Nyliberala processer brukar betraktas som oåterkalleliga. Från avregleringar
och privatiseringar finns ingen återvändo. Men kryphål finns det alltid,
skriver Enric Llopis. På 90-talet privatiserades vatten och avlopp i
många länder i syd. Under tiden 2000-2014 har det dock skett avprivatiseringar
i över hundratalet städer på de fem kontinenterna, allt enligt ett medborgarinitiativ
kallat den ”Sociala Pakten för Offentlig Vattenförsörjning”.
Europeiska huvudstäder som Berlin, Budapest och Paris, Atlanta och Indianapolis
i USA, men också Buenos Aires, La Paz, Johannesburg, Dar-es-Salaam i
Tanzania, Accra i Ghana, Almaty i Kazakstan eller Kuala Lumpur i Malaysia,
visar på ett trendbrott.
Avprivatiseringsvågen
har också nått Spanien, bland annat i Barcelon- och Córdob-provinserna,
eller de 22 kommunerna i Sevilla-provinserna som gått samman i Aguas
del Huesna-konsortiet.
Avtal
följs inte
Ett
av de stora problemen med den privata vattendistributionen är att företagen
systematiskt underlåter att efterleva de avtal de tecknat med kommunstyrelserna.
Man måste ställa frågan: Hur ligger det till med kontrollmekanismerna?
Enligt Jordi Colomer, ansvarig för återkommunaliseringarna i Arenys
de Munt (2011-2013) sköts det hela för det mesta synnerligen oproffsigt
och dessutom förekommer fall av oförblommerad korruption. Det saknas
teknisk personal, det finns för litet tid eller också gör cheferna andra
prioriteringar, berättar Jordi Colomer om sin erfarenhet av vattenförsörjningen
i Arenys de Munt-kommunen i kustområdet nordost om Barcelona, som har
8 500 invånare.
Återkommunaliseringarna
i Spanien inleddes år 1994, när 22 kommuner i Sevilla-provinsen, med
sammanlagt 300.000 invånare, gick samman i ett konsortium och anlitade
ett privat bolag för att trygga vattenförsörjningen. Mycket snart drabbades
de dock av skyhöga kostnader och avtalsbrott från företagets sida. År
2007, efter en ”icke aggressiv” återkommunalisering, återfördes vattenförsörjningen
till den offentliga sektorn. ”Sociala Pakten för Offentlig Vattenförsörjning”
nämner också exemplet från Torrelavega, där konsortiet sade upp avtalet
med Aqualia, ett företag som kontrollerade 51procent av driften. Aqualia
anklagades för att manipulera flödesmätare, olovligen anlita dotterbolag
och försnilla inköpta produkter.
Också
Medina Sidonia-kommunen, med 12.000 invånare, beslöt år 2003 bilda ett
bolag för vattenförsörjning. Lucena i Córdoba-provinsen är ännu ett
exempel. Nu senast i oktober 2014 tilldelades Sierra de Cádiz-kommunernas
samfällighet vattendistributionsuppdraget av Guadalcacín, Torrecera
och Estella del Marqués, tre självstyrande lokala förvaltningar i Jerez-provinsen.
Samtidigt har Jerez låtit Aqualia behålla sin koncession.
Privata
bolag stänger oftare
Vem
som står för driften har sin betydelse i dessa tider av ekonomisk tillbakagång.
AEOPAS, som är en sammanslutning av offentliga VA-företag, uppskattar
att det varje år skickas ut över 500 000 varsel om avstängning av vattentillförseln
i Spanien, vilket är 30procent procent mer än för fyra år sedan. De
privata vattenbolagen står för cirka 60procent av avstängningarna. Samtidigt
har priset på vattnet stigit med 25,5 procent de senaste fem åren till
följd av privatiseringen.
Boken
” Remunicipalisation: Putting Water Back into Public Hands”, utgiven
i mars 2013 av Martin Pigeon, David A. McDonald, Oliver Hoedeman och
Satoko Kishimoto, kan tjäna som underlag för en förståelse av denna
företeelse på global nivå. Ett betecknande fall är Paris1), där vattnet
återkommunaliserades mellan 2009 och 2010. En omedelbar följd av detta
blev en besparing på 35 miljoner euro under det första året och en nedsättning
av vattenavgifterna med 8 procent. Dessa siffror ger anledning till
misstanke när det gäller drift och vinster hos vattenjättarna Suez och
Veolia.
Offentlig
sektor mer effektiv
Ökad
effektivitet och besparingar blev också följden när vattendriften lades
över på den offentliga sektorn i Hamilton i Kanada. Efter en intensiv
kampanj från medborgarsammanslutningar och fack mot hemlighetsmakeri
och vanskötsel från den privata aktörens sida, blev resultatet enligt
ovannämnda bok att det största privatiseringsavtalet i Nordamerika till
sist inte förnyades. I Buenos Aires hävde regeringen i halvtid en koncession
till Suez som löpte på 30 år. Företaget lämnade genast in en stämning
mot den argentinska staten hos Världsbankens Internationella centrum
för lösning av investeringstvister (ICSID). ”Beslutet att häva avtalet
togs sedan Suez systematiskt brutit mot avtalade åtaganden att utvidga
täckningen och förbättra kvaliteten i driften”, heter det i boken.
I
Dar-es-Salaam resulterade återförandet av vattenförsörjningen till den
offentliga sektorn i påtagliga förbättringar: färre vattenläckor och
utvidgad täckning. Privatiseringsäventyret blev ”kort” men ”förödande”.
Tanzanias regering hävde ett privatiseringskontrakt som tvingats på
landet av Världsbanken med flera institutioner.
Finanskrisen
öppnar möjligheter för de sociala rörelserna. I ”Solidaritet och självstyre
i Grekland” berättar journalisten Antonio Cuesta Marín om Kinisi 136-rörelsen,
”ett mellanting mellan självstyrande kooperativ och rörelse för politiska
krav”, som gjorde motstånd mot privatiseringen av vattnet i Thessaloniki.
Man gick tvärtemot regeringens ställningstagande och massmedia och föreslog
att vattendistributionen skulle drivas av kvarterskooperativ. En folkomröstning
som ägde rum den 18 maj 2014 samtidigt med kommunvalen visade tydligt
var medborgarna stod. 98 procent röstade emot privatisering av det offentligägda
företaget EYATH.
Av
Enric
Llopis,
journalist vid den spanskspråkiga nättidningen Rebelión, som drivs av
ett journalistkollektiv och bedriver alternativ nyhetsförmedling, framför
allt om tredje världen.
Översättning
och bearbetning. Eva Sjöblom
1) I en artikel i nättidningen Cirkulation om dokumentärfilmen ”Water
makes money”, nämner artikelförfattaren Stefan Andersson också följande
exempel från Frankrike: * I Grenoble dömdes borgmästaren till fängelse
för att ha låtit sig mutas med miljonbelopp av Suez dotterbolag Lyonnaise
des Eaux. * I Montpellier tvingades en hög tjänsteman i Veolia att avgå
efter att ha utbetalat 1,2 miljoner euro i mutor till ett flertal förtroendevalda.
* I Bordeaux fick Suez återbetala 233 miljoner euro, efter en revisionsrapport,
som visade att företaget hade fakturerat omotiverade kostnader. * I
Toulouse och i flera andra städer har de stora vattenföretagen fått
betala en inträdesavgift till kommunen för att få tillgång till VA-driften.
Det har handlat om mångmiljonbelopp, som gjort viktiga kommunala satsningar
möjliga. Men i sista hand är det abonnenterna, som har fått betala i
form av höjda taxor. * I kommuner med privat drift försvinner 17 – 27
procent av vattnet i läckor. I kommuner som själv ansvarar för driften
handlar det bara om 3 – 12 procent, detta enligt ett avslöjande i söndagstidningen
Le Journal du Dimanche.
Publicerat
i “Independent”, 2 september 2014
Originalartikeln
(spanska)
|