Svarta ungdomar som i vrede greppar machetes. Poliser som skjuter för att döda. Kvinnor och barn som bränns levande i en kyrka. Stammotsättningar som sliter sönder många afrikanska länder kommer åter i dagen i Kenya. Det har blivit förklaringen till ännu en etnisk konflikt i Afrika. Från hela världen kommer maningar till en fredlig lösning och till försoning, plus medlarresor, som vanligt för sent och därför att intressen föreligger.

När ett förhållandevis stabilt land, med inre spänningar liksom på många andra håll, går till val under entusiasm bland befolkningen och utan allvarliga incidenter och bara några dagar senare kastas in i ett blodbad, behöver man inte vara särskilt klipsk för att inse att något redan var på färde som inte många ville tala om. Det som hände var inte särskilt annorlunda än det som händer i mindre lyckligt lottade afrikanska länder än Kenya.

Korruption värsta gisslet
Svält och sjukdomar är de plågoris som oftast nämns när man talar om Afrikas tragedi. Den verkliga förbannelsen är i själva verket korruptionen och alla dess konsekvenser. Det är här västs ansvar framstår som tydligast. Det är svårt att hävda att det går att rädda en hel kontinent ur underutvecklingen på kort eller medellång sikt, även med hjälp av astronomiska penningsummor. Men om väst tillämpade en nolltoleranspolitik mot korruptionen, så som man kunde ha gjort i Kenya för bara fem år sedan, skulle resultaten bli mycket annorlunda.

Inte bara bristande ekonomiska resurser är ett problem. Vi kan ta ett exempel från Nigeria, ett land som producerar 2.200.000 fat olja om dagen. Sedan 1960 har Nigeria gått miste om 400 miljarder dollar på grund av korruption och ekonomiskt vanstyre. Västs samlade bistånd till hela Afrika har under samma period uppgått till 650 miljarder dollar.

Stat utan trovärdighet
Den organiserade korruptionen förorsakar inte bara ekonomiska förluster, landsvägar som inte repareras, sjukhus och skolor som inte byggs eller löner som inte betalas ut. Korruptionen omintetgör medborgarnas förtroende för staten, den gör ordningsmakten till en milis, vars löner huvudsakligen består av mutor och gör slutligen valen, om de hålls, till en fars. Det är så mycket pengar som står på spel att resultaten från valurnorna inte får bli beroende av rösterna.

De skenheliga puritanerna i brittiska labour har satt sig i sinnet att isolera Robert Mugabes diktatur. Gordon Browns senaste påfund är att stoppa en turné i Storbritannien med Zimbabwes kricketlandslag. Vilket modigt initiativ! Kanske Mugabe rentav avgår och skjuter sig för pannan, i nu nämnd ordning. Mugabe är uppenbart en avskyvärd diktator som man inte får ha någon som helst kontakt med.

Kibaki fick stjäla
Men dessa åtbörder kostar Brown inte ett öre, för i Zimbabwe finns inga ekonomiska intressen att skydda eller bundsförvanter att försvara. Den brittiska regeringen, där Gordon Brown var nummer två, hade kunnat vara lika ståndaktig i februari 2005, när John Githongo, som tillsatts av president Kibaki för att bekämpa korruptionen i Kenya, fick gå i landsflykt i London eftersom man inte bara nonchalerade hans avslöjanden av organiserad stöld av landets tillgångar utan dessa kunde ha kostat honom livet. Han lade fram vederhäftiga bevis på hur Kibaki hade brutit de löften som hade fört honom raka spåret till presidentposten i 2002 års val.

London reagerade inte. Men något gjorde man förvisso. Det brittiska biståndet till Kenya ökade från 30 miljoner pund 2003 och 2004 till 50 miljoner de båda följande åren, enligt uppgift av Michael Colman i Financial Times. Den som stjäl skattebetalarnas pengar i ett land där fattigdomen har ökat de senaste 15 åren, har inga skrupler som hindrar honom från att göra detsamma vid valurnorna, särskilt om man har mäktiga gudfäder.

Bushs förvanter får hållasa
Kenyas regering är en av Londons och Washingtons främsta östafrikanska bundsförvanter i "kriget mot terrorismen". Något liknande händer i Nigeria och Etiopien. Valfusk och andra än värre illdåd ursäktas om man vid senare datum meddelar att man skall anhålla misstänkta Al-quaida-medlemmar. På samma sätt som under det kalla kriget är Afrika bara ett andra rangens schackbräde där man kan offra de bönder som går att undvara. För vissa är terroristhotet en prioritet, och för andra oljebolagens intressen, till exempel Spanien i Ekvatorialguinea.

Skräcken trubbar av samveten och ger akut minnesförlust. Nu talar alla om stamtänkandets vådliga effekter, det hat som har utlösts mellan kikuyus och luos, som om det vore oåterkalleliga faktum som vi knappast kan göra något åt. I själva verket hade vi kunnat släcka elden långt innan folkhopen tände på kyrkan i Kenya där kvinnor och barn omkom. Låt oss inte leta efter anledningarna till tragedin i askan, de finns in på våra egna knutar.

Iñigo Sáenz de Ugarte, spansk journalist, driver bloggen www.guerraeterna.com

Översättning: Eva Sjöblom