Natos
internationella styrka i Afganistan, ISAF och den USA-ledda koalitionen
OEF (Operation Enduring Freedom) har delat ansvaret att upprätthålla
ordningen inom det afganska territoriet.
Vid
ett möte i slovenska Portoroz den 29 september 2006 beslöt Natos försvarsministrar
att Nato ensamt skulle ta ledningen över samtliga soldater i hela
landet. ISAF, som redan har över 20 000 soldater, tog också befälet
över 12 000 amerikanska soldater ur OEF. Britterna blev mäkta stolta
över att få stå i spetsen för ISAF och en styrka med USA-soldater,
vilket inte hade hänt sedan andra världskriget.
När
glädjeruset väl har lagt sig kommer britterna dock antagligen att
undra hur dumma de har varit. Den engelske generalen David Richards
uppdrag kommer att löpa ut i februari 2007, och då måste han hala
den brittiska flaggan och lämna över befälet till USA-generalen Dan
K McNeil. I slutändan kommer britterna alltså inte att ha befälet
över USA-trupperna, utan USA kommer att ha befälet över de europeiska
trupperna.
Pentagon,
vars trupper i dagsläget är alltför utspridda över världen, hade först
uppmanat Natos medlemmar att komma med förstärkningar till ISAF. Alla
medlemmarna i Euro-atlantiska rådet hade gått med på ett förslag av
Natos överbefälhavare James Jones att bidra med ytterligare 2 500
man. Vid ett ad hoc-möte kom samtliga delegationer med ursäkter för
att inte göra detta. Till slut fick man använda sig av polacker och
rumäner, Europas nya kanonmat.
Tortyrskola
i Bagram
De 8 000 extra soldaterna från USA kommer dock att bilda en särskild
styrka under direkt ledning av en amerikansk befälhavare, som skall
ha hand om samtliga operationer som skall hållas hemliga, från kontroll
av knarkhandeln till tortyrskolan som har inrättats på basen i Bagram.
De
35 stater som gått med på att delta i ISAF gjorde detta uttryckligen
på villkor att de inte skulle fungera som ersättare i den brittisk-amerikanska
koloniseringsföretaget. Deras uppdrag skulle enbart gå ut på att medverka
i uppbyggnaden av den afganska staten, utbildning av statstjänstemän
och återuppbyggnad av infrastrukturen. Detta arbete har blivit allt
svårare allteftersom upproret spridit sig i landet och behovet att
först skapa fred i landet ökat.
Med
hjälp av denna kovändning, som ställer samtliga trupper under ett
enda befäl, kommer ISAFs medlemmar att tvingas byta uppdrag: återuppbyggnaden
av Afganistan får vänta, först måste ”talibanerna” krossas. Jag skriver
talibaner inom citationstecken, eftersom de franska styrkornas befälhavare
i Afganistan verkar så pass osäker på vilka upprorsmän han egentligen
strider emot att han själv kallar dem ”talibaner inom citationstecken”.
Inte verkar det särskilt seriöst att påstå att denna västerländska
superarmé utrustad med den allra senaste militära teknologin inte
lyckas besegra en liten skara trashankar som skådat ljuset.
Kaos
som strategi
Afganistan håller snabbt på att sjunka ned i ett avsiktligt skapat
kaos, där det inte går att reda ut de olika konflikter som griper
in i varandra och ingen lösning verkar finnas i sikte. Man vet att
de nykonservativa har bestämt sig för att stöpa om det ”Större Mellanöstern”.
I det syftet tänker man stycka av södra Afganistan och västra Pakistan
och skapa en tredje stat som skulle heta Baluchistan. De nykonservativa
fick omedelbart stöd från en del av balucherna själva, som man fortfarande
fällde bomber över så sent som förra året. Men de afganska och pakistanska
bundsförvanterna fick kalla fötter när de insåg att de skulle få betala
för sin servilitet med bitar av sina respektive länder.
I
dagsläget bryr sig Washington inte längre om hur många kovändningar
man gör. Det var ju State Department och CIA som hjälpte talibanerna
att utropa ett eget emirat i Afganistan. Mikrostaten ifråga administrerades
i själva verket av den pakistanska säkerhetstjänsten ISI och hyste
skolor där man tränade soldater som CIA rekryterade. Det var ISI som
utbildade CIAs yrkesmördare i områden med muslimsk befolkning (Bosnien-Hercegovina,
Kosovo, Tjetjenien), dom som ledande massmedia framställde som ”jihadister”,
men som inte alls drivs av någon islamsk ytterlighetsriktning utan
i själva verket är legoknektar som rekryterats i extremistkretsar.
Oljeledning
krigsorsak
Washington markerade avstånd till talibanerna under Bill Clintons
återvalskampanj. Presidenten valde att offra den obskurantistiska
talibansekten för att få feministiska röster. Men katastrofen kom
inte förrän sommaren 2001: Talibanerna avböjde oljebolaget Unocals
och USA-regeringens ”generösa erbjudande” enligt vilket talibanerna
måste gå med på att låta en oljeledning från Kaspiska havet till Indiska
Oceanen gå genom deras territorium. USA/Storbritannien beslöt då att
börja krig, vilket också skedde efter 11 septemberattentaten. Sedan
man invaderat Afganistan, placerade man Unocal-rådgivaren Hamid Karzai
på presidentposten.
Pakistanierna
kunde visserligen gå med på att talibanernas pseudoemirat undanröjdes,
men inte alla de män man hade tränat upp. Ett urval gjordes, och de
talibaner som var lojala med Islamabad inbjöds att dra sig tillbaka
till Waziristan-området och ägna sig åt att bekämpa de baluchiska
upprorsmännen.
En
sekt ersätter en annan
Talibansektens försvinnande lämnade fältet fritt för en annan grupp,
som uppenbarligen kontrolleras av brittiska MI6 och vars högkvarter
ligger i London. Dess främsta ledare har höga ansvarsposter i anglosaxiska
multinationella företag. CIA manipulerar Hizb ut Tahir med målsättningen
att destabilisera hela Centralasien, inklusive det kinesiska Xingjiang-området.
Hizb ut Tahir användes bland annat till att organisera demonstrationerna
i arabvärlden mot Mohammed-karikatyrerna och påvens tal i Regensburg.
De Hizb ut Tahir-medlemmar som man tappade kontrollen över i Uzbekistan
utrotades av president Karimov med den brittiska kronans godkännande.
Den
10 maj 2005 ledde Hizb ut Tahir stora västfientliga demonstrationer
i Afganistan och hela Centralasien. Tanken var att de skulle vara
fredliga och riktas både mot militära anläggningar, frivilligorganisationer
och multinationella bolag, men man tappade kontrollen och ett antal
kontor plundrades.
De
afghaner som nu reser sig mot den utländska militära närvaron kan
välja mellan talibanerna och Hizb ut Tahrir, beroende på om man föredrar
våld eller fredliga aktioner.
Knarkekonomin utvecklas
Denna slags manipulation har sina begränsningar, för det första därför
att banden mellan olika klaner i detta ålderdomliga samhälle står
över alla andra slags relationer. Talibanerna har sin starkaste bas
bland pashtunerna. Hizb ut Tahrir bildades bland tajikerna, utvecklades
bland uzbekerna och har undan för undan brett ut sig i alla folkgrupper.
För det andra är det omöjligt att manipulera sociala förhållanden.
Under de senaste fem åren har ingen civil ekonomi utvecklats i landet
förutom knarkekonomin, som betraktas som brottslig verksamhet. Under
dessa betingelser plockar de före detta krigarna snabbt upp vapnen
igen.
Den
knarkrelaterade ekonomin står för över hälften av bruttonationalprodukten.
Vallmoodlingarna ligger i områden som hittills kontrollerats av OEF-koalitionen,
inte Nato. Opium och heroin strömmar ut mot de europeiska, ryska och
iranska marknaderna, men inte mot USA. De flesta observatörer utgår
från att dessa odlingar kontrolleras av den pakistanska säkerhetstjänsten
och att produkterna förs ut ur landet i amerikanska flygplan. Hur
det än är med den saken, så ökar bara denna spekulationsekonomi de
ekonomiska klyftorna och korruptionen, och upproret blir bara värre.
Motsägelsefulla
allianser
Som grädde på detta kaotiska mos så har Washington oväntat satt igång
med en revidering av sina regionala allianser, ett projekt som hittills
har lett till motsättningar mellan Afganistan (eller snarare Karzai-regeringen)
och Pakistan, förr oskiljaktiga länder. President Bush har i egen
hög person rest till Indien för att skapa nya relationer med New Delhi
och sälja kärnteknologi, som det ju enligt Washington egentligen är
förbjudet att sprida. Som bevis på god vilja drog Indien tillbaka
sitt stöd till baluchernas uppror, vilket inte är gynnsamt för de
nykonservativa, som har intresse av att skapa ett självständigt Baluchistan.
Pakistan tog fasta på att balucherna har försvagats och har skurit
av vapenleveranserna till de talibaner som överlevt och som man använt
för att bekämpa balucherna, och talibanerna har då återvänt till Afganistan
för att strida mot koalitionens trupper.
Samtidigt
har Indien erbjudit sig att ge president Karzai medel för att utveckla
sin administration, eftersom Islamabad missgynnas av att Kabul-regeringens
auktoritet befästs. Slutligen klargjorde Presidenterna Karzai och
Musharraf, inbjudna tillsammans till Vita Huset, sina meningsskiljaktigheter
i amerikanska massmedia, där de till och med förolämpade varandra
i olika TV-program. Brytningen mellan Afganistan och dess f d pakistanska
beskyddare skapar kaos inom den afganska administrationen, vilket
gynnar krigsherrarna som nu kan vinna tillbaka sitt inflytande.
Kaosstrategin
har redan skördat två offer: det ena är det afganska folket och det
andra är ISAFs trupper, som tvingas bekämpa varandra inom ramen för
ett krig som ingen av dem valt. Under tiden skrattar makthavarna i
Washington. När väljarna kräver Washington på svar varför ”kriget
mot terrorismen” har misslyckats, kommer de att få till svar att det
inte är Pentagons utan Natos fel. För att sedan kunna exploatera Kaspiska
havets olja behöver USA bara vänta tills afghaner och européer tröttnar
på att ta livet av varandra till ingen nytta.
Thierry
Meyssan Journalist och författare, chef för nättidningen Red Voltaire.