Uppenbarligen behövs det elektroder och staplade nakna kroppar i en simulerad orgie för att kittla USAs moraliska nerver. Barn som lemlästats av splitterbomber reagerar ingen på längre. Men att USA använder tortyr är ingen nyhet.

Ett av de mörkaste kapitlen i USA-imperialismens efterkrigshistoria har varit CIAs inblandning i tortyrsammanhang, som handledare, utövare eller uppdragsgivare. Långt tidigare studerade CIA ivrigt nazisternas teknik och skyddade utövare som Klaus Barbie.

Enligt CIAs officiella linje är det orätt och ineffektivt att använda tortyr. Förvisso är det orätt, men i oräkneliga sammanhang har metoden varit häpnadsväckande effektiv. Läsarna kanske minns Dan Mitrione, som kidnappades och dödades av Tupamaros-guerrillan i Uruguay och porträtterades av Yves Montand i Costa Gavras film Gisslan. I slutet av 60-talet arbetade Mitrione för USAs byrå för offentlig säkerhet, som ingick i biståndsorganet USAID. I Brasilien fanns Mitrione, uppger den förre platschefen för New York Times i Saigon A.J. Langguth i sin bok Hidden Terrors, bland de USA-rådgivare som lärde den brasilianska polisen hur starka elchocker man kunde ge fångar utan att ta livet av dem. I Uruguay bidrog Mitrione enligt förre chefen för polisens underrättelsetjänst med att "professionalisera" tortyren som rutinåtgärd och gav råd i psykologisk tortyrteknik, till exempel att spela upp band där kvinnor och barn skrek att man höll på att tortera fångens familj.

Sanningsserum enligt Dachau-modell
Under månaderna som följde på attentaten mot World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001, föreslog skribenter som Jonathan Alter i Newsweek att "sanningsserum" skulle användas i kriget mot al-Quaida. Denna entusiasm hade delats av USAs flotta efter kriget mot Hitler, när underrättelseofficerare upptäckte Dr. Kurt Plotners forskning om "sanningsserum" i koncentrationslägret Dachau. Plotner gav judiska och ryska fångar höga doser av meskalin och iakttog sedan deras beteende, när de gav uttryck för hat mot lägervakterna och gjorde bekännelser om sitt eget psykiska tillstånd. Som ett led i det mer omfattande MK-ULTRA-projektet anslog CIA pengar till Dr. Ewen Cameron vid McGill-universitetet. Cameron var föregångsman vad gäller metoder för att förvränga sinnesintryck. En gång låste han in en kvinna i en liten vit låda i 35 dagar, där hon fick vistas utan ljus, lukter eller ljud. Denna dosering gjorde CIAs läkare förbluffade, eftersom deras egna experiment med en tank för förvrängning av sinnesintryck år 1955 hade framkallat svåra psykiska reaktioner på mindre än 40 timmar. Ger man sig in på tortyr, blir man lätt fartblind.

Tortyr krossar de människor som torteras och korrumperar det samhälle som sanktionerar den. Precis som FBI efter den 11 september, upplevde CIA frustration 1968, då man inte lyckades bryta ner misstänkta ledare för Vietnams befrielsefront FNL med sina vanliga förhörs- och tortyrmetoder. Så CIA satte igång mer avancerade experiment, och i ett sådant gav man tre fångar narkos, öppnade deras kranier och placerade elektroder i hjärnan på dem. Fångarna väcktes, placerades i ett rum och fick knivar i händerna. Därefter aktiverade CIA-psykologerna elektroderna i förhoppning om att fångarna skulle kasta sig över varandra. Så skedde inte. Elektroderna togs bort, fångarna sköts ihjäl och kropparna brändes.

Betonglådor och elchocker
På senare år har USA anklagats av FN och människorättsorganisationer som Human Rights Watch och Amnesty International för att överse med tortyr i sina egna fängelser. Metoderna kan bestå av inlåsning i betongboxar under 23 av dygnets timmar i flera års tid, 50.000 volt starka elchocker genom ett bälte som fången bär på sig. Många militärpoliser som nu står under utredning för övergrepp mot irakier, har fått sin militära rang när de arbetat som vakter på federala och delstatsfängelser, där övergrepp är officiell vardagsmat. Tortyr är ett långt ifrån okänt begrepp i USA-polisens förhörsrum. Abner Louima, som "våldtogs" med en påk av en polis, är ett exempel från senare tid. Det mest ökända exemplet på systematisk tortyr vid en polisstation som avslöjats under senare år kommer från Chicago, där poliser i mitten av 70-talet och början av 80-talet använde elchocker mot anhållna, syrebrist, upphängning på krokar och slag mot fotsulor och testiklar. Torterarna var vita och offren svarta eller mörkhyade. En fånge på Pelican Bay State-fängelset i Kalifornien kastades i kokande vatten. Andra har fått 50.000 volt starka elchocker från bedövningsvapen.

Många stater i USA håller sig med så kallade "säkra inkvarteringsenheter", där fångarna hålls isolerade i pyttesmå betongceller i flera år i sträck. Många av dem förlorar förståndet under processen. Amnesty International har kritiserat USA-polisen för "ett mönster av okontrollerat och överdrivet våld, som är liktydigt med tortyr".

Interner våldtas
År 2000 fick USA en allvarlig reprimand av FN för att ha underlåtit att förhindra tortyr och förödmjukande bestraffningar. En tio man stark expertpanel satte fokus på Washingtons "brott mot den konvention som ratificerats av USA 1994". FNs tortyrkommitté, som övervakar ländernas efterlevnad av FNs tortyrkonvention, har uppmanat USA att avskaffa de 1.000 elchocksbälten som finns i bruk i USA liksom stolar med spännbälte, samt att man slutar internera barn i fängelser för vuxna.

Panelen påtalade också att kvinnliga fångar "mycket ofta hålls fängslade under förödmjukande och förnedrande omständigheter" och uttryckte oro över påstådda fall av sexuella övergrepp av polis och fängelsepersonal. Vidare kritiserade man den överdrivet hårda regimen på högsäkerhetsanstalterna, att man tvingar fångar att göra straffarbete hopkedjade med varandra, liksom mängder av fall av polisbrutalitet mot etniska minoriteter.

Vad gäller sexuella övergrepp, så kan USAs fängelser närmast beskrivas som våldtäktsfabriker. Enligt uppskattningar blir dubbelt så många män som kvinnor våldtagna i USA varje år. En rapport från Human Rights Watch från april 2001 citerar en undersökning gjord i december 2000 baserad på en enkät bland interner i sju fängelser för män i fyra stater, som ger vid handen att 21 procent av internerna hade varit med om åtminstone ett fall av sexuellt övergrepp efter det att de fängslats, och minst 7 procent hade blivit våldtagna på dessa anstalter.

En undersökning gjord 1996 i Nebraskas fängelser gav liknande resultat. 22 procent av de manliga internerna uppgav att de hade pressats eller tvingats till sexuell kontakt mot sin vilja under sin tid i fängelset. Bland dessa hade över hälften minst en gång tvingats till analsex. Om man räknar om dessa siffror till nationell nivå, får man minst 140.000 våldtäkter mot interner.

Alexander Cockburn och Jeffrey St. Clair
Ur Counterpunch, maj 2004
Översättning: Eva Sjöblom