomstnivåer, gynnas andra arter. Det beror bl a på att när människor blir rikare ökar deras intresse för lyx, för en del betyder det exklusiva skor, för andra en dags fågelskådning… "Tillväxt har också indirekt betydelse för biologisk mångfald. Människor städar upp i sin omgivning på ett sätt som hjälper andra arter, t ex genom avloppsrening och genom förbud för fabriker att släppa ut föroreningar i floder. Välstånd och fred går hand i hand, och väpnade konflikter skadar djur såväl som människor, något krigen i Kongo har visat".

Jag överlämnar till läsaren att avgöra vilka påståenden ovan som är mest missvisande eller felaktiga. Som The New Yorker har belyst i en analys av inkomstskillnader relaterade till T-banestationer; om Manhattan var ett land skulle inkomstskillnaderna mellan de 20 procent rikaste och de 20 procent fattigaste vara jämförbara med läget i Sierra Leone, Namibia och Lesotho. Detta faktum har bäring på Wall Streets placering. För Wall Street, som bedömer risker efter deras förmåga att maximera profit, innebär klimatförändringar helt enkelt att lära sig dra vinning från dem. Som David Ravensbergen skriver:

”Även när extremt väder förstör skördar och hotar kustlinjer erbjuder nya kundanpassade finansiella instrument den insiktsfulle investeraren en chans att profitera på förödelsen. Väderrelaterade tjänster erbjuder både en lönsam investering idag och en försäkring mot framtida förluster på grund av översvämning eller torka. Samtidigt som kostnaderna för klimatförändringarna bedöms öka så växer vinsterna som kan göras på att spekulera i de kostnaderna än snabbare. För att sammanfatta, vad vi har är en situation där investerare är upptagna med att spekulera i vad som kommer att hända med klimatet. Beroende på hur de investerar kan de tjäna pengar på om det går bättre eller sämre. Om de satsar på fel häst, kan deras dåliga investeringar också försäkras genom att köpa andra finansiella produkter".

Det finansiella systemet, den vinstbaserade produktionen och det kapitalistiska tvånget att växa är tre huvudorsaker till att kapitalismen inte kan förhindra en ekologisk katastrof. Klimatapokalypsens fjärde ryttare är det mellanstatliga tävlingssystem känt som imperialism, som motsvarar inhemsk tävlan mellan företag och hindrar bindande och effektiva internationella överenskommelser om klimatet. Den historiska förklaringen är att kapitalismen de senaste 150 åren har baserats på fossila bränslen och företagen som utvinner och bearbetar dem; dessa företag utgör nu några av världens största ekonomiska – och därmed politiska – aktörer, med många miljarder dollars egenintresse i att förhindra förändring. Dessutom, betänk den på fossila bränslen baserade kapitalismens infrastruktur, tusentals mil pipelines som slingrar över varje kontinent, över 200 000 bensinstationer bara i USA, vägar och raffinaderier, de medicinska och petrokemiska industrikomplexen, bilfabrikerna som framställer 70 miljoner nya bilar varje år, cement-, gummi- och asfaltframställarna och det väldiga militär-industriella komplex som säkrar kontrollen över oljeflödena i ständigt ökande mängder medan oljeutvinning och raffinering utvecklas tekniskt.

Genom kapitalismens lagar representerar dessa tusentals miljarder dollar investerade kapital, som inte kan avräknas förrän avskrivningskostnaderna nått acceptabla nivåer för de ursprungliga investerarna. Vetenskapen säger oss vad som måste göras, kapitalismen säger att det saknar betydelse. Sådan är psykosen i hjärtat på det system där pengar är viktigare än fysiska realiteter. Det faktum att "business as usual" äventyrar hela vår existens rår ändå inte på kapitalackumulationens samvetslösa logik. Inte för inte deklarerade Marx att varje kapitalists motto är: ”Efter mig, syndafloden!” Detta ska inte tas som intäkt för inte slåss för meningsfulla reformer som gör våra liv mindre förödda, som köper oss tid att dämpa koldioxidutsläppen och bygga upp vårt självförtroende och vår organisering.

Charles Sherrod var en nyckelmedlem i antirasistiska Student Non-Violent Coordinating Committee och dess första gräsrotsorganisatör på 1960-talet. Han mindes hur polischefen i Albany, Georgia, sa när han avfärdade existensen av afro-amerikaner med orden: ”Vet du Sherrod, det handlar om tankens seger för materien. Jag tänker inte bry mig om dig, du har ingen betydelse. (Svåröversatt ordlek: It´s just a matter of mind over matter. I don´t mind and you don´t matter.) Men genom militant organisering, beslutsamhet och en passion för rättvisa som visades av tiotusentals demonstranter och aktivister blev polischefen överbevisad. Raslagarna avskaffades. Men vi vet också att trots att rasism inte längre är regeringens officiella policy, består den överallt eftersom kapitalism har nytta av rasism.

Systemet förlänger och återuppfinner den på samma sätt som det har nytta av sexuellt förtryck och krig. Så vi behöver inse behovet av att ersätta kapitalismen med ett mer rationellt och samarbetsinriktat, demokratiskt och humanistiskt system i harmoni med våra behov som människor och med den omgivande miljön. Om inte förlorar vi vårt enda hem.

Chris Williams, som ofta har bidrag i Climate & Capitalism, har skrivit Ecology and Socialism: Solutions to Capitalist Ecological Crisis (Haymarket, 2011). Han är ordförande i Science Department at Packer Collegiate Institute och biträdande professor i Chemistry and Physical Science vid Pace University, USA.

Översättning och bearbetning: redaktionen