De alliansfria ländernas rörelse (ALR) har börjat återhämta sig och samlar de 118 medlemsstaternas krafter till motstånd mot USAs och EUs dominans. I september 2006 hölls ett toppmöte i Havanna.

1955 samlades ledare för 29 asiatiska och afrikanska länder i Bandung, Indien. Det var Nehru som kallat första generationen ledare i de länder som uppnått befrielse från det koloniala förtrycket. De skrev ner ”Bandungprinciperna” för en gemensam politik för självständighet, fred och utveckling. De låg sedan till grund för bildandet av den alliansfria rörelsen vars första toppmöte ägde rum 1961 i Belgrad, Jugoslavien med 25 deltagande länder. Kuba var det enda medlemslandet från Latinamerika.

Rörelsens grundades på principerna om försvar för ländernas självständighet, motstånd mot apartheid, ickeanslutning till militärallianser, kamp mot imperialism i alla dess former, kamp för nedrustning, icke inblandning i inre angelägenheter, stärkandet av FN, demokratisering av de internationella relationerna, social och ekonomisk utveckling och omläggning av den ekonomiska världsordningen. Målet kan verka lika avlägset nu som då. 60- och 70-taletes optimism vad gäller de fattiga ländernas utveckling bröts av 80- och 90-talens nyliberala globalisering. Det är i motståndet mot denna som rörelsen nu vill återta sin betydelsefulla roll på den internationella scenen.

Rörelsen har med det senaste Havannamötet hållit 14 toppmöten. Antalet medlemsländer har ökat till 118, nästa två tredjedelar av FNs 192 medlemsländer, med två nya upptagna i Havanna: Haiti och Saint Kitts and Nevis. Rörelsen är ingen organisation med stadgar och beslutande församlingar. Mellan toppmötena vart tredje år är det möteslandets regering som leder och företräder rörelsen tillsammans med en samordningsbyrå och en rad arbetsgrupper. Mellan de egna toppmötena är rörelsen framför allt synlig och märkbar i FN genom sina samlade aktioner och ställningstaganden i Generalförsamlingen och i olika FN-organ.

Kuba drivande kraft
Tidigare hade rörelsen sin identitet som en tredje kraft mellan de två supermakterna. Efter Sovjets kollaps 1991 försvagades rörelsen. Många länder som tidigare kunnat skapa visst utrymme för en självständig politik blev utelämnade åt kalla krigets segermakt och dess allierade och den nyliberala globaliseringen. Det har lett till utarmning, miljöförstöring, konflikter, krig och bankrutter och framväxten av kraftiga proteströrelser. Som svar på detta – och i kraft av detta - har den alliansfria rörelsen börjat återhämta sig på 2000-talet och samlat krafterna för motstånd mot USAs och EUs dominans. Kuba har varit en drivande kraft med växande prestige i takt med den egna, alternativa modellens stora framgångar och omfattande bistånd till de flesta av rörelsens medlemsländer.

ALF är inte detsamma som 77-gruppen. Där ingår 131 länder och den har mer begränsat syfte gällande ekonomiska frågor, men eftersom det flesta är samma länder råder ingen konkurrens eller olika ställningstaganden.

11-16 september samlades den nu 118 länder starka alliansfria rörelsen till toppmöte i Havanna. Hälften skickade sina presidenter, övriga sina vicepresidenter, premiär- och utrikesministrar. Tillsammans blev det cirka 3 000 deltagare innefattande de sju internationella organisationer som var observatörer tillsammans med Kanada och flera EU-länder, varav Sverige genom sin ambassadör på Kuba.

Bortsett från media i länder som Sverige gav internationella och nationella media stort utrymme åt detta toppmöte för två tredjedelar av världens länder. Dess överläggningar och starka, samlande budskap mot hot- och krigspolitik, ekonomisk utpressning, orättfärdig handel, brott mot folkrätten, konsumtionsslöseri, vapenhandel och upprustning, miljöförstöring, etc sändes i sin helhet i realtid på kubansk TV och ut i världen. Mötet präglades av stor öppenhet och lugn tillförsikt, utan varken kravallstaket, tårgas eller till tänderna beväpnade poliser.

FNs avgående generalsekreterare Kofi Annan var där och välkomnade den alliansfria rörelsens vitalisering som ett uttryck för att de fattiga inte längre accepterar sin underordning och underströk dess viktiga roll i världssamfundet för att uppnå millenniemålen. De allra flesta av de 80 talarna i plenum, inklusive Kofi Annan, vände sig i mer eller mindre skarpa, direkta eller indirekta ordalag mot Bush-regimen och de brott som begås i namn av krig mot terrorismen. De accepterade inte USAs herrefolksattityd gentemot resten av världen och dess utnyttjande av FN och dess säkerhetsråd som ett redskap för den egna utrikespolitiken. Flera framhöll vikten av att demokratisera FN, framför allt säkerhetsrådet, och att bindande beslut ska fattas av Generalförsamlingen.

Fredssamtal Indien-Pakistan återupptas
Inför mötet satte västjournalister sitt hopp till att mötet skulle bli ett misslyckande dels på grund av Fidel Castros sjukdom, dels på grund av att flera av medlemmarna är allierade till eller beroende av USA. Nu leddes toppmötet förträffligt, enligt samstämmiga bedömare, av Kubas förste vicepresident Raul Castro, andre vice Carlos Lage och utrikesministern Felipe Perez Roque. Och Indien som väst hade förhoppningen skulle tona ner kritiken mot USA och EU var visserligen inte lika tydlig i sina fördömanden av ”första världen” som flertalet, men ändå otvetydig i sin uppslutning kring toppmötets slutdeklaration och särskilda uttalanden.

Ett av toppmötets stora händelser var återupptagandet av fredssamtalen mellan Indien och Pakistan. Det noterades också att Iraks vicepresident Al Hasimi tydligt sade att tillbakadragandet av ockupationsstyrkorna är en förutsättning för nationell enhet och utveckling av levnadsvillkoren.

Stor vikt lades vid stärkt samarbete Syd-Syd, och nu med nya bättre förutsättningar än tidigare. Nya ekonomiska styrkeförhållanden gör det återigen svårare för USA och EU att hota uppstudsiga länder med blockad. Kina kan förse Venezuela, Bolivia och Iran med allt vad de behöver. Det kan också andra länder på uppgång som Brasilien, Indien och Sydafrika göra.

Chaves föreslog en Sydbank
Venezuelas president Chávez la två konkreta förslag: Dels skapandet av en Sydkommission för att återuppta det arbete som Julius Nyerere för 25 år sedan ledde och som resulterade i krav på en ny ekonomisk världsordning. Det trängdes dock omedelbart undan av Reaganomics offensiv från 80-talet och framåt. Dels skapandet av en Sydbank som alternativ till de USA-styrda IMF och Världsbanken. Sådana initiativ finns redan på regional nivå. Chávez lanserade också en ny Syd-nyhetsbyrå för att ta upp kampen med de stora jättarna som dominerar nyhetsflödet i världen. Som exempel på hur Syd-Syd-samarbetet kan utvecklas framhölls också de biståndsprogram som Kuba lanserat inom hälsovård och alfabetisering och utbildning. De har visat sig få stort genomslag bland de fattiga folklagren i många länder och visar vägen för Syd-Syd-solidaritet.

Alla regeringar kommer naturligtvis inte att leva upp till åtagandena, alla har inte förutsättningar. Några vill inte ens, en del för att inte stöta sig med globala ekonomiska centra - USA, EU och Japan - som de är beroende av, andra för att de representerar inhemska härskarklasser. Det finns också politiska, ideologiska, religiösa skillnader och motsättningar av alla möjliga slag. Det som förenar är de gemensamma problemen och behovet av att ha en försvarsmekanism mot den första världens övermakt.

Redan att uppnå konsensus i ord är inte lätt, men det möjliggjordes av att det handlar om försvaret för mänsklighetens mest grundläggande krav på rättvisa, något som ingen öppet kan avfärda. Men denna gång underlättades samförståndet också av insikten om att en förändringsprocess är på gång i världsskala. Inte bara i Latinamerika växer den folkliga medvetenheten och kampen för rättvisa. Många regeringar i fattiga länder i Asien och Afrika kämpar hårt för att kunna föra en oberoende utrikespolitik. Nya makter växer också fram i den internationella ekonomin som Kina och Indien – Indien är medlem i ALR, Kina observatör – som kan komma att ersätta nuvarande maktcentra. Den nyliberala politik som tvingats fram av nuvarande stormakter visar uppenbara tecken på utmattning. Den försvårar de problemen som orsakas av kapitalismens globala dominans i stället för att lösa dem, vilket leder hela systemet till kris. En stor ekonomisk kris kan driva på utvecklingen eller tvinga den på reträtt. Den alliansfria rörelsen kan bli avgörande för om krisen kan öppna för ett mer rättvist och jämlikt samhälle, eller tvärtom leda till ett mer orättvist och med större klyftor.

Kuba ordförande till 2009
Kubas president är nu ordförande fram till 2009 - nästa toppmöte i Kairo - då Egypten tar över. Kuba har nu till uppgift att ta fram en handlingsplan för att gå från ord till politisk och diplomatisk handling i internationella fora.

När toppmötet avslutades och deltagarna reste vidare till New York och öppningen av FNs Generalförsamling var det med förhoppningen att med denna pånyttfödelse skulle rörelsen kunna återta sin ledande roll. Deltagarna uttryckte sin övertygade om att Kuba med sin erfarenhet som en av rörelsens grundare, och med sin internationella auktoritet, seriösa arbete, prestige och sina förbindelser med alla rörelsens medlemmar, kan leda rörelsens arbete nästa tre år och fortsätta det.

I FNs Generalförsamling öppnade George Bush med att kungöra den aggressiva politikens fortsättning och hotade öppet Iran, Syrien, Nordkorea med ”förebyggande anfall”. Han fick minst applåder av alla, vilket borde vara särskilt illavarslande för honom eftersom det var Venezuelas och Bolivias presidenter som fick de starkaste. I Chavez fall handlade det om 5 minuter stående ovationer efter brandtalet mot USAs politik, där han parerade Bush tal om ”ondskans axelmakter” med att utnämna George W till djävulen själv.

Mål för alliansfria rörelsen
Mötet antog med konsensus i alla frågor en rad viktiga dokument:

Att vara ett forum för politisk samordning och överenskommelse mellan Syd-länder för att främja gemensamma intressen, solidaritet, enhet och samordning.

Att försvara grundläggande och omistliga principer i alla internationella relationer som FN-stadgan, internationell rätt, multilateralism, rätten till fred med rättvisa, rätt till utveckling, samma rätt för alla nationer, oberoende av storlek, utvecklingsnivå och makt.

Att försvara de internationella organisationernas roll, och deras demokratisering och förbättring.

Att motsätta sig alla anspråk på herravälde, mot självsvåldig handling och brott mot internationell rätt.

Slutdokument från konferensen
Detta mötes slutdokument är som helhet mer handlingsinriktat och konkret än tidigare. På 100 sidor berörs alla internationella frågor. Som exempel på ställningstaganden kan nämnas att

• Uttala stöd för Bolivias, Venezuelas och Kubas folk och grundlagsenliga regeringar, uppmaning till USAs regering att upphöra med extraterritoriella åtgärder mot Kuba, avsluta den ekonomiska, handels- och finansblockaden, återlämna ockuperat territorium i Guantanamo, upphöra med olagliga TV- och radiosändningar mot Kubas Fredskommitte Stöd för Venezuelas krav på utlämning av Posada Carrilles för att ställa honom inför rätta för terroristhandlingar,

• Bekräfta att demokrati är ett universellt värde, grundat på folkens fritt uttryckta vilja att bestämma sitt eget politiska, ekonomiska, sociala och kulturella system, med fullt deltagande i dess aspekter,

• Bekräfta att även om alla demokratiska system har gemensamma grunder och karaktär finns inte någon enda demokratimodell och inget lands eller världsdels tolkning har företräde framför andras,

• Avvisa alla anspråk på att kunna skapa demokrati genom förebyggande krig, hemliga fängelser, olagliga fångtransporter, invasion av andra länder och regimskifte,

• Starkt fördöma Israels aggressioner mot Libanon och uttrycka solidaritet och stöd för Libanons regering och folk och respekt för dess territoriella integritet,

• Framhålla behovet av gemensam kamp mot rasism och diskriminering, för kvinnors emancipation, för ursprungsfolkens rättigheter,

• Stödja kraven från de länder som saknar kust, de fattigaste länder, de små öländerna.

Två särskilda uttalanden antogs, dels om Palestina i solidaritet med det palestinska folkets rättmätiga krav på självständighet och befrielse från ockupation, dels om Irans rätt till kärnkraftsutveckling, och att IAEA är den enda instans som har rätt att avgöra huruvida Iran uppfyller sina åtaganden.

Eva Björklund, redaktör för Kubabulletinen