Trots att Uruguay är ett litet land är vänsterkoalitionens seger
av stor betydelse för omvärlden. Det är tecken på att en ny tid inletts
i Latinamerika.
Det
finns anledning att förmoda att det inte är fråga om ett tillfälligt
bakslag för de traditionella partierna, Colorado-partiet, som utan
avbrott innehaft regeringsmakten i 93 år, och Nacional- eller Blanco-partiet,
som samregerat med Colorado-partiet eller haft hela regeringsmakten
från 1933 till dags dato. Snarare är dessa partier antagligen på väg
att försvinna.
Ledardyrkan och fanor
Uruguay är ett litet land utan varken olje- eller mineraltillgångar.
De spanska conquistadorerna rapporterade på sin tid hem om "landområden
utan värde". De angränsande länderna Argentina och Brasilien är 14
respektive 50 gånger större till ytan och har en mångdubbelt större
befolkning. Uruguays politiska partier såg dagens ljus 1830 ungefär
samtidigt som Uruguay fick sin långt ifrån fullständiga självständighet
och bildades kring självständighetskampens karismatiska härförare.
Partierna saknade alla de brukliga attributen. De karaktäriserades
av en villkorslös uppslutning kring ledaren, kring tidens rådande
värderingar och kring de vita och röda fanor som respektive parti
kämpat under, och som sedermera blev deras främsta dragningskraft.
Fotfolket bestod av slätternas vilda, icke läs- och skrivkunniga boskapsskötare,
alltid redo att slåss.
De bildade tog över
Landets minoritet av bildade människor, som var fixerad vid den "europeiska
civilisationen" såg ned på dessa partibildningar som man lastade för
alla de inbördeskrig som bromsade framåtskridande och civilisation,
och försökte utan framgång röja undan dem lagstiftningsvägen. Till
slut anslöt sig denna elit till partierna och lyckades med tiden manövrera
ut de gamla ledarna och ta över ledningen. Mycket blod flöt innan
de nya "upplysta" ledarna insåg att det var bättre att gå samman och
dela på kakan i stället för att slåss om den. Inte nog med det, man
fick också till stånd en lagstiftning för att försäkra sig om att
ingen annan politisk kraft skulle kunna komma i regeringsställning,
en vallag med så många orättvisor att ingen utanför Uruguay kan förstå
sig på den.
Ett
eget demokratiskt projekt
Med tiden har landet alltmer tömts på folk och partierna på innehåll,
på samma sätt som man på senare år har länsat bankerna och lämnat
ett land i ruiner. Bankirer, företag, massmedia med flera stöttepelare
åt en alltmer vacklande stat, agerar som om det inte fanns något folk,
utom när det drar ihop sig till val. De insåg inte att medborgarna
slutat tro på alla de löften som gång på gång uttalats för att sedan
ofelbart svikas och börjat föreställa sig ett eget demokratiskt projekt.
Den 31 oktober innebar ett mardrömslikt uppvaknande för etablissemanget.
Ur massornas synvinkel innebär valsegern att en lång strävan mot politisk
mognad och en ihärdig motståndskamp gav utdelning. Först kamp mot
ett auktoritärt och odemokratiskt civilt styre, sedan mot den statsterrorism
som tillämpades mellan 1973 och 1985 av militären i samverkan med
en del civila krafter och med USAs välsignelse. Och när militären
väl hade avgått, grusades fullkomligt förhoppningarna om ett annorlunda
Uruguay under regeringar ledda av Colorado-partiets Julio M Sanguinetti
under två mandatperioder, och däremellan av Luis A. Lacalle från Blanco-partiet,
och slutligen Jorge Batlle från Colorado-partiet.
En
dynasti i graven
Batlle är den siste representanten från en politikerdynasti som tidigare
haft tre medlemmar på presidentposten. En annan var José Batlle y
Ordóñez, som under 1900-talets början byggde en välfärdsstat i tredje
världen som väckte nyfikenhet bland Europas och USAs politiska experter.
Detta ovanliga experiment i välfärd blev möjligt tack vare inre förhållanden,
men också yttre omständigheter, till exempel första världskriget,
konkurrensen mellan det sönderfallande brittiska imperiet och det
uppåtstigande amerikanska, och Uruguay kom att något överdrivet kallas
för "Amerikas Schweiz" Korea-kriget satte punkt för den ekonomiska
högkonjunktur som välfärdsmodellen hade grundat sig på, och en kris
som legat latent i två årtionden bröt ut och ledde till ett uppror
som slogs ned med hjälp av statsterrorism.
De
unga stödde vänstern
I
det senaste valet röstade 90 procent, alltså ett mycket högt valdeltagande,
som dels beror på röstplikt, dels på landets demografiska struktur.
En stor andel är unga människor födda under diktaturen och förstagångsväljare,
och bland dessa rösta de flesta på Frente Amplio. Många ungdomar var
dessutom mycket aktiva i valkampanjen. Betydelsefullt var också stödet
till Movimiento de Participación Popular (MPM), "Rörelsen för folklig
delaktighet", bildad och ledd av överlevande från gerillarörelsen
Tupamaros, som slogs ned av militären för trettio år sedan, och sedan
flera år tillbaka verksamma i politiken. Rörelsen fick ett så starkt
stöd att den blivit den starkaste kraften inom vänsterkoalitionen
och den näst största i landet efter Partido Nacional. MPPs ledare
José Mujica fick tre gånger så många röster som den förre presidenten
och ledaren för en av det regerande Colorado-partiets fraktioner,
Julio M. Sanguinetti, som veckorna före valet förgäves drog igång
en skrämselkampanj kring José Mujicas förflutna hos gerillan.
Förändra
landet
MPP är det största partiet inom koalitionen och José Mujicas har en
så stark förankring bland gräsrötterna, vilar ett stort ansvar på
detta parti. Frente Amplio har utformat en krisplan för att ta itu
med den skriande misär som hundratusentals uruguayare lever i efter
åratal med nyliberal politik och utbredd korruption. Parallellt med
krisåtgärder skall "snabba men genomtänkta" beslut tas med sikte på
den förändring landet väntar på, för att åtminstone börja sätta igång
en sådan förändring. Den här gången kommer väljarna inte att passivt
vänta på beslut uppifrån. Av avgörande betydelse är att man befäster
enigheten inom koalitionen, och sluter upp bakom det latinamerikanska
projekt som börjat ta form i och med de förändringar som skett i bland
annat Brasilien, Argentina, Venezuela, Bolivia, Ecuador. Hela Latinamerikas
framtid är avhängig av denna enighet, och ingen har något att vinna
på att den går om intet.
En
signal till EU
Frente Amplios valseger är också en signal till omvärlden, särskilt
EU, om att både demokratin, sådan som den gestaltat sig i Latinamerika,
och de traditionella oligarkiska partierna har spelat ut sin roll.
Klockan går inte att vrida tillbaka, oberoende av vad som händer med
dessa länders regeringar. Hos USA är någon lyhördhet för detta budskap
inte att vänta. Irak-äventyret är på väg att sluta mycket värre än
man hade föreställt sig, men ännu allvarligare är USAs ekonomiska
situation. Samverkan är vktig För EU har varken Latinamerika eller
Uruguay någon hög prioritet. Dock finns här starka band på handelns,
kulturens och politikens område, särskilt med Spanien. Hittills har
EUs politik rättat sig efter USAs, men äntligen syns tecken på en
förändring. I en tid då USA alltmer kommer att tvingas damma av den
gamla Monroe-doktrinen, ligger det i Europas intresse att stötta verkligt
demokratiska processer, som den som nu inleds i Uruguay. Det är inte
fråga om socialism eller expropriering av utländska företag. Det gäller
att undvika sönderfall, utplundring och misär, som är det värsta brottet
mot de mänskliga rättigheterna och som de sista åren blivit olidlig.
Uruguays folk, som nu får uppleva en efterlängtad och välförtjänt
vår, är medvetet om problemen, men är fast beslutet att samverka med
sin nya regering för att dagens lycka skall bli bestående.
Gutemberg
Charquero
Översättning: Eva Sjöblom
.gif){kind=small}