New York-imamen Feisal Abdul Rauf gör i Defining Islamic Statehood ett försök att ”mäta och indexera samtida muslimska stater”. Det är ett första försök och imamen framhåller att försöket har brister, men han hoppas att ansatsen ska stimulera till fortsatta försök och, framför allt, att jämförelsen mellan staterna ska kasta ljus över de förhållanden i länderna som inte står i samklang med grundläggande värden inom islam, så som hans referensgrupp av högt uppsatta sunni- och shiamuslimska teologer definierar dem..

Man kan ha en rad invändningar mot boken, men som kritik från en av de egna är den är troligtvis mer smältbar och drabbande för de styrande i de muslimska länderna än en kritik utifrån, från sekulära kretsar. Man kan hoppas att rankningen av muslimska länder i fråga om till exempel livets värde (se nedan) får de styrande i Azerbajdzjan att ta initiativ för förändringar.

Som exempel här kan tjäna det mål (”maqsad”) för hur olika muslimska länder placerar sig inbördes när det gäller livsvärden – livets helgd kanske vi kan säga. Då klarar sig Brunei bäst (med indexet 1, se förklaringen nedan) strax före Qatar (0,997) och Förenade Arabemiraten (0,972) med Kuwait, Maldiverna, Malaysia, Tunisien, Saudiarabien, Albanien, Jordanien, Marocko och Bahrain i mitten och på 13:e, 14:e och 15:e plats Oman (0,808), Bosnien-Herzegovina (0,804) respektive Azerbajdzjan (0,792). Där slutar listan, som kunnat vara längre, men endast de femton staterna som placerar sig bäst redovisas.

På 15-listan över målet ”medvetande” kommer till exempel Surinam, Libanon, Libyen, Kazakstan, Turkiet och Kirgizistan in. Inalles har statistik från 60 länder använts.

De jämförelsetal som redovisas för livets helgd är baserade på fyra faktorer för vilka det finns tillgänglig statistik: (i) förväntad livslängd enligt WHO, CIA World Factbook och Världsbanken, (ii) Andel fattiga givet nationell norm för fattigdom, enligt CIA World Factbook, (iii) miljöförhållanden enligt Environmental Protection Index och (iv) nationell fred och säkerhet enligt Global Peace Index. Det land som lyckas bäst per faktor tilldelas värdet 1 och sedan får de övriga länderna värden i proportion till detta. Faktorerna har getts något olika vikt i den slutliga sammanslagningen, så att värdet 1 för livets helgd i Brunei grundar sig på ett index (i) om 0,937 för förväntad livslängd (något mindre än för Qatar, med längst sådan, som alltså har indexet 1), på ett index (ii) om 0,834 för fattigdomskvoten (Malaysia och Tunisien har båda 1), på ett index (iii) om 0,888 för miljö (Förenade Arabemiraten har 1) och på index (iv) om 1 för fred och säkerhet

Man konstaterar efter en smula statistiksökning att till exempel Sverige skulle få ett livslängdsindex på 1,058, ett fattigdomsindex på 0,914, ett miljöindex på 1,071 och ett freds/säkerhetsindex på 1,117, vilket kvalificerar landet till en framstående placering i fråga om det mål, livets helgd, som enligt referensgruppen utmärker också islamisk religion.

Syftet med boken är dock inte är att jämföra muslimska länder med icke-muslimska, utan att uppmärksamma de styrande i muslimska länder på i vilken grad islamiska värden är bristfälligt förverkligade. Författarens referensgrupp av imamer och andra skriftlärda utvecklade en konsensus om vilka avgränsade livssfärer en förment oförfalskad sharia-lag skulle reglera; av dessa var livets helgd bara en. De övriga var egendom (BNP, Gini m fl delfaktorer), medvetande (utbildning, kunskapsspridning m fl), familj (andelen gifta i åldrarna 20-49 år), värdighet (mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter m fl) och religion (diskriminering, religionsfrihet, social harmoni).

I och med detta påvisar boken, och ger uttryck för, att det finns ett annat Islam – okrigiskt, civiliserat – än det som praktiseras i både muslimska nationalstater och andra grupperingar. Likafullt härleds och försvarar de värden och värderingar boken ger uttryck för med tolkning av citat ur heliggjorda skrifter; i den meningen är de fundamentalistiska och man saknar därför, bland annat, ett genomtänkt genusperspektiv. Men om syftet är att påverka utan att utmana är detta utelämnande lätt att förstå.

Jan Enqvist