Natos internationella styrka i Afganistan, ISAF och den USA-ledda koalitionen OEF (Operation Enduring Freedom) har delat ansvaret att upprätthålla ordningen inom det afganska territoriet.

Vid ett möte i slovenska Portoroz den 29 september 2006 beslöt Natos försvarsministrar att Nato ensamt skulle ta ledningen över samtliga soldater i hela landet. ISAF, som redan har över 20 000 soldater, tog också befälet över 12 000 amerikanska soldater ur OEF. Britterna blev mäkta stolta över att få stå i spetsen för ISAF och en styrka med USA-soldater, vilket inte hade hänt sedan andra världskriget.

När glädjeruset väl har lagt sig kommer britterna dock antagligen att undra hur dumma de har varit. Den engelske generalen David Richards uppdrag kommer att löpa ut i februari 2007, och då måste han hala den brittiska flaggan och lämna över befälet till USA-generalen Dan K McNeil. I slutändan kommer britterna alltså inte att ha befälet över USA-trupperna, utan USA kommer att ha befälet över de europeiska trupperna.

Pentagon, vars trupper i dagsläget är alltför utspridda över världen, hade först uppmanat Natos medlemmar att komma med förstärkningar till ISAF. Alla medlemmarna i Euro-atlantiska rådet hade gått med på ett förslag av Natos överbefälhavare James Jones att bidra med ytterligare 2 500 man. Vid ett ad hoc-möte kom samtliga delegationer med ursäkter för att inte göra detta. Till slut fick man använda sig av polacker och rumäner, Europas nya kanonmat.

Tortyrskola i Bagram
De 8 000 extra soldaterna från USA kommer dock att bilda en särskild styrka under direkt ledning av en amerikansk befälhavare, som skall ha hand om samtliga operationer som skall hållas hemliga, från kontroll av knarkhandeln till tortyrskolan som har inrättats på basen i Bagram.

De 35 stater som gått med på att delta i ISAF gjorde detta uttryckligen på villkor att de inte skulle fungera som ersättare i den brittisk-amerikanska koloniseringsföretaget. Deras uppdrag skulle enbart gå ut på att medverka i uppbyggnaden av den afganska staten, utbildning av statstjänstemän och återuppbyggnad av infrastrukturen. Detta arbete har blivit allt svårare allteftersom upproret spridit sig i landet och behovet att först skapa fred i landet ökat.

Med hjälp av denna kovändning, som ställer samtliga trupper under ett enda befäl, kommer ISAFs medlemmar att tvingas byta uppdrag: återuppbyggnaden av Afganistan får vänta, först måste ”talibanerna” krossas. Jag skriver talibaner inom citationstecken, eftersom de franska styrkornas befälhavare i Afganistan verkar så pass osäker på vilka upprorsmän han egentligen strider emot att han själv kallar dem ”talibaner inom citationstecken”. Inte verkar det särskilt seriöst att påstå att denna västerländska superarmé utrustad med den allra senaste militära teknologin inte lyckas besegra en liten skara trashankar som skådat ljuset.

Kaos som strategi
Afganistan håller snabbt på att sjunka ned i ett avsiktligt skapat kaos, där det inte går att reda ut de olika konflikter som griper in i varandra och ingen lösning verkar finnas i sikte. Man vet att de nykonservativa har bestämt sig för att stöpa om det ”Större Mellanöstern”. I det syftet tänker man stycka av södra Afganistan och västra Pakistan och skapa en tredje stat som skulle heta Baluchistan. De nykonservativa fick omedelbart stöd från en del av balucherna själva, som man fortfarande fällde bomber över så sent som förra året. Men de afganska och pakistanska bundsförvanterna fick kalla fötter när de insåg att de skulle få betala för sin servilitet med bitar av sina respektive länder.

I dagsläget bryr sig Washington inte längre om hur många kovändningar man gör. Det var ju State Department och CIA som hjälpte talibanerna att utropa ett eget emirat i Afganistan. Mikrostaten ifråga administrerades i själva verket av den pakistanska säkerhetstjänsten ISI och hyste skolor där man tränade soldater som CIA rekryterade. Det var ISI som utbildade CIAs yrkesmördare i områden med muslimsk befolkning (Bosnien-Hercegovina, Kosovo, Tjetjenien), dom som ledande massmedia framställde som ”jihadister”, men som inte alls drivs av någon islamsk ytterlighetsriktning utan i själva verket är legoknektar som rekryterats i extremistkretsar.

Oljeledning krigsorsak
Washington markerade avstånd till talibanerna under Bill Clintons återvalskampanj. Presidenten valde att offra den obskurantistiska talibansekten för att få feministiska röster. Men katastrofen kom inte förrän sommaren 2001: Talibanerna avböjde oljebolaget Unocals och USA-regeringens ”generösa erbjudande” enligt vilket talibanerna måste gå med på att låta en oljeledning från Kaspiska havet till Indiska Oceanen gå genom deras territorium. USA/Storbritannien beslöt då att börja krig, vilket också skedde efter 11 septemberattentaten. Sedan man invaderat Afganistan, placerade man Unocal-rådgivaren Hamid Karzai på presidentposten.

Pakistanierna kunde visserligen gå med på att talibanernas pseudoemirat undanröjdes, men inte alla de män man hade tränat upp. Ett urval gjordes, och de talibaner som var lojala med Islamabad inbjöds att dra sig tillbaka till Waziristan-området och ägna sig åt att bekämpa de baluchiska upprorsmännen.

En sekt ersätter en annan
Talibansektens försvinnande lämnade fältet fritt för en annan grupp, som uppenbarligen kontrolleras av brittiska MI6 och vars högkvarter ligger i London. Dess främsta ledare har höga ansvarsposter i anglosaxiska multinationella företag. CIA manipulerar Hizb ut Tahir med målsättningen att destabilisera hela Centralasien, inklusive det kinesiska Xingjiang-området. Hizb ut Tahir användes bland annat till att organisera demonstrationerna i arabvärlden mot Mohammed-karikatyrerna och påvens tal i Regensburg. De Hizb ut Tahir-medlemmar som man tappade kontrollen över i Uzbekistan utrotades av president Karimov med den brittiska kronans godkännande.

Den 10 maj 2005 ledde Hizb ut Tahir stora västfientliga demonstrationer i Afganistan och hela Centralasien. Tanken var att de skulle vara fredliga och riktas både mot militära anläggningar, frivilligorganisationer och multinationella bolag, men man tappade kontrollen och ett antal kontor plundrades.

De afghaner som nu reser sig mot den utländska militära närvaron kan välja mellan talibanerna och Hizb ut Tahrir, beroende på om man föredrar våld eller fredliga aktioner.

Knarkekonomin utvecklas
Denna slags manipulation har sina begränsningar, för det första därför att banden mellan olika klaner i detta ålderdomliga samhälle står över alla andra slags relationer. Talibanerna har sin starkaste bas bland pashtunerna. Hizb ut Tahrir bildades bland tajikerna, utvecklades bland uzbekerna och har undan för undan brett ut sig i alla folkgrupper. För det andra är det omöjligt att manipulera sociala förhållanden. Under de senaste fem åren har ingen civil ekonomi utvecklats i landet förutom knarkekonomin, som betraktas som brottslig verksamhet. Under dessa betingelser plockar de före detta krigarna snabbt upp vapnen igen.

Den knarkrelaterade ekonomin står för över hälften av bruttonationalprodukten. Vallmoodlingarna ligger i områden som hittills kontrollerats av OEF-koalitionen, inte Nato. Opium och heroin strömmar ut mot de europeiska, ryska och iranska marknaderna, men inte mot USA. De flesta observatörer utgår från att dessa odlingar kontrolleras av den pakistanska säkerhetstjänsten och att produkterna förs ut ur landet i amerikanska flygplan. Hur det än är med den saken, så ökar bara denna spekulationsekonomi de ekonomiska klyftorna och korruptionen, och upproret blir bara värre.

Motsägelsefulla allianser
Som grädde på detta kaotiska mos så har Washington oväntat satt igång med en revidering av sina regionala allianser, ett projekt som hittills har lett till motsättningar mellan Afganistan (eller snarare Karzai-regeringen) och Pakistan, förr oskiljaktiga länder. President Bush har i egen hög person rest till Indien för att skapa nya relationer med New Delhi och sälja kärnteknologi, som det ju enligt Washington egentligen är förbjudet att sprida. Som bevis på god vilja drog Indien tillbaka sitt stöd till baluchernas uppror, vilket inte är gynnsamt för de nykonservativa, som har intresse av att skapa ett självständigt Baluchistan. Pakistan tog fasta på att balucherna har försvagats och har skurit av vapenleveranserna till de talibaner som överlevt och som man använt för att bekämpa balucherna, och talibanerna har då återvänt till Afganistan för att strida mot koalitionens trupper.

Samtidigt har Indien erbjudit sig att ge president Karzai medel för att utveckla sin administration, eftersom Islamabad missgynnas av att Kabul-regeringens auktoritet befästs. Slutligen klargjorde Presidenterna Karzai och Musharraf, inbjudna tillsammans till Vita Huset, sina meningsskiljaktigheter i amerikanska massmedia, där de till och med förolämpade varandra i olika TV-program. Brytningen mellan Afganistan och dess f d pakistanska beskyddare skapar kaos inom den afganska administrationen, vilket gynnar krigsherrarna som nu kan vinna tillbaka sitt inflytande.

Kaosstrategin har redan skördat två offer: det ena är det afganska folket och det andra är ISAFs trupper, som tvingas bekämpa varandra inom ramen för ett krig som ingen av dem valt. Under tiden skrattar makthavarna i Washington. När väljarna kräver Washington på svar varför ”kriget mot terrorismen” har misslyckats, kommer de att få till svar att det inte är Pentagons utan Natos fel. För att sedan kunna exploatera Kaspiska havets olja behöver USA bara vänta tills afghaner och européer tröttnar på att ta livet av varandra till ingen nytta.

Thierry Meyssan Journalist och författare, chef för nättidningen Red Voltaire.