Två presidenter har rest runt i Latinamerika. George Bush som lovat bistånd och vill sluta avtal om etanolproduktion. Hugo Chávez, som fick mer uppmärksamhet, stärkte relationer och kritiserade etanol som alternativ till oljan

Det är förvisso för tidigt att tala om en politisk omgruppering i Latinamerika, men Bush rundresa har utan tvekan skapat mera problem för regionens makthavare än kollegan Hugo Chávez motturné. En bild säger mer än tusen ord, sägs det, och bilderna av Chávez avlöste varandra på tidningssidor och TV-skärmar och fick minst lika stort utrymme som bilden av världens överhuvud. Bakom Bush Latinamerikaresa finns naturligtvis en strategi med en mångfald målsättningar, bland annat att tvätta imperiets ansikte rent. I sitt tal före avresan citerade Bush Simón Bolívar och George Washington och gjorde anspråk på att ta över de fanor som är så kostbara för folkrörelserna. I en ledare tackade New York Times den venezolanske presidenten för att han "tvingat Washington till en mera progressiv politik” för Latinamerika, genom att lova mera bistånd till utbildning, bostäder och hälsovård. Även om man inte gick in alltför mycket på detaljer, vilket kritiserades av den demokratiska oppositionen, som anklagar Washington för att tvärtom skära ned de medel som avsatts för regionen. “Han tror visst att han är Kristoffer Kolumbus: han håller på att upptäcka fattigdomen. Det yttersta ansvaret ligger hos imperiet, hos de ekonomiska modellerna, hos statskupperna. Och nu kommer han hit och pratar demokrati med oss. Med vilken moralisk rätt?”, frågade Chávez på Ferro-stadion i Buenos Aires, omgiven av över 30 000 människor.

USA manipulerar
USAs agerande är inte nytt: Man lägger vantarna på fanor och symboler, man använder samma vokabulär men med annan innebörd (ett sätt att manipulera och prostituera språket). Washington har behov av att uppdatera sitt språkbruk, framför allt när mattan håller på att läggas ut för en ny demokratledd administration. All rapportering tyder på att CIAs agerande har skärpts gentemot Latinamerika och inom regionen, och som av en tillfällighet har kommersiella massmedia börjat satsa dubbelt upp i sina kampanjer för att skapa splittring bland latinamerikanerna. Det är mycket möjligt att man den här gången är för sent ute med denna strategi, som liknar Framstegsalliansen, som John F. Kennedys regering försökte tillämpa. Efter att ha omfamnat Bush, erinrade den brasilianske presidenten Luiz Inácio Lula da Silva om att USA fortfarande är landets främste handelspartner: "Vi vill vidmakthålla (denna historiska förbindelse), vi vill förbättra den, men utan att göra avkall på vårt största åtagande, som är hela den process som går ut på att stärka Mercosur, att bilda en gemenskap av sydamerikanska nationer och den integreringsprocess som vi håller på att driva”. Halleluja!

Tävling i inflytande
I Washington har man sett båda rundresorna som en tävling för att vinna inflytande i Latinamerika. Dock satsade man på fel häst. Tom Shannon, chef för USAs Latinamerika-diplomati envisades med att jämföra hans lands ”positiva agenda” med Venezuelas politik. I själva verket knep Chávez fler rubriker i USA-pressen än vad Bush lyckades förskaffa sig med sina klent underbyggda löften om att investera mera pengar för att bekämpa fattigdomen i Latinamerika, den fattigdom som Washington så starkt bidragit till att fördjupa. Enligt en enkät i Zogby International har 86 procent av den latinamerikanska intellektuella och ekonomiska eliten en ofördelaktig bild av USA. De breda massornas USA-bild behöver vi inte ens nämna! State Departament lade lök på laxen när man i byråkratisk ordning distribuerade årsrapporten om respekten för de mänskliga rättigheterna i världen. Denna rapport uppfattas som ett översitteri – vilket även erkänns av Miami Herald – från ett land som torterat fångar i Abu Ghraib-fängelset och Guantánamo, som invaderat och massakrerat afghaner och irakier. En våg av protester startade i Mexiko och bland andra Washington-vänner och fortsatte i Brasilien, som inte erkände dokumentet som ”legitimt”.

Den viktiga etanolen
Kanske var det alliansen mellan USA och Brasilien kring etanolproduktionen som blev anledningen till att Chavez valde att helhjärtat satsa på något som tveklöst väckt misshag hos USAs regering och kanske också hos några partners i Mercosur. Brasilien är världens största etanolproducent och kontrollerar tillsammans med USA 72 procent av världsproduktionen. Den uruguayanske journalisten Raúl Zibechi påpekar att medan USAs etanol, som framställs ur majs, har dålig produktivitet och pressar upp priserna på detta födoämne, så är sockerrörsproduktionen fem gånger så effektiv och skulle göra Sydamerika världsledande i produktionen av detta energislag. Ett långsiktigt avtal med Brasilien skulle möjliggöra tre centrala målsättningar för USA: att diversifiera hela energisektorn och minska beroendet av import från Venezuela och Mellanöstern, försvaga Venezuela och dess bundsförvanter och bromsa den regionala integreringen med fossila bränslen som drivkraft som hade tagit fart under 2006. Planen ger nytt liv åt samma målsättningar som Bush tvingades skjuta på framtiden i november 2005, när frihandelsavtalet ALCA gjorde fiasko vid det interamerikanska toppmötet i Mar del Plata. För att inte missa tåget erbjöd sig den colombianske presidenten Alvaro Uribe att förvandla Colombia, etanolproducent nummer 3 i Amerika efter Brasilien och USA, till en biobränslekälla. ”Vi har över sex miljoner hektar savann i Orinoco-området som vi kan erövra för biobränsle utan att förstöra ett enda träd”, hävdade han. Kan man måhända framställa etanol ur kokablast.

Hård kritik från Chávez
Chávez hade tidigare riktat hård kritik mot etanolen som alternativ till oljan. ”Det USA är ute efter är omöjligt. För att kunna vidmakthålla landets livsstil skulle man vara tvungen att så majs på en yta som är fem till sex gånger så stor som jordklotet”, sade Chávez sedan han påpekat att utvidgade odlingsarealer skulle drabba livsmedel (som skulle bli dyrare), jordar (som skulle utarmas av kemiska ämnen i jordbruket), samtidigt som tendensen till monokultur skulle förstärkas för att kunna försörja etanolanläggningarna”. Enligt Fidel Castro är ”tanken på att använda födoämnen för att framställa bränsle sorglig och skakande”, eftersom "ingen kan veta var livsmedelspriserna kommer att hamna när sojan omvandlas till bränsle”. Dessa argument stämmer med kritiken från de sociala rörelserna, som hävdar att man vill ersätta produktionen av livsmedel för att kunna vidmakthålla the American way of life”: ”Dagens sätt att producera bioenergi vilar på samma grund som i alla tider gjort att våra folk har förtryckts: man har lagt vantarna på mark, på naturtillgångar och på arbetskraft”. Manifestet påpekar att etanolöverenskommelsen “är ett led i USAs geopolitiska strategi för att försvaga Venezuelas och Bolivias och liknande länders inflytande Latinamerika”. Det är kort och gott fråga om att bojkotta den regionala integrationen och viktiga projekt som den södra gasledningen.

Kollektiv transport är alternativet

João Pedro Stedile, ledare för Sem Terra, de jordlösa böndernas rörelse i Brasilien, har påpekat att bonderörelserna framför allt har kritiserat att kopplingen mellan energi och liv (bio), eftersom biobränsle är ett begrepp som inte existerar och som borde ersättas med begreppet agrobränsle. Man erkänner att agrobränsle är bättre för miljön än oljan, vilket inte för den skull väsentligen rubbar den utmaning mänskligheten står inför: dagens modell med energislöseri och individuella transporter måste ersättas med en modell baserad på kollektiv transport med tåg etc. Problemet är varken Bush eller USA. De spelar sitt spel, som de alltid har gjort. Med etanolprojektet formas en nygammal allians mellan de globala eliterna, inklusive de i Latinamerika. I december lanserades den interamerikanska etanolkommissionen, och bland dess främsta tillskyndare finner vi den förre Florida-guvernören Jeb Bush, som många anklagar för valfusket som hjälpte hans bror till presidentposten år 2000, och brasilianaren Roberto Rodrigues, ordförande i Sao Paolos Högsta Lantbruksråd och f d jordbruksminister under Lula-regeringens fyra första år, agrobusinessens man i den brasilianska regeringen, som är villig att skövla regnskogen i Amazonas och driva bort miljontals bönder från deras jordar för att skynda på kapitalackumulationen. Chávez strärkte relationerna När Richard Nixon besökte det Latinamerika, fick han en jättelik spottloska i ansiktet. Bush föredrog omfattande säkerhetsarrangemang och isolering för att slippa den sortens folkliga opinionsyttringar. Under tiden reste Hugo Chávez runt i Latinamerika och Karibien, stärkte relationer, skrev under avtal, omfamnade människor och utnyttjade det av Washingtons agenda skapade konkurrensläget för att tydligt visa att för att slå sönder det som kostat oss så stor möda att bygga upp behövs det mer än att en president på väg ut reser runt i Latinamerika.

av Aram Aharonian, uruguayansk journalist och VD för det nya regionala TV-nätverket Telesur.

Översättning: Eva Sjöblom