Hillary Clinton eller Barak Obama kan kvitta, de är kloner, politiskt lika som bär, skriver Philippe Nadouce.

I USA är människornas värsta problem att ta ställning mellan Pepsi-Cola och Coca-Cola, har Woody Allen sagt. Vitsen skulle kunna illustrera den pågående valkampanjen och tvekampen mellan de demokratiska kandidaterna Barak Obama och Hillary Clinton.

Pepsi Obama eller Coca Clinton? Det är bara att välja!
Tror man att man gjort ett fritt val mellan kandidaterna, måste man fråga sig vad det är för skillnad mellan dessa båda, men också mellan övriga möjliga kandidater - Bloomberg, Edwards, Giuliani, Gore, Huckabee, McCain, Rice, Romney y Thompson – samtliga mångmiljonärer. Likheten mellan de Obama och Clinton stannar inte vid pengarna. Vi har också deras personliga kampanjrådgivare, som tvivelsutan kommer att ingå i nästa presidents regering. I Barak Obamas krets har vi i främsta rummet Zbigniew Brzezinski, rådgivare i säkerhetsfrågor åt förre presidenten Jimmy Carter, Richard Clarke, framstående expert på terroristbekämpning, och den förre Mellanöstern-förhandlaren Dennis Ross. Bland Hillary Clintons rådgivare hittar vi bekanta namn som f d utrikesministern Madeleine Albright, f d säkerhetsrådgivaren Samuel Berger och f d FN-ambassadören Richard Holbrooke, det vill säga förgrundsfigurerna i hennes mans regering.

Vad har de gemensamt med sina republikanska kollegor?
Samtliga rådgivare tillhör grupper med koppling till etablissemanget och stark förkärlek för den interventionspolitik som Bush-administrationen inledde efter 11-septemberattentaten. Uppenbart är att de nya presidentkandidaterna inte har valt att gå någon egen väg utan till punkt och pricka rättar sig efter normerna för USAs utrikespolitik under de senaste 15 åren. Inte särskilt upplyftande, när vi vet resultaten av den politiken, som är hundratusentalstals oskyldiga civila dödsoffer världen över och interventioner som gjort vår planet till en mycket farligare plats än förr.

Den skärpta lagstiftning som antagits för att rättfärdiga USAs interventionspolitik är delvis ett verk av dagens demokratiska kandidaters rådgivare. Först har vi Madeleine Albright, som anses som makarna Clintons närmaste medarbetare. Hon låg bakom de ekonomiska sanktionerna mot Irak som skördat omkring 400.000 dödsoffer bland civilbefolkningen. Hon gav också grönt ljus till de strategiska bombningarna mot Irak och försvarade teorierna om att Saddam Hussein hade ett lager av massförstörelsevapen. Hon gick till och med emot Colin Powell 1993, när denne krävde att Bosnien inte skulle bombas. Enligt Colin Powell svarade Madeleine Albright upprört: ”Vad har vi för nytta av denna storslagna krigsarsenal som du jämt och ständigt talar om, om vi inte får använda den?”

Innan Richard Holbrooke blev FN-ambassadör och rådgivare åt Hillary Clinton, ingick han i Carter-administrationen. Det var Holbrooke som personligen övervakade vapenleveranserna till den indonesiska armen, när denna invaderade Östra Timor och massakrerade 500.000 människor. Det var också han som blockerade den FN-resolution som fördömde den rättsstridiga invasionen.

Hos Barak Obama hittar vi först och främst den förre Carter-rådgivaren Zbigniew Brzezinski. Han skryter med att han varit arkitekten bakom hela den afghanska jihad-rörelsen, som Osama bin Ladin och Al-Quaida sprungit ur. När han tillfrågades om han inte beklagade följderna av detta, svarade han: ”Absolut inte. Det var verkligen mödan värt. Vi ville till varje pris få bort Sovjet.” Innan den afghanska mujahedinrörelsen vände sig mot sin husbonde och bombade USA, stred man i Bosnien tillsammans med USAs och NATOs trupper.

En annan figur hos Barak Obama är Dennis Ross, som varit rådgivare åt de tre senaste presidenterna, d v s Clinton och båda herrarna Bush. Han övervakade Palestina-Israel-politiken under nära femton år, med konsekvenser som vi alla känner till och utan att någonsin ge den palestinska staten rätt att existera bortom israelernas diktat.

Där finns också General Merrill PcPeak som tillsammans med Holbrooke åtog sig att kontrollera leveransen av amerikanska jaktplan till den indonesiska krigsmakten under invasionen av Östra Timor. Vi skulle också kunna nämna Sara Sewall, som skrivit inledningen till general Petraeus bok om ockupationen av Irak, Anthony Lake, som är ansvarig för den ekonomiska katastrofen på Haiti under Clinton-epoken, presidentrådgivare under balkankriget och författare till ett tal, där han bland annat sade: ”Vi har turen att leva i det mäktigaste och mest respekterade landet på jorden i en tid när världen mer än någonsin tar till sig våra ideal. Vi får inte försumma att ta konsekvenserna. Vi måste mobilisera vår nation för att sprida demokratin och utvidga våra marknader och vår framtid.”

Den oberoende journalisten Allan Nairn har påpekat att “bland dessa personer har många begått handlingar som är oacceptabla enligt de principer som slogs fast i Nürnberg eller vid domstolarna i Rwanda och Bosnien: vi talar om angreppskrig, om politiska mord på civila”. I dessa avseenden är det faktiskt ingen skillnad mellan kandidaterna, och det kommande valet i USA löper stor risk att bli en formalitet, där en impopulär och trött president kommer att ersättas av en förvisso mindre kritiserad person, men vars politik på intet sätt kommer att skilja sig från vad vi sett hittills.

Philippe Nadouce, författare, poet, filmare och dramatiker, född 1965 i Frankrike. Bor för närvarande i London.

Översättning: Eva Sjöblom