Regeringarna i Brasilien, Argentina och Bolivia och deras nya center-vänster program är i själva verket den nyliberala högerns nya ansikte. Det skriver den amerikanske professorn James Petras i en analys av medelklassens politiska svängningar i de tre länderna.

Medelklassens politiska och sociala beteende bestäms av var den placerar sig som klass och vilka intressen den har i det rådande politiskt-ekonomiska sammanhanget. Med en högerregim vid makten, expanderande ekonomi, billiga krediter och import av billiga konsumtionsvaror, dras medelklassen till högern. Med en högerregim i djup ekonomisk kris kan medelklassen ingå i en bred folklig front och sträva efter att vinna tillbaka förlorade egendomar, besparingar och jobb. Under en folkets regering som vänder sig mot diktaturer och imperialism, stödjer medelklassen demokratiska reformer, men motsätter sig varje form av radikalisering som gör deras villkor likställda med arbetarklassens.

Tre exempel från Brasilien, Argentina och Bolivia illustrerar medelklassens vingliga väg och inre splittring. I Brasilien tog tjänstemän, akademiker, arbetsjurister och fackföreningsbyråkrater ur medelklassen makten över Lula da Silvas Arbetarparti PT. Med 75 procent av ombuden stödde de en valallians med storföretagens Liberala parti och finanssektorn. När de väl kommit till makten, blev de nyliberala politiker i stället för socialdemokratiska. De sociala rörelserna, bland annat de jordlösa lantarbetarnas rörelse MST och de hemlösas rörelse i städerna MSC, stödde valet av Lula på grundval av vallöftena, men man hade inte gjort någon klassanalys vad gäller förändringarna i politik, ledarskap och program.

Fem bortslösade år
Detta ledde till att de sociala rörelserna slösade bort fem år på att hävda argumentet att Lulas regim var ett “omtvistat territorium”, som kunde pressas vänsterut, och följden blev att MST tappade politisk terräng, isolerade sig som organisation och förvirring rådde bland medlemmarna under nära fem år. Under tiden skar Lula ner pensionerna för de offentliganställdas fack (lärare, postarbetare, vårdpersonal, tjänstemän med flera) med 30 procent, höjde pensionsåldern och privatiserade de offentliga pensionsfonderna. Detta ledde till att de offentliganställdas fack bröt med regeringen och med den regeringstrogna landsorganisationen CUT, och gick samman med andra fristående fack för att bilda en ny landsorganisation kallad CONLUTA, där också studenter, miljövänner och andra grupper ingår. Vid ett nationellt möte i år gick de jordlösa lantarbetarna och delar av CUT samman med CONLUTA för att organisera en generalstrejk i slutet av maj.

De sociala rörelsernas kopplingar till de socialdemokratiska partiernas valpolitik, som rör sig i nyliberal riktning, är en politisk katastrof. De sociala rörelsernas avsaknad av ett självständigt klassbaserat politiskt program och ledarskap inriktat på makt åt staten, har tvingat dem att underordna sig ett före detta socialdemokratiskt Arbetarparti, som bundit upp sig till imperialismen och finans-, jordägar- och gruvkapitalet. Å andra sidan har de offentliganställdas fackförening och den offentliga sektorn inom medelklassen tvingats bryta med Lula och söka bundsförvanter inom den radikala vänstern, plus de sociala rörelserna, och vägrar att ha kopplingar till överklassen och småbourgeoisien.

Radikalisering i Argentina
I Argentina stödde medelklassen, särskilt småborgarna, Menems nyliberala regim på 90-talet. Stödet grundade sig på billiga krediter (låga räntor), billig import av konsumtionsvaror, en dollariserad ekonomi och en ekonomi i expansion grundad på utländska lån. Under den ekonomiska krisen 1999-2002 och kollapsen mellan december 2001 och december 2002 fick medelklassen se sina bankkonton blockerade, de miste sina jobb, deras företag gick i konkurs och fattigdomen kom att omfatta över 50 procent av befolkningen. Detta ledde till en ”radikalisering” i medelklassen, som gick man ur huse i massiva protestdemonstrationer framför banker, kongressen och presidentpalatset. I alla storstäder bildades folkförsamlingar i medelklasskvarteren, man solidariserade med de arbetslösas organisationer och blockerade alla större gator och avenyer. Detta spontana medelklassuppror antog en opolitisk slogan - Que se vayan todos! – Bort med alla politiker!, där man tog avstånd från ett nyliberalt status quo, men också varje form av radikal lösning. De offentliganställdas fack CTA, som står till vänster, och den privata sektorns fack CGT, som står till höger, hade inte mycket ledarskap att komma med. Som bäst spelade enskilda medlemmar en roll i de nya sociala rörelserna som hade sin bas i de vidsträckta slumområdena. De marxistiska och vänsterinriktade partierna grep in för att stycka upp de arbetslösas massrörelse, samtidigt som man ”överideologiserade” och skingrade folkförsamlingarna i medelklassområdena.

I mitten av 2003 växlade medelklassen spår mot valpolitik och röstade för Kircher, som ställde upp som center-vänster-socialdemokrat. I början av 2003 steg världsmarknadspriserna på råvaror ordentligt. Argentina sköt upp och skar sedan ned sina skuldamorteringar, och Kircher stabiliserade ekonomin, lyfte blockaden från medelklassens bankkonton, och medelklassen flyttade sig mot mitten. Under tiden drog Kirchner nytta av de arbetslösas splittrade rörelse, där han värvade en rad ledare, införde ett månatligt bidrag på 50 dollar till alla familjer och satte igång en process med selektiva förhandlingar, där vissa utestängdes, och därpå tvångsåtgärder och isolering av den radikala vänstern från den reformvänliga vänstern. I år gäller den främsta klasskampen de offentliganställda eller medelklassen och Kirchner-regimen, snarare än lönerna. Fabriksockupationsrörelsen har värvats åt staten. De arbetslösas rörelse finns fortfarande kvar, men har förlorat mycket kraft. Medelklassen i den privata sektorn, som återhämtat sig och gynnas av en stark tillväxt, flyttar sig nu från center-vänster till center-höger. Argentina är ett exempel på hur plötsligt medelklasspolitiker kan byta fot från konsensus till revolt, men går tillbaka mot höger när det fattas politisk ledning. När läget stabiliseras, överger medelklassen de offentliganställda och backar upp nyliberalerna, medan de offentliganställda stödjer socialdemokraterna.

Demagogi för Bolivias fattiga

I Bolivia har MAS-regeringen (Rörelsen i riktning mot socialism) ett massivt väljarstöd bland de fattiga i städerna och på landsbygden, men ministrarna är alla borgerliga akademiker, teknokrater och jurister, plus ett fåtal ledare som värvats från de sociala rörelserna. Evo Morales kombinerar politisk demagogi för massorna, till exempel "nationalisering av olja och gas” och ”jordreform” med liberal praktisk politik, som att skriva under joint venture-avtal med alla stora internationella olje- och gasbolag och undanta stora oligarkägda ”produktiva” jordbruk från expropriering för jordreformen. Samtidigt har småbourgeoisien i den privata sektorn, som till en början stödde Evo Morales för att pacificera indianernas och arbetarnas uppror, svängt åt höger.

Morales stöd till stabiliseringspolitik genom makroekonomisk åtstramning av den sort som Internationella valutafonden förespråkar, har till råga på allt provocerat de offentliganställdas största fackföreningar (lärare och vårdpersonal) att gå ut i strejk. För de sociala rörelserna, till exempel i Brasilien och Argentina, har följden blivit att den privata sektorns medelklass har söndrats, splittrats och gått tillbaka åt center-höger. De sociala rörelserna är inte längre mobiliserade, och inom den offentliga sektorns medelklass växer missnöjet med löneökningar som är obetydligt högre än de ökade levnadskostnaderna, trots att de statliga intäkterna har vuxit enormt som resultat av de höga priserna på mineralexporten.

Klassklyftorna har bevarats

Lulas, Kirchners och Morales nya center-vänster program är i själva verket den nyliberala högerns nya ansikte: Center-vänsterregimerna har följt samma makroekonomiska politik, vägrat häva de olagliga privatiseringar som tidigare regimer gjort. De har bevarat de enorma klassklyftorna och försvagat de sociala rörelserna. Center-vänsterregimerna har stabiliserats när råvarupriserna skjutit i höjden och det blivit budget- och handelsöverskott, vilket har gjort det möjligt för dem att i någon ringa utsträckning lindra fattigdomen. Deras största framgång har varit att de lyckas avväpna vänstern, återställa kapitalets herravälde och åstadkomma ett visst mått av självständighet gentemot USA, när man nu diversifierar sin handel i riktning mot Asien. De sociala rörelsernas största problem har varit att man misslyckats med att forma ett politiskt ledarskap och ett program för makt åt staten och man följaktligen kommit att bli beroende av valinriktade politiker ur en medelklass av akademiker som rör sig uppåt. Så snart de sociala rörelsernas utomparlamentariska politik underordnades de politiska partierna, blev de snärjda i valallianser mellan medelklassens ledande gestalter och storkapitalet. Center-vänstern, som dragit nytta av det gynnsamma läget i världsekonomin (höga råvarupriser, hög likviditet), kan stabilisera ekonomin, få ned arbetslösheten och minska fattigdomen, men kan inte lösa grundproblemen med ojämlik utveckling, undersysselsättning, kapital- och maktkoncentration, utsugning och klyftor.

Vänsterns vacklan mellan höger- och vänsterfokus

Vänsterns relationer till medelklassen har ett höger- och ett vänsterfokus.ögerfokus går ut på att släppa på de antikapitalistiska och antiimperialistiska kraven för att vinna stöd från medelklassen i den privata sektorn. Detta innebär att man offrar strukturella förändringar som gynnar arbetarklassen, bönder och arbetslösa, för vaga löften om jobb, stabilitet, skydd för lokal företagsamhet och tillväxt. Vänsterfokus siktar på att stödja medelklassen i offentligsektorn genom opposition mot nyliberala grepp som privatiseringar och stöd till återförstatligande av basindustrier, löneökningar, garanterad pension och social trygghet, allmän hälso- och sjukvård och högre utbildning. Den största utmaningen för vänstern är att förena motståndet från offentligsektorns medelklass mot nyliberalismen med antikapitalism och antiimperialism, med stöd från militanta grupper bland arbetare och bönder.

James Petras 23 maj 2007

James Petras, professor i sociologi, arbetade tidigare vid Binghamton University, New York. Han är numera bland annat rådgivare åt jordlösa och arbetslösa i Brasilien och Argentina samt medförfattare till Globalization Unmasked (Zed Books). Hans senaste bok heter The Power of Israel in the United States (Clarity Press, 2006). Hemsida: http://petras.lahaine.org/

Översättning: Eva Sjöblom