Ingen tror att den turkiska invasionen i irakiska Kurdistan syftar till att förstöra PKKs baser i området (Partiya Kerkeren Kurdistan). Turkiet har andra bevekelsegrunder och fruktar en uppdelning av Irak, skriver författaren Nazanin Amirian i Rebelion.

Ända sedan det kurdiska autonoma styret i norra delen av Irak etablerades 1991 har turkiska invasioner förekommit om än oregelbundet och utan större intensitet och man har räknat med USAs godkännande. Denna gång har såväl USA som Masud Barezani, ledare för de autonoma kurderna, motsatt sig det nya turkiska äventyret. PKKs talesman förnekar kategoriskt att de nästan 40 000 gerillakämparna opererat i Turkiet från irakiskt område. PKK som har ett årtionde av svåra motgångar bakom sig, befinner i en rekonstruktionsfas, dessutom tillåter inte de irakiska kurdledarna – som är trogna allierade med USA - dem att attackera Turkiet, som är en strategisk allierad med USA.

Man måste alltså söka andra orsaker till denna nya kris i regionen. Allt tyder på att det turkiska motivet för attacken hänger ihop med ett beslut i den amerikanska senaten i september förra året som föreslår att Irak delas i tre ministater: 20 procent till kurderna i norr, 25 procent till sunnimuslimerna i mitten och resten till shiamuslimerna i söder.

En federal regering i Bagdad ska skydda gränserna och administrera landets resurser. För USA skulle denna plan B var en värdig utväg ur den irakiska kvicksanden, mindre förödmjukande än reträtt och flykt. Turkiet, som betraktar oljan som finns i den kurdiska delen av Irak som deras belöning för att ha stött USA:s ockupation, vill på inga villkor ha en kurdisk ”stat” nära sin gräns av två huvudskäl: Först och främst för att ett sådant land skulle kontrollera 36 av de 90 miljarder fat olja som finns i Iraks mark. I detta område finns dessutom enorma vattenreserver och jorden största svavelfyndighet. Svavel är känt för att bl a ha använts militärt för tillverkning av giftgaser. Den andra orsaken är att ett rikt och mäktigt Kurdistan skulle påverka kurderna i sydöstra Turkiet. 12 miljoner kurder förföljs systematiskt i Turkiet och lever i fattigdom.

Den utlovade moderniseringen har aldrig kommit till dessa. Infrastruktur, industrier och affärsutbud är ickeexisterande. Halva den vuxna befolkningen är arbetslös och analfabetismen är den högsta i landet. Tre miljoner kurder har tvingats överge sina byar och 40 procent av skolorna har förstörts efter bombningarar. Detta har skett öppet inför världens blickar. Plan B skulle - om den genomfördes - innebära att dörren öppnades för etnisk rensning i Irak. Omkring tre miljoner kurder, araber och turkmener som bor utspridda i Irak skulle behöva återvända till sina ursprungsstäder.

Förutom Turkiet så motsätter sig Iran och Saudiarabien en uppdelning av Irak. Iran med sju miljoner kurder som förtrycks i likhet andra etniska minoriteter samarbetar med Turkiet om att förtrycka rebelliska kurder i båda länderna. Saudiernas invändningar handlar om att ett autonomt område med shiiter i södra Irak skulle hamna under Irans inflytande. Om den amerikanska kongresse skulle anta en resolution som förklarar den turkiska slakten på armenier 1915 som folkmord skulle detta fungerar som psykologiskt tryck på Turkiet och få landet att dämpa sitt uppror mot USA:s planer för regionen.

Även om den aktuella etniska rensningen mot kurder i Turkiet inte fördöms av USA vore det en påminnelse för turkarna om vad som hände för 92 år sedan. En kris i relationerna mellan USA och Turkiet skulle få viktiga konsekvenser och bl a påverka luftbron mellan Turkiet och Irak, genom vilken 70 procent av de förnödenheter som amerikanarna behöver i Irak transporteras. Det skulle destabilisera den enda lugna regionen i Irak och hota oljetillgångarna i norra Irak och öka priset på olja. Fem miljoner kurder har i norra Irak skapat det modellsamhälle de alltid drömt om. Det autonoma styret i denna lugna demokrati – skapad genom kohandel med ockupanterna - har symboler för sin självständighet: en konstitution, lagstiftning, parlament, nationalsång, flagga, språk, valuta, egna TV-kanaler, massmedier på arabiska och kurdiska och en armé kalla Pers merga – ”de som omfamnar döden”. Ett paradis mitt i en konflikthärd, som inbjudit tusentals kurder från Iran, Syrien och Turkiet att delta i uppbygget av kurdernas land. Mao en demokrati utan föregångare i en härjad region, alltför vacker för att vara verklig eller varaktig?

N. Amirian, författare till boken ”Kurdistan – landet som inte existerar”

Översättning: Eva Berlin