Hillary
Clinton eller Barak Obama kan kvitta, de är kloner, politiskt lika
som bär, skriver Philippe Nadouce.
I
USA är människornas värsta problem att ta ställning mellan Pepsi-Cola
och Coca-Cola, har Woody Allen sagt. Vitsen skulle kunna illustrera
den pågående valkampanjen och tvekampen mellan de demokratiska kandidaterna
Barak Obama och Hillary Clinton.
Pepsi
Obama eller Coca Clinton? Det är bara att välja!
Tror man att man gjort ett fritt val mellan kandidaterna, måste man
fråga sig vad det är för skillnad mellan dessa båda, men också mellan
övriga möjliga kandidater - Bloomberg, Edwards, Giuliani, Gore, Huckabee,
McCain, Rice, Romney y Thompson – samtliga mångmiljonärer. Likheten
mellan de Obama och Clinton stannar inte vid pengarna. Vi har också
deras personliga kampanjrådgivare, som tvivelsutan kommer att ingå
i nästa presidents regering. I Barak Obamas krets har vi i främsta
rummet Zbigniew Brzezinski, rådgivare i säkerhetsfrågor åt förre presidenten
Jimmy Carter, Richard Clarke, framstående expert på terroristbekämpning,
och den förre Mellanöstern-förhandlaren Dennis Ross. Bland Hillary
Clintons rådgivare hittar vi bekanta namn som f d utrikesministern
Madeleine Albright, f d säkerhetsrådgivaren Samuel Berger och f d
FN-ambassadören Richard Holbrooke, det vill säga förgrundsfigurerna
i hennes mans regering.
Vad
har de gemensamt med sina republikanska kollegor?
Samtliga rådgivare tillhör grupper med koppling till etablissemanget
och stark förkärlek för den interventionspolitik som Bush-administrationen
inledde efter 11-septemberattentaten. Uppenbart är att de nya presidentkandidaterna
inte har valt att gå någon egen väg utan till punkt och pricka rättar
sig efter normerna för USAs utrikespolitik under de senaste 15 åren.
Inte särskilt upplyftande, när vi vet resultaten av den politiken,
som är hundratusentalstals oskyldiga civila dödsoffer världen över
och interventioner som gjort vår planet till en mycket farligare plats
än förr.
Den
skärpta lagstiftning som antagits för att rättfärdiga USAs interventionspolitik
är delvis ett verk av dagens demokratiska kandidaters rådgivare. Först
har vi Madeleine Albright, som anses som makarna Clintons närmaste
medarbetare. Hon låg bakom de ekonomiska sanktionerna mot Irak som
skördat omkring 400.000 dödsoffer bland civilbefolkningen. Hon gav
också grönt ljus till de strategiska bombningarna mot Irak och försvarade
teorierna om att Saddam Hussein hade ett lager av massförstörelsevapen.
Hon gick till och med emot Colin Powell 1993, när denne krävde att
Bosnien inte skulle bombas. Enligt Colin Powell svarade Madeleine
Albright upprört: ”Vad har vi för nytta av denna storslagna krigsarsenal
som du jämt och ständigt talar om, om vi inte får använda den?”
Innan
Richard Holbrooke blev FN-ambassadör och rådgivare åt Hillary Clinton,
ingick han i Carter-administrationen. Det var Holbrooke som personligen
övervakade vapenleveranserna till den indonesiska armen, när denna
invaderade Östra Timor och massakrerade 500.000 människor. Det var
också han som blockerade den FN-resolution som fördömde den rättsstridiga
invasionen.
Hos Barak Obama hittar vi först och främst den förre Carter-rådgivaren
Zbigniew Brzezinski. Han skryter med att han varit arkitekten bakom
hela den afghanska jihad-rörelsen, som Osama bin Ladin och Al-Quaida
sprungit ur. När han tillfrågades om han inte beklagade följderna
av detta, svarade han: ”Absolut inte. Det var verkligen mödan värt.
Vi ville till varje pris få bort Sovjet.” Innan den afghanska mujahedinrörelsen
vände sig mot sin husbonde och bombade USA, stred man i Bosnien tillsammans
med USAs och NATOs trupper.
En annan figur hos Barak Obama är Dennis Ross, som varit rådgivare
åt de tre senaste presidenterna, d v s Clinton och båda herrarna Bush.
Han övervakade Palestina-Israel-politiken under nära femton år, med
konsekvenser som vi alla känner till och utan att någonsin ge den
palestinska staten rätt att existera bortom israelernas diktat.
Där
finns också General Merrill PcPeak som tillsammans med Holbrooke åtog
sig att kontrollera leveransen av amerikanska jaktplan till den indonesiska
krigsmakten under invasionen av Östra Timor. Vi skulle också kunna
nämna Sara Sewall, som skrivit inledningen till general Petraeus bok
om ockupationen av Irak, Anthony Lake, som är ansvarig för den ekonomiska
katastrofen på Haiti under Clinton-epoken, presidentrådgivare under
balkankriget och författare till ett tal, där han bland annat sade:
”Vi har turen att leva i det mäktigaste och mest respekterade landet
på jorden i en tid när världen mer än någonsin tar till sig våra ideal.
Vi får inte försumma att ta konsekvenserna. Vi måste mobilisera vår
nation för att sprida demokratin och utvidga våra marknader och vår
framtid.”
Den
oberoende journalisten Allan Nairn har påpekat att “bland dessa personer
har många begått handlingar som är oacceptabla enligt de principer
som slogs fast i Nürnberg eller vid domstolarna i Rwanda och Bosnien:
vi talar om angreppskrig, om politiska mord på civila”. I dessa avseenden
är det faktiskt ingen skillnad mellan kandidaterna, och det kommande
valet i USA löper stor risk att bli en formalitet, där en impopulär
och trött president kommer att ersättas av en förvisso mindre kritiserad
person, men vars politik på intet sätt kommer att skilja sig från
vad vi sett hittills.
Philippe
Nadouce, författare, poet, filmare och dramatiker, född 1965 i Frankrike.
Bor för närvarande i London.
Översättning:
Eva Sjöblom