"Om regeringen inte kan sänka levnadskostnaderna, måste den helt enkelt avgå. Om polisen och FN-trupperna vill skjuta på oss, så OK, för om dom inte tar livet av oss med kulor, så dör vi ändå av svält.” (En demonstrant i Port-au-Prince, Haiti). Vi har ännu bara sett början på en global svältkatastrof, skriver journalisten Ian Angus, som också pekar på den akuta livsmedelskrisen som exempel på kapitalismens misslyckande.

På Haiti, där folkflertalet får 225 färre kalorier än det minimum som krävs för en god hälsa, dövar en del hungerkramperna genom att äta “lerkakor”, gjorda på en blandning av lera, vatten, litet vegetabilisk olja och salt. I Kanada betalar samtidigt den federala regeringen 225 dollar för varje gris som dödas i en massiv selektiv slaktkampanj som ingår i en plan för att skära ned grisköttsproduktionen. Grisuppfödarna, som pressas av låga köttpriser och höga foderkostnader, har svarat med sådan entusiasm att slakten antagligen kommer att göra slut på alla bidragen före september, när projektet skall avslutas. En del slaktade grisar skall lämnas in på lokala livsmedelsbanker, men de flesta kommer att förstöras eller bli hund- och kattmat. Ingen enda gris kommer att skickas till Haiti. Det är det kapitalistiska lantbrukets brutala värld – en värld där vissa förstör livsmedel därför att priserna är för låga och andra bokstavligen äter jord därför att livsmedelspriserna är för höga.

Rekordpriser på baslivsmedel

Vi befinner oss mitt i en ökning av livsmedelspriserna i hela världen där priserna har pressats upp till de högsta nivåerna på flera årtionden. Prisökningarna drabbar de flesta livsmedelsslag, men särskilt de viktigaste stapelvarorna – vete, majs och ris. Enligt FNs jorsbruks- och livsmedelsorganisation FAO ökade priserna på spannmål med 88 procent mellan mars 2007 och mars 2008, olja och fetter med 106 procent och mjölkprodukter med 48 procent. FAOs livsmedelsprisindex i sin helhet har stigit med 57 procent på ett år, och de flesta ökningarna har inträffat de senaste månaderna.

Enligt Världsbanken steg vetepriserna världen över med 181 procent under 36-månadsperioden fram till februari 2008 och livsmedelspriserna sammantaget med 83 procent. Banken förutspår att de flesta livsmedelspriser kommer att ligga kvar långt över 2004 års nivå åtminstone fram till år 2015. Den populäraste sorten thai-ris såldes för 198 dollar per ton för fem år sedan och 323 dollar per ton för ett år sedan. Den 24 april sprängdes tusendollargränsen. Priserna stiger ännu mer på de lokala marknaderna. På Haiti steg marknadspriset på en 50-kilossäck ris till det dubbla inom loppet av en vecka i slutet av mars. Dessa prishöjningar är katastrofala för de 2,6 miljarder människor världen över som lever på mindre än 2 dollar om dagen och spenderar mellan 60 och 80 procent av sin inkomst på mat. Hundratals miljoner har inte råd att äta.I april gick de svältande till motattack.

Haitis fattiga stoppar lastbilar

Den 3 april reste demonstranter barrikader i staden Les Cayes på södra Haiti, stoppade lastbilar som fraktade ris och delade ut riset och försökte bränna en FN-postering. Protesterna spred sig snabbt till huvudstaden Port-au-Prince, där tusentals människor marscherade till presidentpalatset och skrek ”Vi svälter!”. Många krävde att FN-soldaterna skulle tas hem och att Jean-Bertrand Aristide, den landsflyktige presidenten, vars regering störtades av utländska makter år 2004, skulle återinsättas. President René Préval, som inledningsvis sagt att de inte fanns något att göra, har tillkännagivit att grossistpriset på ris skall sänkas med 16 procent. En i bästa fall provisorisk åtgärd, eftersom prissänkningen bara gäller i en månad och detaljhandlarna inte är skyldiga att sänka sina priser. Parallellt med aktionerna på Haiti demonstrerade också svältande människor i över tjugo andra länder

*I Burkina Faso ställdes krav på ”betydande och effektiva” prissänkningar på ris och andra stapelvaror i en två dagar lång generalstrejk av fackföreningar och butiksägare.

*I Bangladesh gick över 20.000 arbetare från textilfabriker i Fatullah ut i strejk med krav på lägre priser och högre löner. De kastade tegelstenar och sten mot polisen, som avlossade tårgasgranater mot folkmassan.

* Den egyptiska regeringen skickade ut tusentals soldater till textilfabrikerna i Mahalla i Nil-deltat för att förekomma en generalstrejk med krav på löneförhöjningar, oberoende fackföreningar och lägre priser. Två människor dödades och över 600 har fängslats.

* I Abidjan i Elfenbenskusten, använde polisen tårgas mot kvinnor som hade rest barrikader, bränt bildäck och blockerat större vägar. Tusentals marscherade till presidentens hem och skanderade ”Vi svälter” och ”Att leva kostar för mycket, ni tar livet av oss”.

* I Pakistan och Thailand har beväpnade soldater skickats ut för att stoppa de fattiga från att ta mat från åkrar och magasin.

Liknande protester har ägt rum i Kamerun, Etiopien, Honduras, Indonesien, Madagaskar, Mauretanien, Niger, Peru, Filippinerna, Senegal, Thailand, Uzbekistan och Zambia. Den 2 april meddelade Världsbankschefen vid ett möte i Washington att prishöjningarna kan leda till social oro i 33 länder. En ledarskribent i Time varnade: “Tanken att hungrande massor i desperation går ut på gatorna för att störta sittande regeringar har tyckts ofattbart främmande ända sedan kapitalismen segrade så avgjort i det kalla kriget. Trots det tyder tidningsrubrikerna under den gångna månaden på att de hänsynslösa prisökningarna hotar stabiliteten för ett växande antal regeringar världen över… när förhållandena gör det omöjligt att ge barnen mat, kan vanligtvis passiva medborgare mycket snabbt bli militanta, för de har ju ingenting att förlora.

Vad är det som driver på livsmedelsinflationen?

Sedan 60-talet har livsmedelsproduktionen alltmer globaliserats och koncentrerats. En handfull länder dominerar världshandeln med baslivsmedel. 80 procent av veteexporten och 85 procent av risexporten kommer från sex exportörer. Tre länder producerar 70 procent av all majs som exporteras.

Detta gör världens fattigaste länder, de som måste importera mat för att överleva, till offer för ekonomiska trender och politik i detta lilla fåtal exportländer. När det globala livsmedelshandelssystemet upphör att fungera, så får de fattiga stå för fiolerna. Under flera år har världshandeln med baslivsmedel gått mot en kris. Fyra sinsemellan relaterade tendenser har bromsat produktionstillväxten och pressat upp priserna.

Den “gröna revolutionen” är över

På 60- och 70-talen satsade USA pengar och tekniskt bistånd på att utveckla lantbruket i Indien och andra länder i ett försök att motverka missnöjet bland bönderna i södra och sydöstra Asien. Den ”gröna revolutionen” – växtförädling med nya sorter, konstgödsel, bekämpningsmedel, jordbruksteknik och infrastruktur – ledde till spektakulära ökningar av livsmedelsproduktionen, framför allt ris. Avkastningen per hektar ökade fortsatt fram till 90-talet.

I dagsläget är det inte på modet att regeringar hjälper fattiga att odla mat åt andra fattiga, eftersom ”marknaden” förutsätts ta hand om alla problem. The Economist berättar att ”kostnaderna för jordbruket som andel i de samlade offentliga utgifterna i utvecklingsländerna krympte till hälften mellan 1980 och 2004.” Bidragen och pengarna till forskning och utveckling har tagit slut, och produktionsökningen har avstannat.

Som resultat av detta har världen de sista åtta åren konsumerat mera spannmål än man producerat, vilket innebär att man hämtat ris ur de reserver som regeringar och handlare vanligtvis håller som försäkring mot dåliga skördar. Spannmålslagren i världen ligger nu på sin lägsta nivå någonsin, och bufferten för dåliga tider är skral.

Klimatförändringen

Vetenskapsmän hävdar att klimatförändringen skulle kunna krympa matproduktionen med hälften i vissa delar av världen under de närmaste 12 åren. Men det handlar inte bara om framtiden:

Australien är normalt världens näst största spannmålsexportör, men en våldsam torka har minskat veteskörden med 60 procent och risproduktionen har slagits ut helt och hållet.

I november svepte en av de värsta cyklonerna på årtionden bort en miljon ton ris och skadade allvarligt veteskörden i Bangladesh, varför detta enorma land blivit ännu mera beroende av importerade livsmedel.

Massor av andra exempel kunde nämnas. Det är uppenbart att den globala klimatkrisen redan är här och att den drabbar maten.

Biobränslen

Det är nu officiell politik i USA, Kanada och Europa att omvandla mat till bränsle. Fordonen i USA bränner tillräckligt mycket majs för att täcka de 82 fattigaste ländernas importbehov. Etanol och biodiesel är starkt subventionerade, vilket ohjälpligen innebär att grödor som majs plockas bort ur livsmedelskedjan och rinner ner i bensintankarna, och att nyinvesteringarna i jordbruket världen över inriktas på växter som palm, soja, raps och andra oljeproducerande växter. Efterfrågan på biobränslen höjer direkt priserna på dessa grödor, och pressar indirekt upp priserna på andra grödor, då man uppmuntrar producenterna att gå över till biobränsle.

Det driver också upp kostnaderna för köttproduktionen, eftersom majs är den största ingrediensen i djurfodret i Nordamerika, något som de kanadensiska grisuppfödarna har blivit varse.

Oljepriset

Livsmedelspriserna är kopplade till oljepriset, eftersom livsmedel kan omvandlas till olja. Men oljeprishöjningarna berör också kostnaden för att producera livsmedel. Konstgödsel och bekämpningsmedel framställs med olja och naturgas. Bensin och diesel används för att så, skörda och transportera. Det finns uppskattningar att 80 procent av kostnaderna för att producera majs är kostnader för fossila bränslen. Det är alltså ingen tillfällighet att livsmedelspriserna stiger när oljepriserna gör det.

* * *

I slutet av 2007 innebar nedskärningarna av investeringarna i tredje världens lantbruk, stigande oljepriser och klimatförändringen att produktionsökningen bromsade in och priserna gick upp. Goda skördar och en stark tillväxt av exporten skulle ha kunnat avvärja krisen, men det blev inte fallet. Den utlösande faktorn var riset, basmat för 3 miljarder människor.

Vid årets början meddelade Indien att man drog in största delen av risexporten för att bygga upp nya reserver. Några veckor senare tillkännagav också Vietnam att man avbröt exporten i fyra månader för att försäkra sig om att det fanns tillräckligt för hemmamarknaden. Vietnams risskörd hade drabbats av ett omfattande skadeinsektsangrepp under skörden.

I vanliga fall står Indien och Vietnam för 30 procent av all risexport, varför deras beslut blev tillräckligt för att knuffa den redan ansträngda världsmarknaden för ris över avgrundens rand. Rishandlarna började omedelbart köpa upp tillgängliga lager och hamstrade allt ris de kunde komma över i förhoppning om framtida prisstegringar, och pressade så upp priserna på framtida skördar. Priserna sköt i höjden. I mitten av april berättade pressen om ”panikköp” av risoptioner på Chicago-börsen, och det blev till och med brist på ris på hyllorna i stormarknaderna i Kanada och USA.

Varför upplopp?

Det är inte första gången matpriserna skjuter i höjden. Om vi tar hänsyn till inflationen var världsmarknadspriserna på baslivsmedel högre på 70-talet än de är idag. Så varför har just denna inflationsexplosion förorsakat massprotester världen över? Svaret är att alltsedan 70-talet så har världens rikaste länder med hjälp av de internationella organ som de kontrollerar systematiskt undergrävt de fattigaste ländernas förmåga att nära sina befolkningar och skydda sig i en kris som denna.

Haiti är ett mycket talande och fruktansvärt exempel.

Haiti har odlat ris i århundraden och fram till för tjugo år sedan producerade haitiska jordbrukare omkring 170.000 ton ris per år, vilket var tillräckligt för att täcka 95 procent av den inhemska konsumtionen. Risodlarna fick inga statliga bidrag, men som i alla andra risproducerande länder vid den tiden var deras tillgång till den lokala marknaden skyddad av importtullar.

År 1995 krävde Internationella Valutafonden, som villkor för att bevilja ett lån som Haiti hade akut behov av, att Haiti sänkte sina importtullar på ris från 35 till 3 procent, den lägsta avgiften i Karibien. Följden blev att det strömmade in ris från USA, som såldes till halva priset jämfört med det Haiti-producerade riset. Tusentals risbönder förlorade sina åkrar och sitt livsuppehälle, och i nuläget kommer tre fjärdedelar av allt ris som äts på Haiti från USA.

USA-riset tog inte över den haitianska marknaden för att det smakar bättre eller för att USAs risproducenter är effektivare, utan därför att risexporten från USA får stora statliga subventioner. År 2003 fick USAs risproducenter 1,7 miljarder dollar i bidrag, eller i genomsnitt 232 dollar per hektar risodling. Dessa pengar, varav lejonparten hamnade i händerna på en handfull mycket stora jordägare och jordbruksföretag, gjorde det möjligt för USAs exportörer att sälja ris till priser som låg mellan 30 och 50 procent under deras faktiska produktionskostnader. Haiti tvingades kort sagt att ge upp det statliga skyddet för det inhemska jordbruket, och sedan använde USA sina statliga subventioner för att ta över marknaden.

Många variationer på detta tema har funnits, där rika länder i nord påtvingar fattiga och skuldsatta länder i syd “liberaliseringar” och sedan drar nytta av avregleringarna för att lägga vantarna på marknaden. Statliga subventioner står för 30 procent av intäkterna från jordbruket i världens 30 rikaste länder, sammanlagt 280 miljarder dollar om året, en oslagbar fördel på en ”fri” marknad där de rika bestämmer spelreglerna. Dessutom har Världsbanken och Internationella Valutafonden under flera årtionden vägrat ge fattiga länder lån med mindre än att de går med på “strukturanpassningsprogram” med krav på att låntagarna devalverar sina valutor, sänker skatterna, privatiserar offentlig verksamhet och skär ned eller avskaffar stödprogram för lantbrukarna.

Allt detta gjordes under förespeglig att marknaden skulle alstra ekonomisk tillväxt och välstånd – men i stället har fattigdomen ökat och stödet till lantbruket har försvunnit. Under tidigare prisstegringar på livsmedel har det fattiga åtminstone haft viss tillgång till mat som de odlat själva eller som odlats lokalt och gått att köpa till priser som sattes lokalt. I dagens läge är detta helt enkelt omöjligt i många länder i Afrika, Asien och Latinamerika. Nu bestämmer världsmarknaderna de lokala priserna och ofta måste de enda tillgängliga livsmedlen importeras från fjärran länder

* *

Mat är inte en vara vilken som helst, mat är helt grundläggande för människans överlevnad. Det minsta mänskligheten bör kunna förvänta sig av varje regering eller samhällssystem är att man försöker stoppa svälten – framför allt att man inte driver en politik som förvägrar människor mat. Därför hade Venezuelas president Hugo Chávez alldeles rätt när han den 24 april beskrev livsmedelskrisen som det största beviset på kapitalismens historiska misslyckande.

Ian Angus, redaktör för “Climate and Capitalism”. Artikeln publicerad I nättidningen Socialist Voice 28 april 2008.

Översättning Eva Sjöblom