Har ni någonsin undrat hur Fidel Castro burit sig åt för att sitta
vid makten så många år? Michael Moore, den amerikanske författaren
och filmaren ställer frågan. Med undantag för kungen av
Jordanien har ingen annan hållit sig kvar i toppen längre än Fidel
Castro. Karln har överlevt åtta USA-presidenter, tio Olympiader och
Halley-kometens återkomst. Vad USAs regering än hittar på för att
få honom på fall, så har han fler liv än Cher gör comebacker.
Nog
för att våra amerikanska politiker har satt till alla klutar. Ända
sedan Castro befriade sitt land från den korrumperade och maffia-stöttade
Batista-regimen, så har Washington testat en uppsjö av grepp för att
kasta honom ur sadeln, alltifrån mord- och invasionsförsök på skattebetalarnas
bekostnad, blockader, embargon, hot att utplåna landet med kärnvapen,
undergrävande verksamhet på Kuba och biologisk krigföring (1971 spred
CIA ut afrikanska svinpestbakterier över landet och tvingade kubanerna
att slakta 500.000 grisar).
Och
så en sak som alltid har förbryllat mig. USA har faktiskt en flottbas
på ön! Tänk om vi först hade besegrat britterna i vår Revolution och
sedan låtit dom behålla ett par tusen soldater och ett gäng krigsfartyg
i New Yorks hamn. Helknäppt.
President
Kennedy, som fullföljde president Eisenshowers plan att invadera Kuba
via Grisbukten, gav CIA order att döda Castro och prövade allt från
en penna fylld med gift till en exploderande cigarr. (Nej, min källa
är inte Maxwell Smart, allt detta står att läsa i 1975 års rapport
från Church-kommissionen i USA-kongressen.
Castro
stärkte sin ställning
Givetvis funkade inget av detta. Castro stärkte sin ställning och
USA fortsatte att få spatt. Kuba uppfattades som "den som slapp undan".
Det blev pinsamt för oss. Vi som hade varje nation på hela västra
halvklotet i en liten ask, utom dom förbaskade kubanerna. Det såg
inte snyggt ut. Det var som när hela familjen går ut och äter och
familjens enda svarta får, lille Billy, vägrar sitta still och lyda.
Varenda en i lokalen stirrar på föräldrarna och undrar vad dom håller
på med. Det pinsammaste är att det syns att här varken finns disciplin
eller kontroll, så dom ger sig till att örfila upp lille Billy, men
inte hjälper det, han tänker inte äta upp sina ärtor.
Precis
så korkade ser vi ut i omvärldens ögon. Som om denna lilla ö 90 sjömil
från vår kust fått oss att tappa vett och sans. Så reagerar vi inte
på ett verkligt hot mot mänskligheten, till exempel hotet från den
kinesiska regeringen. Det är riktiga banditer det! Ändå springer vi
benen av oss för att krypa under täcket med dom. Washington höll på
i 23 år och hetsade oss mot kineserna, och så plötsligt en dag är
dom våra vänner. Det visade sig att republikanerna och deras företagarpolare
egentligen inte var emot kommunistiska diktatorer, bara dom som inte
släpper in folk som vill tjäna pengar.
Onkel
Sams vrede minskar inte
Just detta har självklart varit Castros ödesdigra misstag. Så snart
han tagit över och nationaliserat alla amerikanska bolag och sparkat
ut maffian från Havanna, hade han lika gott kunnat sätta sig på en
vulkan, för Onkel Sams vrede drabbade honom med all kraft och har
inte minskat i styrka under de 37 gångna åren. Ändå har Castro överlevt.
Bara för den bedriften, trots alla fel och brister (politiskt förtryck,
fyra timmar långa tal och en läs- och skrivkunnighet på 100 procent)
är han värd vår beundran.
Så
varför fortsätter vi att slåss mot det där kalkonlåret som blivit
över från det kalla kriget? Vi behöver inte gå längre än till en håla
som heter Miami för att hitta svaret. Det är därifrån som en hop vrickade
exilkubaner har kontrollerat USAs utrikespolitik gentemot den pyttelilla
ö-nationen. Dom där kubanerna, däribland många gamla Batista-supportrar
som var riktigt uppe i smöret när den skurken styrde landet, tycks
inte ha fått en blund i ögonen sedan dom packade sina pinaler och
satte kurs på Florida.
Exilkubanernas
vansinnesföretag
Ända sedan 1960 har dom envisats med att dra in oss i sina vansinnesföretag.
Hur kan det komma sig att exilkubaner alltid funnits med i bilden
så fort en stor olycka drabbat vårt land under de tre sista årtiondena
- Kennedy-mordet, Watergate-skandalten, Iran-contras-affären, narkotikaepidemin,
ja listan tar aldrig slut? Först var det Lee Harvey Oswalds koppling
till kubanerna i New Orleans. (Eller var det exilkubanerna som agerade
ensamma för att döda Kennedy, eller Castro som gav order om mordet,
sedan han helt enkelt tröttnat på att Kennedy försökte nacka honom?
Vilken teori man än föredrar, så nog lurar det kubaner i vassen.)
Natten
den 17juni 1972 ertappades tre kubaner - Bernard Barker, Eugenio Martínez
och Virgilio González (plus amerikanerna Frank Sturgis och James McCord
Jr.) när de höll på att bryta sig in i demokraternas kansli i Watergate.
Den hemliga operationen tvingade till slut Richard Nixon att avgå,
så just den exilkubanska operationen var inte helt fel.
Idag
ses Barker och González som hjältar bland Miami-kubanerna. Martínez
blev sedermera benådad av Ronald Reagan och är den enda som ångrat
sig. "Jag ville inte själv bli delaktig i störtandet av USAs president."
Så rart av honom!
När
Oliver North behövde en fasad för att föra in vapen i Nicaragua och
hjälpa till att störta det landets regering, vem vände han sig till
om inte Miami-kubanerna? Grisbuktsveteranerna Ramón Medina och Rafael
Quintero var nyckelfigurer i det flygfraktbolag som levererade vapen
till contras. 30.000 nicaraguaner dog på grund av det USA-stödda contras-kriget.
Förde
in narkotikan i USA
En av de stora "belöningarna" vi fick för att vi gav pengar till exilkubanerna
var deras hjälp med att föra in narkotika i USA, krossa familjer och
hela stadsdelar. På tidigt 60-tal började ett antal kubaner (som också
varit med i Grisbuktsinvasionen) styra de största narkotikaligorna
här i landet.
Narkotikabekämpningsbyrån
DEA fick inte särskilt mycket stöd hos den federala regeringen när
de försökte fånga in exilkubanerna, eftersom de hade organiserat sig
under falskt flagg och kallade sig "frihetsgrupper", varav de flesta
egentligen bara var täckmantlar för stora knarksmugglingsoperationer.
Samma knarkhandlare hjälpte sedermera till med vapensmugglingen till
contras.
USA-baserade
kubanska terroristorganisationer är ansvariga för över 200 bombattentat
och minst hundra mord sedan Castros revolution. Alla är så rädda för
att ta strid mot dom att jag förmodligen inte ens borde skriva det
här kapitlet. När allt kommer omkring är jag en av få amerikaner som
inte bär vapen.
En
hop lipsillar
Så varför är jag inte rädd? Jo, därför att dessa exilkubaner med alla
sina gorillafasoner och terroristhandlingar egentligen är en hop lipsillar.
Just precis. Lipsillar. Vill ni ha bevis? Till att börja med, så stannar
man kvar i sitt land och försöker störta den som förtrycker landet,
om man inte gillar honom. Detta kan göras med våld (den amerikanska
revolutionen, den franska revolutionen) eller med fredliga medel (Gandhi
i Indien eller Mandela i Sydafrika). Men man lägger inte benen på
ryggen, som exilkubanerna.
Tänk
om alla amerikanska nybyggare hade stuckit till Kanada - och sedan
tjatat om att kanadensarna hade ett ansvar för att störta britterna
nere i Staterna. Sandinisterna skulle aldrig ha befriat sitt land
från Somoza om allihopa hade suttit på stranden i Costa Rica och druckit
margaritas och fyllt fickorna med pengar. Mandela åkte i fängelse,
inte till Libyen eller London.
Men
dom rika kubanerna smet iväg till Miami - och blev ännu rikare. 90
procent av exilkubanerna är vita, medan 62 procent av kubanerna är
svarta eller mulatter. De vita visste att dom inte kunde stanna kvar
på Kuba, eftersom dom inte hade folkets stöd. Därför kom dom hit och
förväntade sig att vi skulle ta på oss deras kamp. Vilket vi också
har varit enfaldiga nog att göra.
Alla
fasens ingredienser vid Grisbukten
Nog för att dessa kubanska grinollar försökte reda sig själva. Men
deras vedermödor har en hel del av Rosa Pantern över sig. Grisbuktsinvasionen
är deras mest välkända fiasko. Där fanns alla den stora farsens ingredienser
- fel fartyg, fel strand, ingen ammunition till vapnen, ingen där
för att ta emot dem, och till slut känns ingen vid dom utan de strövar
runt i en del av deras ö som är helt okänd för dom hemma (jag antar
att deras chaufförer aldrig körde dom dit på den gamla goda tiden).
Man
skulle kunna tro att Grisbukts-nederlaget hade gett dom en näsbränna,
men i så fall ägnar man sig nog åt att projicera sig själv. Själv
hade man kastat in handduken, men inte det här gänget, inte. Sedan
1962 har ett antal exilkubanska grupper gjort ännu fler försök till
anfall för att "befria" sitt fosterland.
Exilkubanernas
höjdare
År 1981 landade en grupp exilkubaner från Miami på ön Providenciales
i Karibiska havet på sin färd mot en invasion på Kuba. Deras båt var
den enda av fyra exilkubanska farkoster som lyckats ta sig ut från
Miami-floden (dom andra tre beordrades vända om av kustbeakningen
beroende på dåligt väder, maskinkrångel eller för få flytvästar),
och den gick på grund på ett rev nära Providenciales. Medan dom satt
fast på ön utan vare sig mat eller tak över huvudet, började Miami-kubanerna
slåss med varandra. Dom bönföll de sina i Miami att komma till undsättning
och hämta hem dom från ön, och efter tre veckor blev dom flugna tillbaka
till Florida. Geraldo Fuentes, den enda i gruppen som tog sig ända
till kubanskt territorialvatten, fick akut blindtarmsinflammation
till havs och kustbevakningen fick köra honom i helikopter till Guantánamo
för behandling.
År1968
fick en grupp Miami-kubaner reda på att ett polskt lastfartyg låg
i Miamis hamn och att det kunde finnas en kubansk delegation ombord.
Enligt St. Petersburg Times avfyrade exilkubanerna en
hemmagjord bazooka från MacArthur-vägbanken och träffade fartygsskrovet.
Den gjorde bara ett litet jack i båten, och gruppens ledare Orlando
Bosch dömdes till tio års fängelse, men frigavs 1972. Bosch förklarade
att man hade hoppats ställa till större skada men, påpekade han, "det
var ett STORT fartyg!". Dessförinnan hade Bosch arresterats för att
han kört en torped på släp genom Miamis centrum i rusningstid, och
vid ett annat tillfälle greps han med 600 bomber som han laddat med
dynamit i bakluckan på hans Cadillac. 1990 släpptes han av Bush-administrationen
ur fängelset där han satt inne för missbruk av villkorlig frigivning.
Enligt
Washington Monthly "genomfördes fem kommandoräder mot Kuba
under sommaren och förhösten 1963 i hopp om att destabilisera regimen.
Den nästan obefintliga kubanska underjordiska rörelsen fick instruktioner
att lämna vattenkranar öppna och ljuset tänt för att slösa energi."
År
1962 avfyrade exilkubanen José Basulto en 20 mm kanon från en racerbåt
vid Incan Hotel nära Havanna-bukten, i hopp om att ta livet av Fidel
Castro, detta enligt San Francisco Chronicle. Basulto missade, upptäckte
att det rann bensin över hela båden och drog järnet tillbaka till
Florida. "En av våra bensintankar av plast började läcka", förklarade
Basulto senare. "Det rann bensin över hela däcket. Vi visste varken
ut eller in."
FN-fördömande
av USA
Några år senare bildade Basulto "Bröder till undsättning", en exilkubansk
grupp som har ägnat sig åt att flyga in i kubanskt luftrum, stryka
förbi kubanska ställningar, släppa ut flygblad och provocera den kubanska
regeringen i största allmänhet. I februari 1996 tycktes Castro ha
tröttnat på trakasserierna, och efter den tjugofemte incidenten på
tjugo månader med intrång från "Bröder till undsättning" i kubanskt
luftrum, gav han order om att skjuta ner två av deras plan.
Trots
att "Bröder till undsättning" bröt mot amerikansk lag när de flög
in i kubanskt luftrum (vilket luftfartsstyrelsen tillstår), så valde
Clinton-administrationen återigen att ställa upp för exilkubanerna
och införde omedelbart en lag som skärpte embargot mot Kuba. Detta
embargo har fått omvärlden att rasa mot oss - FNs generalförsamling
beslöt med 117 röster mot 3 att "fördöma" USA för ekonomiskt våld
mot Kuba (och fördömandet har upprepats i varje omrösning sedan embargot
infördes).
Veckan
efter det att planen sköts ned, försökte exilkubanerna pressa USA
i hopp att få krigsmakten att sätta igång någon slags aktion mot Castro.
Man meddelade att man påföljande lördag tänkte skicka iväg en småbåtsflotta
från Florida till en plats alldeles nära Kubas kust som protest mot
nedskjutningen av de båda planen. Clinton beslöt iscensätta den största
styrkedemonstrationen mot Kuba sedan raketkrisen, och skickade en
skvadron stridsplan typ F-15, elva kustbevakningsbåtar, två raketkryssare
och en fregatt från flottan, två C-130-plan, en hel flock helikoptrar,
AWAC-plan och 600 kustbevakningstrupper som understöd åt småbåtsflottan.
Glömde
sjösjukepillren
Det enda han glömde skicka med var sjösjukepiller, vilket visade sig
vara just vad Miami-kubanerna verkligen behövde. Bara 40 sjömil utanför
Key West började kubanerna på båtarna bli sjösjuka, spydde som grisar
och bönföll sina befälhavare att styra de förbaskade båtarna tillbaka.
Med hela världens blickar riktade mot sig lade kubanerna än en gång
benen på ryggen. Väl tillbaka i hamn höll man presskonferens och förklarade
reträtten. En talesman var fortfarande litet vimmelkantig och man
såg hur journalisterna backade av rädsla för att när som helst få
en Linda Blair Special över sig.
"En
fruktansvärd storm kom rakt upp ur havet", sade ledaren för den snabbt
förbleknade kubanska expeditionen. "Vågorna var över tre meter höga,
vi blev tvungna vända om annars hade vi förlorat våra fartyg!" Medan
han pratade körde en påhittig kille som jobbade helgskift på CNN bilder
av småbåtsflottan som filmats från luften medan den styrde mot Kuba.
Solen sken, havet låg som en spegel, och det blåste på sin höjd en
lätt bris. Reportrar ute till havs sade visserligen att efter det
att CNNs kameror lämnat platsen, så blev det "ganska grov sjögång".
Fan tro't!
Castro
skrattar säkert så tårarna trillar.
Michael
Moore
Översättning:
Eva Sjöblom
Originaltitel: While we're still on the subject of Cuba … Artikeln
är hämtad från "portside" på nätet