Har ni någonsin undrat hur Fidel Castro burit sig åt för att sitta vid makten så många år? Michael Moore, den amerikanske författaren och filmaren ställer frågan. Med undantag för kungen av Jordanien har ingen annan hållit sig kvar i toppen längre än Fidel Castro. Karln har överlevt åtta USA-presidenter, tio Olympiader och Halley-kometens återkomst. Vad USAs regering än hittar på för att få honom på fall, så har han fler liv än Cher gör comebacker.

Nog för att våra amerikanska politiker har satt till alla klutar. Ända sedan Castro befriade sitt land från den korrumperade och maffia-stöttade Batista-regimen, så har Washington testat en uppsjö av grepp för att kasta honom ur sadeln, alltifrån mord- och invasionsförsök på skattebetalarnas bekostnad, blockader, embargon, hot att utplåna landet med kärnvapen, undergrävande verksamhet på Kuba och biologisk krigföring (1971 spred CIA ut afrikanska svinpestbakterier över landet och tvingade kubanerna att slakta 500.000 grisar).

Och så en sak som alltid har förbryllat mig. USA har faktiskt en flottbas på ön! Tänk om vi först hade besegrat britterna i vår Revolution och sedan låtit dom behålla ett par tusen soldater och ett gäng krigsfartyg i New Yorks hamn. Helknäppt.

President Kennedy, som fullföljde president Eisenshowers plan att invadera Kuba via Grisbukten, gav CIA order att döda Castro och prövade allt från en penna fylld med gift till en exploderande cigarr. (Nej, min källa är inte Maxwell Smart, allt detta står att läsa i 1975 års rapport från Church-kommissionen i USA-kongressen.

Castro stärkte sin ställning
Givetvis funkade inget av detta. Castro stärkte sin ställning och USA fortsatte att få spatt. Kuba uppfattades som "den som slapp undan". Det blev pinsamt för oss. Vi som hade varje nation på hela västra halvklotet i en liten ask, utom dom förbaskade kubanerna. Det såg inte snyggt ut. Det var som när hela familjen går ut och äter och familjens enda svarta får, lille Billy, vägrar sitta still och lyda. Varenda en i lokalen stirrar på föräldrarna och undrar vad dom håller på med. Det pinsammaste är att det syns att här varken finns disciplin eller kontroll, så dom ger sig till att örfila upp lille Billy, men inte hjälper det, han tänker inte äta upp sina ärtor.

Precis så korkade ser vi ut i omvärldens ögon. Som om denna lilla ö 90 sjömil från vår kust fått oss att tappa vett och sans. Så reagerar vi inte på ett verkligt hot mot mänskligheten, till exempel hotet från den kinesiska regeringen. Det är riktiga banditer det! Ändå springer vi benen av oss för att krypa under täcket med dom. Washington höll på i 23 år och hetsade oss mot kineserna, och så plötsligt en dag är dom våra vänner. Det visade sig att republikanerna och deras företagarpolare egentligen inte var emot kommunistiska diktatorer, bara dom som inte släpper in folk som vill tjäna pengar.

Onkel Sams vrede minskar inte
Just detta har självklart varit Castros ödesdigra misstag. Så snart han tagit över och nationaliserat alla amerikanska bolag och sparkat ut maffian från Havanna, hade han lika gott kunnat sätta sig på en vulkan, för Onkel Sams vrede drabbade honom med all kraft och har inte minskat i styrka under de 37 gångna åren. Ändå har Castro överlevt. Bara för den bedriften, trots alla fel och brister (politiskt förtryck, fyra timmar långa tal och en läs- och skrivkunnighet på 100 procent) är han värd vår beundran.

Så varför fortsätter vi att slåss mot det där kalkonlåret som blivit över från det kalla kriget? Vi behöver inte gå längre än till en håla som heter Miami för att hitta svaret. Det är därifrån som en hop vrickade exilkubaner har kontrollerat USAs utrikespolitik gentemot den pyttelilla ö-nationen. Dom där kubanerna, däribland många gamla Batista-supportrar som var riktigt uppe i smöret när den skurken styrde landet, tycks inte ha fått en blund i ögonen sedan dom packade sina pinaler och satte kurs på Florida.

Exilkubanernas vansinnesföretag
Ända sedan 1960 har dom envisats med att dra in oss i sina vansinnesföretag. Hur kan det komma sig att exilkubaner alltid funnits med i bilden så fort en stor olycka drabbat vårt land under de tre sista årtiondena - Kennedy-mordet, Watergate-skandalten, Iran-contras-affären, narkotikaepidemin, ja listan tar aldrig slut? Först var det Lee Harvey Oswalds koppling till kubanerna i New Orleans. (Eller var det exilkubanerna som agerade ensamma för att döda Kennedy, eller Castro som gav order om mordet, sedan han helt enkelt tröttnat på att Kennedy försökte nacka honom? Vilken teori man än föredrar, så nog lurar det kubaner i vassen.)

Natten den 17juni 1972 ertappades tre kubaner - Bernard Barker, Eugenio Martínez och Virgilio González (plus amerikanerna Frank Sturgis och James McCord Jr.) när de höll på att bryta sig in i demokraternas kansli i Watergate. Den hemliga operationen tvingade till slut Richard Nixon att avgå, så just den exilkubanska operationen var inte helt fel.

Idag ses Barker och González som hjältar bland Miami-kubanerna. Martínez blev sedermera benådad av Ronald Reagan och är den enda som ångrat sig. "Jag ville inte själv bli delaktig i störtandet av USAs president." Så rart av honom!

När Oliver North behövde en fasad för att föra in vapen i Nicaragua och hjälpa till att störta det landets regering, vem vände han sig till om inte Miami-kubanerna? Grisbuktsveteranerna Ramón Medina och Rafael Quintero var nyckelfigurer i det flygfraktbolag som levererade vapen till contras. 30.000 nicaraguaner dog på grund av det USA-stödda contras-kriget.

Förde in narkotikan i USA
En av de stora "belöningarna" vi fick för att vi gav pengar till exilkubanerna var deras hjälp med att föra in narkotika i USA, krossa familjer och hela stadsdelar. På tidigt 60-tal började ett antal kubaner (som också varit med i Grisbuktsinvasionen) styra de största narkotikaligorna här i landet.

Narkotikabekämpningsbyrån DEA fick inte särskilt mycket stöd hos den federala regeringen när de försökte fånga in exilkubanerna, eftersom de hade organiserat sig under falskt flagg och kallade sig "frihetsgrupper", varav de flesta egentligen bara var täckmantlar för stora knarksmugglingsoperationer. Samma knarkhandlare hjälpte sedermera till med vapensmugglingen till contras.

USA-baserade kubanska terroristorganisationer är ansvariga för över 200 bombattentat och minst hundra mord sedan Castros revolution. Alla är så rädda för att ta strid mot dom att jag förmodligen inte ens borde skriva det här kapitlet. När allt kommer omkring är jag en av få amerikaner som inte bär vapen.

En hop lipsillar
Så varför är jag inte rädd? Jo, därför att dessa exilkubaner med alla sina gorillafasoner och terroristhandlingar egentligen är en hop lipsillar. Just precis. Lipsillar. Vill ni ha bevis? Till att börja med, så stannar man kvar i sitt land och försöker störta den som förtrycker landet, om man inte gillar honom. Detta kan göras med våld (den amerikanska revolutionen, den franska revolutionen) eller med fredliga medel (Gandhi i Indien eller Mandela i Sydafrika). Men man lägger inte benen på ryggen, som exilkubanerna.

Tänk om alla amerikanska nybyggare hade stuckit till Kanada - och sedan tjatat om att kanadensarna hade ett ansvar för att störta britterna nere i Staterna. Sandinisterna skulle aldrig ha befriat sitt land från Somoza om allihopa hade suttit på stranden i Costa Rica och druckit margaritas och fyllt fickorna med pengar. Mandela åkte i fängelse, inte till Libyen eller London.

Men dom rika kubanerna smet iväg till Miami - och blev ännu rikare. 90 procent av exilkubanerna är vita, medan 62 procent av kubanerna är svarta eller mulatter. De vita visste att dom inte kunde stanna kvar på Kuba, eftersom dom inte hade folkets stöd. Därför kom dom hit och förväntade sig att vi skulle ta på oss deras kamp. Vilket vi också har varit enfaldiga nog att göra.

Alla fasens ingredienser vid Grisbukten
Nog för att dessa kubanska grinollar försökte reda sig själva. Men deras vedermödor har en hel del av Rosa Pantern över sig. Grisbuktsinvasionen är deras mest välkända fiasko. Där fanns alla den stora farsens ingredienser - fel fartyg, fel strand, ingen ammunition till vapnen, ingen där för att ta emot dem, och till slut känns ingen vid dom utan de strövar runt i en del av deras ö som är helt okänd för dom hemma (jag antar att deras chaufförer aldrig körde dom dit på den gamla goda tiden).

Man skulle kunna tro att Grisbukts-nederlaget hade gett dom en näsbränna, men i så fall ägnar man sig nog åt att projicera sig själv. Själv hade man kastat in handduken, men inte det här gänget, inte. Sedan 1962 har ett antal exilkubanska grupper gjort ännu fler försök till anfall för att "befria" sitt fosterland.

Exilkubanernas höjdare
År 1981 landade en grupp exilkubaner från Miami på ön Providenciales i Karibiska havet på sin färd mot en invasion på Kuba. Deras båt var den enda av fyra exilkubanska farkoster som lyckats ta sig ut från Miami-floden (dom andra tre beordrades vända om av kustbeakningen beroende på dåligt väder, maskinkrångel eller för få flytvästar), och den gick på grund på ett rev nära Providenciales. Medan dom satt fast på ön utan vare sig mat eller tak över huvudet, började Miami-kubanerna slåss med varandra. Dom bönföll de sina i Miami att komma till undsättning och hämta hem dom från ön, och efter tre veckor blev dom flugna tillbaka till Florida. Geraldo Fuentes, den enda i gruppen som tog sig ända till kubanskt territorialvatten, fick akut blindtarmsinflammation till havs och kustbevakningen fick köra honom i helikopter till Guantánamo för behandling.

År1968 fick en grupp Miami-kubaner reda på att ett polskt lastfartyg låg i Miamis hamn och att det kunde finnas en kubansk delegation ombord. Enligt St. Petersburg Times avfyrade exilkubanerna en hemmagjord bazooka från MacArthur-vägbanken och träffade fartygsskrovet. Den gjorde bara ett litet jack i båten, och gruppens ledare Orlando Bosch dömdes till tio års fängelse, men frigavs 1972. Bosch förklarade att man hade hoppats ställa till större skada men, påpekade han, "det var ett STORT fartyg!". Dessförinnan hade Bosch arresterats för att han kört en torped på släp genom Miamis centrum i rusningstid, och vid ett annat tillfälle greps han med 600 bomber som han laddat med dynamit i bakluckan på hans Cadillac. 1990 släpptes han av Bush-administrationen ur fängelset där han satt inne för missbruk av villkorlig frigivning.

Enligt Washington Monthly "genomfördes fem kommandoräder mot Kuba under sommaren och förhösten 1963 i hopp om att destabilisera regimen. Den nästan obefintliga kubanska underjordiska rörelsen fick instruktioner att lämna vattenkranar öppna och ljuset tänt för att slösa energi."

År 1962 avfyrade exilkubanen José Basulto en 20 mm kanon från en racerbåt vid Incan Hotel nära Havanna-bukten, i hopp om att ta livet av Fidel Castro, detta enligt San Francisco Chronicle. Basulto missade, upptäckte att det rann bensin över hela båden och drog järnet tillbaka till Florida. "En av våra bensintankar av plast började läcka", förklarade Basulto senare. "Det rann bensin över hela däcket. Vi visste varken ut eller in."

FN-fördömande av USA
Några år senare bildade Basulto "Bröder till undsättning", en exilkubansk grupp som har ägnat sig åt att flyga in i kubanskt luftrum, stryka förbi kubanska ställningar, släppa ut flygblad och provocera den kubanska regeringen i största allmänhet. I februari 1996 tycktes Castro ha tröttnat på trakasserierna, och efter den tjugofemte incidenten på tjugo månader med intrång från "Bröder till undsättning" i kubanskt luftrum, gav han order om att skjuta ner två av deras plan.

Trots att "Bröder till undsättning" bröt mot amerikansk lag när de flög in i kubanskt luftrum (vilket luftfartsstyrelsen tillstår), så valde Clinton-administrationen återigen att ställa upp för exilkubanerna och införde omedelbart en lag som skärpte embargot mot Kuba. Detta embargo har fått omvärlden att rasa mot oss - FNs generalförsamling beslöt med 117 röster mot 3 att "fördöma" USA för ekonomiskt våld mot Kuba (och fördömandet har upprepats i varje omrösning sedan embargot infördes).

Veckan efter det att planen sköts ned, försökte exilkubanerna pressa USA i hopp att få krigsmakten att sätta igång någon slags aktion mot Castro. Man meddelade att man påföljande lördag tänkte skicka iväg en småbåtsflotta från Florida till en plats alldeles nära Kubas kust som protest mot nedskjutningen av de båda planen. Clinton beslöt iscensätta den största styrkedemonstrationen mot Kuba sedan raketkrisen, och skickade en skvadron stridsplan typ F-15, elva kustbevakningsbåtar, två raketkryssare och en fregatt från flottan, två C-130-plan, en hel flock helikoptrar, AWAC-plan och 600 kustbevakningstrupper som understöd åt småbåtsflottan.

Glömde sjösjukepillren
Det enda han glömde skicka med var sjösjukepiller, vilket visade sig vara just vad Miami-kubanerna verkligen behövde. Bara 40 sjömil utanför Key West började kubanerna på båtarna bli sjösjuka, spydde som grisar och bönföll sina befälhavare att styra de förbaskade båtarna tillbaka. Med hela världens blickar riktade mot sig lade kubanerna än en gång benen på ryggen. Väl tillbaka i hamn höll man presskonferens och förklarade reträtten. En talesman var fortfarande litet vimmelkantig och man såg hur journalisterna backade av rädsla för att när som helst få en Linda Blair Special över sig.

"En fruktansvärd storm kom rakt upp ur havet", sade ledaren för den snabbt förbleknade kubanska expeditionen. "Vågorna var över tre meter höga, vi blev tvungna vända om annars hade vi förlorat våra fartyg!" Medan han pratade körde en påhittig kille som jobbade helgskift på CNN bilder av småbåtsflottan som filmats från luften medan den styrde mot Kuba. Solen sken, havet låg som en spegel, och det blåste på sin höjd en lätt bris. Reportrar ute till havs sade visserligen att efter det att CNNs kameror lämnat platsen, så blev det "ganska grov sjögång". Fan tro't!

Castro skrattar säkert så tårarna trillar.

Michael Moore
Översättning: Eva Sjöblom
Originaltitel: While we're still on the subject of Cuba … Artikeln är hämtad från "portside" på nätet