Ett
nytt politiskt och ekonomiskt samarbete formar sig mellan tongivande
länder i Latinamerika. På fem år har Bush-regimens samarbetsplan (ALCA)
- som undertecknades av alla amerikanska presidenter 2001 - utom Kubas
- smulats sönder.
Efter
den kubanska revolutionens seger 1959, och kanske ännu mer efter att
USA vid Grisbuktsinvasionen för första gången misslyckades med att
kväsa ett uppror på sin bakgård, växte förhoppningar och frihetskamp
över hela Latinamerika. De slogs ner brutalt med USA-ledda militärkupper
i Brasilien 1964, Dominikanska Republiken 1965, Bolivia 1971, Chile
och Uruguay 1973, Argentina 1976. Sandinisternas seger i Nicaragua
1979 tände ett hopp igen, men krossades av USAs terrorkrigföring.
Grenada och Panama invaderas 1983 och 1989. USA- officerare ledde
terrorkrigföringen mot upproren i El Salvador och Guatemala fram till
början av 90-talet. Under ett par decennier präglades Latinamerika
av USA-ledd terrorkrigföring för att utrota vänstern. Hundratusentals
dödades och torterades, miljoner tvingades i landsflykt.
Den
nyliberala militärdiktaturen följdes under 90-talet av nyliberal ekonomisk
diktatur. Ingenstans genomfördes doktrinerna så tidigt och så totalt
som i latinamerikanska länder. Det ledde till fattigdom, elände, klyftor
och misstro mot det politiska systemet och partierna. Men Latinamerika
blev också platsen för de sociala rörelsernas framväxt..
Nationalstatens
betydelse
Fyrtio år efter Che Guevaras död i Bolivia upplever Latinamerika en
ny era av förhoppningar och kamp. Och just Bolivia är en symbol för
detta nya skede. För första gången i Amerikas historia, efter 500
år av kolonialistiskt folkmord och imperialistiskt förtryck, har en
företrädare för de ursprungsfolk som överlevde valts till president.
Och för första gången har den sociala rörelse, som blivit ett signum
för kampen i Latinamerika, nått statsmakten.
Det
visar nationalstatens fortsatta betydelse som arena för frihetskampen,
och att den sociala rörelsen kan – och måste – sikta på politisk makt
för att genomdriva förändringar med folkligt mandat, engagemang och
deltagande. Men utvecklingen i Latinamerika visar också på möjligheten
och nödvändigheten av nya former för samarbete och integration mellan
stater och folk. Och på en radikal förändring av maktförhållanden
och självuppfattning i ”Vårt Amerika”, Simon Bolivars och JosÈ MartÌs
Amerika söder om Rio Grande.
Integration
och grannsamarbete
DAtt den nystartade Sydamerikanska Unionens andra toppmöte i december
2006 förlades till Cochabamba i Bolivia är signifikativt. Unionen
grundades 2004 med ett samgående av länderna i Mercosur (Brasilien,
Argentina, Uruguay, Paraguay och Chile) och i Andinska pakten (Bolivia,
Colombia, Ecuador, Peru, Venezuela) samt Surinam och Guyana. De tolv
länderna i unionen har tillsammans 380 miljoner invånare. De är världens
största livsmedelsexportör, har de största ekologiska reserverna av
regnskog, sötvatten och syre och ligger på en av världens största
oljereserver.
På mötet i Cochabamba slöts avtal om utvidgat och förstärkt samarbete
i regionen, trots de ganska stora meningsskiljaktigheter som finns
mellan Venezuela och Bolivia på ena sidan, och Peru och Colombia på
den andra, och med övriga på en skala däremellan.
Under
500 år har kolonial- och imperialistmakter härskat genom att söndra
och binda upp alla länders ekonomi och politik på först den spanska
och sedan den nordamerikanska metropolen. Bildandet av den Sydamerikanska
Unionen är ett av de många steg och processer som pågår för att ena
regionen och uppnå den andra och sanna befrielsen (den första var
från spanska imperiet).
Detta
utgör naturligtvis ett mycket konkret hot mot USAs välde, som tvärtemot
planerna påtagligt försvagats under 2000-talets första år och därmed
mot dess kontroll över de mineraler, energi och marknader som USA-bolagen
och ekonomin är beroende av.
En
Noaks ark
1989
föll Berlinmuren och Sovjetunionen var på väg i graven, USAs anspråk
på världsherravälde saknade motmakt och historiens slut utropades.
Den nyliberala globaliseringen, eller imperialismen som jag hellre
kallar den, svepte fram utan mothåll och intog nya territorier. Men
Kuba förblev ointagligt, trots USAs upptrappade ekonomiska, terror-,
propaganda- och politiska krigföring. Som Noaks ark räddade Kuba hoppet
och socialismen från den nyliberala syndafloden efter den sk realsocialismens
sammanbrott. En Noaks ark som tog mark i Latinamerikas 2000-tal som
världens enda hållbara samhällsbygge, enligt Världsnaturfonden.
Uppror
i Venezuela
Men
redan 1989 startade också det uppror som lett fram till dagens frigörelse.
I Caracas, Venezuela skedde ett spontant, massivt, folkligt uppror
mot den nyliberala politik som den nyvalde ”socialdemokratiske” presidenten
Carlos Andres Perez helt mot sina vallöften införde. El Caracazo,
som det kallas, möttes av militär eld och skördade tusentals döda,
osynliga i det Europa vars ögon var riktade österut. Det förebådade
vad som skulle komma och skyndade på den militära resning som Chavez
ledde 1992, som trots misslyckandet blev första steget på hans väg
till att bli folkledare.
Annars
brukar zapatisternas uppror i Chiapas, Mexiko, nyårsdagen 1994, räknas
som startskottet för motståndsvågen. Upproret inleddes samma dag som
Mexiko införlivades i det så kallade Nordamerikanska Frihandelsavtalet,
NAFTA, med USA och Kanada.
Det
blev en katastrof för Mexiko. Handelsberoendet ökade så att 75 procent
av importen kom från USA och 89 procent av exporten gick dit. Exporten
ökade, men bara från de 300 USA- bolag som etablerade svältlönefabriker
söder om sin gräns. Mexiko som varit en stor risproducent började
importera 50 procent från USA. Den stora mexikanska potatisexporten
utestängdes från USA – av sanitetsskäl – och USA-potatis invaderade
Mexiko. Från att ha varit bomullsexportör blev Mexiko importör. Den
odlad landarealen minskade och 6 miljoner lantarbetare blev utan jobb.
Minimilönerna och hälften av löntagarna förlorade 50 % av sin köpkraft.
Så gick det för sardinen i det fria mötet med hajen.
Kampen
mot ALCA
Erfarenheten
från Mexiko förskräckte samtidigt som USA gick vidare och lanserade
ett NAFTA för hela Amerika, kallat ALCA, USAs annekteringsprojekt.
Kampen mot ALCA blev en enande faktor som förde samman och stärkte
de sociala rörelserna i de olika länderna. De sedan sekler marginaliserade
ursprungsfolken steg fram som ledande aktörer framför allt i de andinska
länderna. Och på 2000-talet har det gått fort.
1998:
Chavez vann en förkrossande seger i presidentvalet i Venezuela, och
sopade bort tvåpartidiktaturen från scenen
2000:
Motståndet segrade mot privatiseringen av vattnet i Cochabamba, Bolivia
och i Ecuador störtades presidenten, vägblockader blev en del av den
politiska kamparsenalen
2001:
Argentina, det nyliberala skolexemplet, ställde in betalningarna,
fabriksockupationer och grannskapskök blev nya tillskott till kampformerna
2002:
En facklig rörelse som bildat parti vann presidentmakten i Brasilien
och i Ecuador störtades presidenten
2003:
Presidenten störtades i Bolivia
2005:
Evo Morales vann presidentvalet i Bolivia och i Uruguay vann 70- talets
Breda Front
2006:
Chavez och Lula omvaldes som presidenter i Venezuela och Brasilien
och vänsterinriktade partier vann presidentvalen i Chile, Nicaragua,
Ecuador, medan högern med nöd och näppe och valfusk lyckades förhindra
dem i Mexiko och Peru. I Oaxaca, Mexiko, inleds ett folkligt uppror
som fortfarande pågår trots hård repression, och det sprider sig till
andra delstater.
Nederlaget
2005
På
2000-talet har den politiska kartan totalt förändrats i Latinamerika.
På fem år har Bush-regimens ALCA-plan, som undertecknades av alla
Amerikas presidenter i Kanada 2001 – utom Kubas – smulats sönder.
Nederlaget befästes på Amerikanska toppmötet i november 2005 i Argentina
där värdlandets president Nestor Kirchner öppnade med en nedgörande
kritik av nyliberalismens ”Washington consensus”, och mötet slutade
utan det avtal USA ville få igenom, tack vara Brasiliens, Argentinas,
Venezuelas, Uruguays och Paraguays vägran att skriva under.
Året
innan hade Venezuela och Kuba lanserat det Bolivarianska alternativet,
ALBA i stället för ALCA. Kubas roll för nytändningen av Latinamerikas
frihetskamp och för dess konsolidering kan inte överskattas.
Kubas
betydelse
Av
egen kraft segade kubanerna sig upp ur 90-talets djupa ekonomiska
kris efter sovjetsystemets kollaps. Den europeiska vänstern föll politiskt
korrekt in i fördömandena av Kuba, men för vänstern i Latinamerika
– och andra delar av tredje världen – var Kubas överlevnad en fråga
om liv eller död. Det handlade också om en självklar solidaritet med
det Kuba som varit tillflykt för så många under de svåra 70- och 80-talen,
och om behovet av Kubas outtröttliga röst i alla internationella sammanhang
till försvar för de fattiga ländernas och folkens krav på en rättvis
världsordning.
Viktigt
hälsobistånd
Trots
den ekonomiska krisen höll Kuba fast vid sina sociala, kulturella,
mänskliga landvinningar och från 2000-talets början blev det allt
tydligare vilka framsteg som den politiken ledde till på alla områden,
även ekonomiskt. Kuba blev konkret ett bevis för att en annan bättre
värld var möjlig. Och det massiva kubanska hälso- och utbildningsbiståndet
till fattigfolket runt om i Latinamerika blev ett påtagligt stöd för
de nya vänsterkrafterna.
Det
blev avgörande för att Chavez snabbt skulle kunna visa resultat som
kom folkflertalet till del för att vinna folkomröstningen 2004, och
för de snabba framsteg inom hälsovård och utbildning som stärkt Evo
Morales ställning i Bolivia.
Men
erfarenheter från Kuba har också haft betydelse för de alternativ
som skapas till det liberala, borgerliga demokratisystem som befäst
kapitalets makt och försvårat skifte till mer utvecklade system för
folkligt deltagande demokratier. Deltagande demokrati Hugo Chavez
första åtgärd 1998 var att dra igång en grundlagsdiskussion som ledde
fram till folkomröstning 1999. Det påminde mycket om motsvarande process
på Kuba 1974-75, och grundläggande principer från den grundlag som
diskuterades fram där finns nu med i Venezuela: de valda representanternas
avsättbarhet, deras redovisningsskyldighet inför väljarna, de kommunala
råden för medborgerligt deltagande mellan valen, jämställdhet mellan
kvinnor och män mm. Och på samma sätt tog Evo Morales snabbt ställning
till behovet att ändra grundlagen och demokratisera det politiska
systemet, i Bolivias fall särskilt ursprungsfolkens deltagande. Det
handlar naturligtvis inte om att kopiera och i både Venezuela och
Bolivia finns politiska partier med i processen, förutom många andra
skillnader, men begreppet deltagande demokrati och viktiga enskildheter
har förts vidare, och utvecklats. Det har också bidragit till kraften
att stå emot USAs och högerns undergrävande verksamhet och propagandaövertag.
Bolivarianska
Alternativet för Amerika, ALBA
ALBA,
som också betyder gryning, grundades av Venezuela och Kuba i december
2004. I april 2006 anslöt sig Bolivia, och omedelbart efter Daniel
Ortegas presidentinstallation anslöt sig också Nicaragua. Det är ett
radikalt och konkret integrationsalternativ som utvecklas parallellt
med andra processer som Mercosur, Sydamerikanska Unionen, Caricom
m fl.
ALBA
bygger på solidaritet mellan jämbördiga parter och långtgående samarbete
och integration för social, ekonomisk och kulturell utveckling och
utbyte av varor och tjänster till ömsesidig fördel. Med insikt om
ländernas mycket olika förutsättningar ska de försöka komplettera
varandra utifrån de resurser och behov som finns, t ex Venezuela med
sina energiresurser och Kuba med sitt humankapital och kunskaper inom
vetenskap, teknik och utbildning kompletterar varandra ömsesidigt.
Ett annat grundläggande element i ALBA är att staten - efter den nyliberala
epoken – har börjat återta sin roll. Men också att de mellanstatliga
avtalen måste förankras i utbytet mellan folken och inte bara mellan
regeringarna.
Alternativ
TV och synen tillbaka
Sedan
starten 2004 har ALBA utvecklats i konkreta handlingar som grundandet
av Petrocaribe som idag omfattar alla länder i Karibien utom Trinidad
– Tobago. Efter Petrocaribe har PetroamÈrica bildats. Ett annat exempel
är Telesur, den alternativa informations- och TV- kanalen, som finansieras
av Venezuela, Argentina, Kuba, Uruguay och Bolivia. Ett annat är Operation
Underverk (Mision Milagro), som startades av Kuba och som hittills
med kubanskt bistånd byggts ut i sju länder. Redan har 50.000 latinamerikaner
fått tillbaka sin syn.
När
Bolivia anslöt sig innebar det till att börja med omfattande kubanska
och venezolanska biståndsprogram till Bolivia. Och en försäkran om
att köpa de bolivianska varor som på grund av andra länders så kallade
frihandelsavtal med USA trängs ut från marknaderna av USAs subventionerade
produkter. Bolivias omedelbara bidrag, förutom varuexport, är bl a
erfarenhet när det gäller forskning och studier av ursprungsfolkens
kultur, och bidrag till studier och användning av traditionella läkemedel.
IMF
blir kraftlöst
En
annan mycket viktig faktor är hur allt fler länder lycktas bryta IMFs
kontroll. Det började med Argentina där Nestor Kirchner, med hot om
statskonkurs, förhandlade ner utlandsskulden med alla utländska långivare
och fick IMF att gå med på bättre återbetalningsvillkor. Sedan köpte
Venezuela en del av skuldpapperna och Argentina behövde inte längre
följa IMFs nyliberala direktiv.
Venezuela
har med sina oljeinkomster också befriat sig från IMFs överhöghet
och erbjuder alternativa krediter till grannländer, utan krav på att
styra deras ekonomiska politik. Symptomatiskt nog kunde Ecuadors nyvalde
president som en av sina första åtgärder kräva nedförhandling av IMF-skulden,
bättre villkor och rätt att föra egen politik. Ett av USAs medel för
att tvinga uppstudsiga regeringar på knä fungerar inte längre.
Bolivar
besegrar Monroe
Efter
500 år av beroende håller världsdelen södra halva på att frigöra sig
politiskt och ekonomiskt. Bolivar börjar få övertaget – Monroe är
på dekis (Monroedoktrinen från 1823, USAs överhöghet över hela världsdelen).
Till detta bidrar USAs misslyckade försök att utsträcka Monroedoktrinen
till att också omfatta Mellanöstern. Krigen i Irak och Afghanistan
tär på krafterna och prestigen.
Enligt
Santa Fe dokumentet 1980, som i Monroes efterföljd angav inriktningen
på Reagan-regimens utrikespolitik, vilar ”USAs makt i världen på samarbetet
med Karibien och Latinamerika som bidrar till den övermakt som behövs
för att spela en tillbakahållande roll var som helst i världen…”
Naturresurser
inte längre tillgängliga
När
George W Bush intog presidentämbetet 2001 preciserades i Santa Fe
nr 4 USAs värsta fiender som varande ”axeln Kuba, Venezuela och gerillan
i Colombia” och att en huvuduppgift för USA är att garantera ”att
världsdelens naturresurser ska vara disponibla för att tillgodose
USAs nationella prioriterade behov”. Denna möjlighet är nu allvarligt
hotad.
Ett
uttryck för den drastiskt ändrade situationen är att i USAs uppdelning
av omvärlden i goda och onda, är det bästa de nu har i Latinamerika
idag bland andra Brasilien, vars Lula för 40 år sedan direkt skulle
ha störtats med militärkupp, som Goulart 1964. Det första denne ”gode”
man gjorde när han återvalts var att resa till ondskans axelmakt Venezuela
och inviga en bro över Orinoco. Och samtidigt har ondskans axelmakter
fått tillökning med Bolivia.
USA
laddar upp
Inför
det växande folkliga motståndet i Sydamerika bygger USA-regimen sedan
början av 2000-talet ut sin militära närvaro. Det började med Colombiaplanens
1,3 miljarder US-dollar för att slå ner FARC-gerillan och utvidgades
2002 till Andinska Initiativet i ”kriget mot terrorismen”. USAs omfattande
bassystem uppgraderas och byggs ut som Cooperative Security Locations
(CSL) dels som påtryckning för ALCA, dels för ”stjärnornas krig”,
dels i kampen om ”Världens lunga”, det jättelika Amazonasområdet med
en stor del av världens syre- och sötvattensreserver. Baserna Larandia
och Tres Esquinas i södra Colombia, nära gränsen till Ecuador, har
byggts ut för att rymma fler bataljoner. I Ecuador förvandlades väderstationen
Manta på några år - och med 80 miljoner US-dollar - till en fullfjädrad
flygbas. De baser som sedan Contraskriget mot Nicaragua finns kvar
i Honduras och i El Salvador uppgraderas, liksom flygbaserna i Aruba
och Curacao och en bas i Peru m fl.
Viktiga
militärbaser
Guantanamobasen
på Kuba är USAs första utländska militärbas, påtvingad Kuba 1902 innan
USA avslutade sin ockupation av resten av ön. Basen är nu inte bara
ett koncentrationsläger utan har sedan 1959 också varit bas för att
föra in vapen, genomföra aggressioner och ha USA-soldater på plats
”vid behov”. Till det tidiga bassystemet hör också Buchanan- och Rooseveltbaserna
i Puerto Rico, fortfarande under USA-administration.
I
juli 2005 installerades USA-militär vid flygbasen Mariscal Estigarrbia
i Paraguay, i en liten stad i glesbygden på gränsen till Brasilien
och till ett stort boliviansk naturgasfält. Där byggdes baracker för
16.000 man och en landningsbana för stora transport- och bombplan.
Den nya basen ligger på GuaranÌ-reservoaren, en av världens största
underjordiska, naturliga färskvattensreservoarer, snart en lika viktig
resurs som oljan. Paraguay är också geostrategiskt idealt för kontroll
av Sydamerikas sydtriangel.
Officerare
tränas
USAs
träning av latinamerikanska officerare har också ökat dramatiskt de
senaste åren. För att uppnå detta har USA dock tvingats släppa sitt
krav att länderna ska friskriva USA från Internationella brottmålsdomstolen.
Och kontrollen har övertagits av Pentagon, utan någon insyn från kongressen,
så att tortyrutbildningen kan fortsätta.
Trots
denna satsning håller USA på att förlora sin traditionella kontroll
över Latinamerikas militärer. Militärkuppen i Venezuela 2002 misslyckades
mycket tack var regeringstrogna militärer.
Brasiliens
militära ledning säger nu att USA utgör det främsta säkerhetshotet.
Och såväl brasiliansk som venezolansk militär håller ett öga på USAs
militära verksamhet i Guayana. Brasilien
och grannländerna har genomfört övningar inriktade på att mota framtida
US-militära intrång från Paraguay mot Brasilien, Bolivia och Argentina.
USA
har tvingat fram en ny bas i Paraguay, men riskerar att förlora den
i Ecuador, om den nyvalde presidenten fullföljer sina planer.
Trots
Colombiaplanens mångmiljardsatsning har FARC ej besegrats i Colombia.
Både den ekonomiska och den militära utpressningens effektivitet håller
på att avta. Det är bara i Centralamerika som USA håller greppet.
Men sandinisternas valseger i Nicaragua och anslutningen till ALBA
luckrar upp fronten även där, och i El Salvadors tyder allt på att
USA får svårt att hindra FMLN i nästa val, som de gjorde senast.
Nytt
samarbete syd-syd
USA
håller inte bara på att förlora greppet om Latinamerika. På de Alliansfria
ländernas toppmöte i Havanna i september tog 118 länder ställning
mot USAs krigs- och terrorpolitik för världsherravälde. Och gamla
krav som legat i dvala sedan Reagan-offensivens start 1980 har dammats
av och lyfts fram igen som kravet på ny ekonomisk världsordning och
ny informationsordning och samarbete syd-syd.
Den
för 15:e året i rad överväldigande segern för Kubas resolutionsförslag
i FNs Generalförsamling om ett slut på USAs ekonomiska, handels- och
finansiella blockad – 183 mot 4 - föregicks av ett sista desperat
försök från USA att grumla segern. Kontakter på presidentnivå ledde
till en motion från Australien om ett tillägg till den kubanska resolutionen,
ett tillägg om påstådda brott mot mänskliga rättigheter.
Väst
är isolerat
Det
gick nu inte, men omröstningen om Australiens tilläggsförslag ger
en bra bild av dagens politiska världskarta. 126 länder röstade för
Kuba, mot Australien/USAs tilläggsförslag, 51 mot, 5 avstod och 10
uteblev.
Nordafrika
och Mellanöstern: Av 19 länder röstade 16 för Kuba, 1 mot (Israel),
2 uteblev (Irak och Marocko).
Afrika
söder om Sahara: Av 47 länder röstade 44 för Kuba, 1 mot (Benin, som
röstade fel och bad att få det noterat), 2 uteblev (Elfenbenskusten
och Liberia).
Asien
och Oceanien: Av 36 länder röstade 25 för Kubas krav, 5 mot (Marshallöarna,
Micronesien, Palau, Japan och Sydkorea), 3 avstod (Kiribati, Samoa
och Tonga), 3 uteblev (Vanuatu, Östtimor och Afghanistan).
Latinamerika
och Karibien: Av 33 länder röstade 30 för Kuba och 3 uteblev (Nicaragua,
El Salvador och Guatemala).
Västeuropa
m fl: Av 29 länder röstade 1 för Kuba (Turkiet), alla andra mot utom
2 som avstod (Liechtenstein och Schweiz).
Östeuropa:
Av 28 länder röstade 10 för Kubas krav och 18 mot.
Sverige
och EU följer USA
Sverige
och EU gräver ner sig allt djupare i USA-beroende. De försök EU-länderna
gjorde i början av 90-talet att konkurrera med USA i Latinamerika
har de givit upp. De har inte bara accepterat Monroedoktrinen utan
arbetar också för dess genomförande, framför allt genom att medverka
i USAs projekt för systemskifte på Kuba. Istället vänder EU sina blickar
mot öster, till den egna nyöppnade bakgården för ekonomisk och politisk
expansion.
Här
i Sverige kaxar borgaralliansen upp sig mot Kuba – precis som sosseregeringen
gjorde - och vill hänga på en triumfvagn som sedan länge förlorat
styrfart. Det som ledande skikt i USA har insett har ännu inte gått
upp vare sig för borgaralliansen eller för socialdemokratin: Att Bush-regimens
Kuba-politik – precis som den som föregick Irak-kriget - utformas
i en drömvärld utan verklighetsförankring, baserad på köpt ”dissidentinformation”,
densamma som ensidigt förmedlas av svenska massmedia.
Den
liberala Kuba-specialisten i USA, Julia E. Sweig, skriver i Foreign
Affairs 0612 08: ”Kuba-politiken har sedan länge präglats av önsketänkande
och bristande verklighetsförankring. Den har underblåsts av en säkerhetstjänst
i självpåtagen isolering från Kuba och av en politisk miljö som belönar
rapporter som stryker Vita Huset medhårs… De som kritiserar Castro-regimen
värjer sig för verklighetsbeskrivningen… de vill inte förstå orsakerna
till Fidels legitimitet – eller det status quo som stödjer Raul och
det kollektiva ledarskap som nu är på plats. Med eller utan Fidel
kan USAs försök att störta regeringen i Havanna inte åstadkomma något
gott – men kan leda till mycket ont.”
Ny
spionchef
Det
hemliga avsnittet i den i somras uppdaterade Bush-planen för att återta
kontrollen över Kuba innehåller av allt att döma sådana katastrofala
militära planer. Tillsättandet i augusti av en särskild spionchef
i USA för Venezuela och Kuba, som för Iran, stöder farhågorna att
Bush ingenting lärt. Men EU borde inse att det nu måste handla om
att förhindra fler katastrofer, inte att hänga med och ta hand om
helvetet när det brutit ut.
Och
det gäller naturligtvis inte bara Kuba, utan hela det nya Latinamerika.
Risken att USA med undergrävande verksamhet, mutor, terror och militärkupper
än en gång försöker utrota vänstern i Latinamerika måste lyftas fram
i ljuset och påtalas politiskt.
Eva
Björklund