Regeringarna i Brasilien, Argentina och Bolivia och deras nya center-vänster
program är i själva verket den nyliberala högerns nya ansikte. Det
skriver den amerikanske professorn James Petras i en analys av medelklassens
politiska svängningar i de tre länderna.
Medelklassens politiska och sociala beteende bestäms av var den placerar
sig som klass och vilka intressen den har i det rådande politiskt-ekonomiska
sammanhanget. Med en högerregim vid makten, expanderande ekonomi,
billiga krediter och import av billiga konsumtionsvaror, dras medelklassen
till högern. Med en högerregim i djup ekonomisk kris kan medelklassen
ingå i en bred folklig front och sträva efter att vinna tillbaka förlorade
egendomar, besparingar och jobb. Under en folkets regering som vänder
sig mot diktaturer och imperialism, stödjer medelklassen demokratiska
reformer, men motsätter sig varje form av radikalisering som gör deras
villkor likställda med arbetarklassens.
Tre
exempel från Brasilien, Argentina och Bolivia illustrerar medelklassens
vingliga väg och inre splittring. I Brasilien tog tjänstemän, akademiker,
arbetsjurister och fackföreningsbyråkrater ur medelklassen makten
över Lula da Silvas Arbetarparti PT. Med 75 procent av ombuden stödde
de en valallians med storföretagens Liberala parti och finanssektorn.
När de väl kommit till makten, blev de nyliberala politiker i stället
för socialdemokratiska. De sociala rörelserna, bland annat de jordlösa
lantarbetarnas rörelse MST och de hemlösas rörelse i städerna MSC,
stödde valet av Lula på grundval av vallöftena, men man hade inte
gjort någon klassanalys vad gäller förändringarna i politik, ledarskap
och program.
Fem
bortslösade år
Detta ledde till att de sociala rörelserna slösade bort fem år på
att hävda argumentet att Lulas regim var ett “omtvistat territorium”,
som kunde pressas vänsterut, och följden blev att MST tappade politisk
terräng, isolerade sig som organisation och förvirring rådde bland
medlemmarna under nära fem år. Under tiden skar Lula ner pensionerna
för de offentliganställdas fack (lärare, postarbetare, vårdpersonal,
tjänstemän med flera) med 30 procent, höjde pensionsåldern och privatiserade
de offentliga pensionsfonderna. Detta ledde till att de offentliganställdas
fack bröt med regeringen och med den regeringstrogna landsorganisationen
CUT, och gick samman med andra fristående fack för att bilda en ny
landsorganisation kallad CONLUTA, där också studenter, miljövänner
och andra grupper ingår. Vid ett nationellt möte i år gick de jordlösa
lantarbetarna och delar av CUT samman med CONLUTA för att organisera
en generalstrejk i slutet av maj.
De
sociala rörelsernas kopplingar till de socialdemokratiska partiernas
valpolitik, som rör sig i nyliberal riktning, är en politisk katastrof.
De sociala rörelsernas avsaknad av ett självständigt klassbaserat
politiskt program och ledarskap inriktat på makt åt staten, har tvingat
dem att underordna sig ett före detta socialdemokratiskt Arbetarparti,
som bundit upp sig till imperialismen och finans-, jordägar- och gruvkapitalet.
Å andra sidan har de offentliganställdas fackförening och den offentliga
sektorn inom medelklassen tvingats bryta med Lula och söka bundsförvanter
inom den radikala vänstern, plus de sociala rörelserna, och vägrar
att ha kopplingar till överklassen och småbourgeoisien.
Radikalisering i Argentina
I Argentina stödde medelklassen, särskilt småborgarna, Menems nyliberala
regim på 90-talet. Stödet grundade sig på billiga krediter (låga räntor),
billig import av konsumtionsvaror, en dollariserad ekonomi och en
ekonomi i expansion grundad på utländska lån. Under den ekonomiska
krisen 1999-2002 och kollapsen mellan december 2001 och december 2002
fick medelklassen se sina bankkonton blockerade, de miste sina jobb,
deras företag gick i konkurs och fattigdomen kom att omfatta över
50 procent av befolkningen. Detta ledde till en ”radikalisering” i
medelklassen, som gick man ur huse i massiva protestdemonstrationer
framför banker, kongressen och presidentpalatset. I alla storstäder
bildades folkförsamlingar i medelklasskvarteren, man solidariserade
med de arbetslösas organisationer och blockerade alla större gator
och avenyer. Detta spontana medelklassuppror antog en opolitisk slogan
- Que se vayan todos! – Bort med alla politiker!, där man tog avstånd
från ett nyliberalt status quo, men också varje form av radikal lösning.
De offentliganställdas fack CTA, som står till vänster, och den privata
sektorns fack CGT, som står till höger, hade inte mycket ledarskap
att komma med. Som bäst spelade enskilda medlemmar en roll i de nya
sociala rörelserna som hade sin bas i de vidsträckta slumområdena.
De marxistiska och vänsterinriktade partierna grep in för att stycka
upp de arbetslösas massrörelse, samtidigt som man ”överideologiserade”
och skingrade folkförsamlingarna i medelklassområdena.
I
mitten av 2003 växlade medelklassen spår mot valpolitik och röstade
för Kircher, som ställde upp som center-vänster-socialdemokrat. I
början av 2003 steg världsmarknadspriserna på råvaror ordentligt.
Argentina sköt upp och skar sedan ned sina skuldamorteringar, och
Kircher stabiliserade ekonomin, lyfte blockaden från medelklassens
bankkonton, och medelklassen flyttade sig mot mitten. Under tiden
drog Kirchner nytta av de arbetslösas splittrade rörelse, där han
värvade en rad ledare, införde ett månatligt bidrag på 50 dollar till
alla familjer och satte igång en process med selektiva förhandlingar,
där vissa utestängdes, och därpå tvångsåtgärder och isolering av den
radikala vänstern från den reformvänliga vänstern. I år gäller den
främsta klasskampen de offentliganställda eller medelklassen och Kirchner-regimen,
snarare än lönerna. Fabriksockupationsrörelsen har värvats åt staten.
De arbetslösas rörelse finns fortfarande kvar, men har förlorat mycket
kraft. Medelklassen i den privata sektorn, som återhämtat sig och
gynnas av en stark tillväxt, flyttar sig nu från center-vänster till
center-höger. Argentina är ett exempel på hur plötsligt medelklasspolitiker
kan byta fot från konsensus till revolt, men går tillbaka mot höger
när det fattas politisk ledning. När läget stabiliseras, överger medelklassen
de offentliganställda och backar upp nyliberalerna, medan de offentliganställda
stödjer socialdemokraterna.
Demagogi
för Bolivias fattiga
I
Bolivia har MAS-regeringen (Rörelsen i riktning mot socialism) ett
massivt väljarstöd bland de fattiga i städerna och på landsbygden,
men ministrarna är alla borgerliga akademiker, teknokrater och jurister,
plus ett fåtal ledare som värvats från de sociala rörelserna. Evo
Morales kombinerar politisk demagogi för massorna, till exempel "nationalisering
av olja och gas” och ”jordreform” med liberal praktisk politik, som
att skriva under joint venture-avtal med alla stora internationella
olje- och gasbolag och undanta stora oligarkägda ”produktiva” jordbruk
från expropriering för jordreformen. Samtidigt har småbourgeoisien
i den privata sektorn, som till en början stödde Evo Morales för att
pacificera indianernas och arbetarnas uppror, svängt åt höger.
Morales stöd till stabiliseringspolitik genom makroekonomisk åtstramning
av den sort som Internationella valutafonden förespråkar, har till
råga på allt provocerat de offentliganställdas största fackföreningar
(lärare och vårdpersonal) att gå ut i strejk. För de sociala rörelserna,
till exempel i Brasilien och Argentina, har följden blivit att den
privata sektorns medelklass har söndrats, splittrats och gått tillbaka
åt center-höger. De sociala rörelserna är inte längre mobiliserade,
och inom den offentliga sektorns medelklass växer missnöjet med löneökningar
som är obetydligt högre än de ökade levnadskostnaderna, trots att
de statliga intäkterna har vuxit enormt som resultat av de höga priserna
på mineralexporten.
Klassklyftorna
har bevarats
Lulas,
Kirchners och Morales nya center-vänster program är i själva verket
den nyliberala högerns nya ansikte: Center-vänsterregimerna har följt
samma makroekonomiska politik, vägrat häva de olagliga privatiseringar
som tidigare regimer gjort. De har bevarat de enorma klassklyftorna
och försvagat de sociala rörelserna. Center-vänsterregimerna har stabiliserats
när råvarupriserna skjutit i höjden och det blivit budget- och handelsöverskott,
vilket har gjort det möjligt för dem att i någon ringa utsträckning
lindra fattigdomen. Deras största framgång har varit att de lyckas
avväpna vänstern, återställa kapitalets herravälde och åstadkomma
ett visst mått av självständighet gentemot USA, när man nu diversifierar
sin handel i riktning mot Asien. De sociala rörelsernas största problem
har varit att man misslyckats med att forma ett politiskt ledarskap
och ett program för makt åt staten och man följaktligen kommit att
bli beroende av valinriktade politiker ur en medelklass av akademiker
som rör sig uppåt. Så snart de sociala rörelsernas utomparlamentariska
politik underordnades de politiska partierna, blev de snärjda i valallianser
mellan medelklassens ledande gestalter och storkapitalet. Center-vänstern,
som dragit nytta av det gynnsamma läget i världsekonomin (höga råvarupriser,
hög likviditet), kan stabilisera ekonomin, få ned arbetslösheten och
minska fattigdomen, men kan inte lösa grundproblemen med ojämlik utveckling,
undersysselsättning, kapital- och maktkoncentration, utsugning och
klyftor.
Vänsterns vacklan mellan höger- och vänsterfokus
Vänsterns
relationer till medelklassen har ett höger- och ett vänsterfokus.ögerfokus
går ut på att släppa på de antikapitalistiska och antiimperialistiska
kraven för att vinna stöd från medelklassen i den privata sektorn.
Detta innebär att man offrar strukturella förändringar som gynnar
arbetarklassen, bönder och arbetslösa, för vaga löften om jobb, stabilitet,
skydd för lokal företagsamhet och tillväxt. Vänsterfokus siktar på
att stödja medelklassen i offentligsektorn genom opposition mot nyliberala
grepp som privatiseringar och stöd till återförstatligande av basindustrier,
löneökningar, garanterad pension och social trygghet, allmän hälso-
och sjukvård och högre utbildning. Den största utmaningen för vänstern
är att förena motståndet från offentligsektorns medelklass mot nyliberalismen
med antikapitalism och antiimperialism, med stöd från militanta grupper
bland arbetare och bönder.
James Petras 23 maj 2007
James
Petras, professor i sociologi, arbetade tidigare vid Binghamton University,
New York. Han är numera bland annat rådgivare åt jordlösa och arbetslösa
i Brasilien och Argentina samt medförfattare till Globalization Unmasked
(Zed Books). Hans senaste bok heter The Power of Israel in the United
States (Clarity Press, 2006). Hemsida: http://petras.lahaine.org/
Översättning: Eva Sjöblom