Ingen tror att den turkiska invasionen i irakiska Kurdistan syftar
till att förstöra PKKs baser i området (Partiya Kerkeren Kurdistan).
Turkiet har andra bevekelsegrunder och fruktar en uppdelning av Irak,
skriver författaren Nazanin Amirian i Rebelion.
Ända
sedan det kurdiska autonoma styret i norra delen av Irak etablerades
1991 har turkiska invasioner förekommit om än oregelbundet och utan
större intensitet och man har räknat med USAs godkännande. Denna gång
har såväl USA som Masud Barezani, ledare för de autonoma kurderna,
motsatt sig det nya turkiska äventyret. PKKs talesman förnekar kategoriskt
att de nästan 40 000 gerillakämparna opererat i Turkiet från irakiskt
område. PKK som har ett årtionde av svåra motgångar bakom sig, befinner
i en rekonstruktionsfas, dessutom tillåter inte de irakiska kurdledarna
– som är trogna allierade med USA - dem att attackera Turkiet, som
är en strategisk allierad med USA.
Man
måste alltså söka andra orsaker till denna nya kris i regionen. Allt
tyder på att det turkiska motivet för attacken hänger ihop med ett
beslut i den amerikanska senaten i september förra året som föreslår
att Irak delas i tre ministater: 20 procent till kurderna i norr,
25 procent till sunnimuslimerna i mitten och resten till shiamuslimerna
i söder.
En
federal regering i Bagdad ska skydda gränserna och administrera landets
resurser. För USA skulle denna plan B var en värdig utväg ur den irakiska
kvicksanden, mindre förödmjukande än reträtt och flykt. Turkiet, som
betraktar oljan som finns i den kurdiska delen av Irak som deras belöning
för att ha stött USA:s ockupation, vill på inga villkor ha en kurdisk
”stat” nära sin gräns av två huvudskäl: Först och främst för att ett
sådant land skulle kontrollera 36 av de 90 miljarder fat olja som
finns i Iraks mark. I detta område finns dessutom enorma vattenreserver
och jorden största svavelfyndighet. Svavel är känt för att bl a ha
använts militärt för tillverkning av giftgaser. Den andra orsaken
är att ett rikt och mäktigt Kurdistan skulle påverka kurderna i sydöstra
Turkiet. 12 miljoner kurder förföljs systematiskt i Turkiet och lever
i fattigdom.
Den
utlovade moderniseringen har aldrig kommit till dessa. Infrastruktur,
industrier och affärsutbud är ickeexisterande. Halva den vuxna befolkningen
är arbetslös och analfabetismen är den högsta i landet. Tre miljoner
kurder har tvingats överge sina byar och 40 procent av skolorna har
förstörts efter bombningarar. Detta har skett öppet inför världens
blickar. Plan B skulle - om den genomfördes - innebära att dörren
öppnades för etnisk rensning i Irak. Omkring tre miljoner kurder,
araber och turkmener som bor utspridda i Irak skulle behöva återvända
till sina ursprungsstäder.
Förutom
Turkiet så motsätter sig Iran och Saudiarabien en uppdelning av Irak.
Iran med sju miljoner kurder som förtrycks i likhet andra etniska
minoriteter samarbetar med Turkiet om att förtrycka rebelliska kurder
i båda länderna. Saudiernas invändningar handlar om att ett autonomt
område med shiiter i södra Irak skulle hamna under Irans inflytande.
Om den amerikanska kongresse skulle anta en resolution som förklarar
den turkiska slakten på armenier 1915 som folkmord skulle detta fungerar
som psykologiskt tryck på Turkiet och få landet att dämpa sitt uppror
mot USA:s planer för regionen.
Även
om den aktuella etniska rensningen mot kurder i Turkiet inte fördöms
av USA vore det en påminnelse för turkarna om vad som hände för 92
år sedan. En kris i relationerna mellan USA och Turkiet skulle få
viktiga konsekvenser och bl a påverka luftbron mellan Turkiet och
Irak, genom vilken 70 procent av de förnödenheter som amerikanarna
behöver i Irak transporteras. Det skulle destabilisera den enda lugna
regionen i Irak och hota oljetillgångarna i norra Irak och öka priset
på olja. Fem miljoner kurder har i norra Irak skapat det modellsamhälle
de alltid drömt om. Det autonoma styret i denna lugna demokrati –
skapad genom kohandel med ockupanterna - har symboler för sin självständighet:
en konstitution, lagstiftning, parlament, nationalsång, flagga, språk,
valuta, egna TV-kanaler, massmedier på arabiska och kurdiska och en
armé kalla Pers merga – ”de som omfamnar döden”. Ett paradis mitt
i en konflikthärd, som inbjudit tusentals kurder från Iran, Syrien
och Turkiet att delta i uppbygget av kurdernas land. Mao en demokrati
utan föregångare i en härjad region, alltför vacker för att vara verklig
eller varaktig?
N.
Amirian, författare till boken ”Kurdistan – landet som inte existerar”
Översättning:
Eva Berlin