Kriget i Libanon är bara ett element i USAs krigsagenda för Mellanöstern. Syrien och Iran är potentiella mål.

Sedan 1992 har det funnits en israelisk-turkisk militärallians konsekvent riktad mot Syrien. Ett samförståndsprotokoll från 1993 ledde till att det inrättades "gemensamma kommittéer" för att hantera "regionala hot". Enligt protokollet skall Turkiet och Israel "samarbeta för att samla in underrättelsematerial om Syrien, Iran och Irak och träffas regelbundet för att delge varandra bedömningar rörande terrorism och dessa länders militära kapacitet." Turkiet gick med på att låta den israeliska krigsmakten och säkerhetstjänsten att samla in elektroniska underrättelseuppgifter om Syrien och Iran från Turkiet. I gengäld skulle Israel bistå med att utrusta och utbilda turkiska styrkor i antiterrorkrigföring utmed de syriska, irakiska och iranska gränserna." 1997 lanserade Israel och Turkiet en "Strategisk Dialog", som omfattade militära konsultationer på hög nivå vartannat år.

USA, Israel och Turkiet mot Iran

En militär trippelallians mellan USA, Israel och Turkiet började ta form redan under Clinton-administrationen. Denna trippelallians, som domineras av USAs högsta militärer, samordnar militära beslut mellan de tre länderna rörande ett utvidgat Mellanöstern. Det grundas på USAs nära militära band med Israel respektive Turkiet och starka bilaterala militära förbindelser mellan Tel Aviv och Ankara. Det finns omfattande belägg för Israels och Turkiets delaktighet i USAs långt gångna planer på angrepp från luften mot Iran. Trippelalliansen är också kopplad till ett samarbetsavtal som ingicks 2005 mellan NATO och Israel och omfattar ett flertal områden av gemensamt intresse, till exempel kampen mot terrorismen och militära samövningar. Detta militära samarbete med NATO uppfattas av den israeliska militären som ett sätt att "öka Israels avskräckande förmåga gentemot potentiella fiender som hotar landet, framför allt Iran och Syrien". I början av 2005 genomförde USA, Israel och Turkiet gemensamma militärmanövrer i östra Medelhavet utanför Syriens kust, och därpå hade NATO och Israel militärmanövrer tillsammans med ett flertal arabländer.

Gemensam vision USA-Turkiet

Senast den 6 juli i år, knappt en vecka före bombningarna mot Libanon, undertecknade USA och Turkiet ett dokument kallat "Gemensam vision", som i sak bekräftar denna trippelallians. De båda utrikesministrarna Abdullah Gul och Condoleezza Rice var med vid ceremonin I Washington. I dokumentet heter det bland annat att Turkiet och USA "delar samma värderingar och ideal i våra regionala och globala målsättningar: främjande av fred, demokrati, frihet och välstånd", men innebär samtidigt att Turkiet helhjärtat ställer upp på USAs "krig mot terrorismen". I praktiken krävs att den turkiska regeringen stödjer Washingtons ställningstagande vad gäller Israels rätt till "självförsvar", ett åtagande som alltså bekräftades bara en vecka före angreppet mot Libanon. "Turkiet är fortsättningsvis strategiskt och taktiskt allierat med USA och väst och Ankara vill i sin tur hellre vara delaktigt i planeringsprocessen i Mellanöstern än att blint genomföra en politik som beslutats av globala aktörer," heter det, samt att avtalet skall uppmuntra demokrati och stabilitet i Irak, Svarta Havet, Kaukasus, Centralasien och Afghanistan.

Civil infrastruktur bombas

Målet för Israels stora militäroperation i Libanon är inte Hizbollah utan att krossa ett helt land och utarma dess befolkning. Israel möter hårdnackat motstånd inte bara från Hizbollah utan från en beväpnad civil rörelse. Israels regering har gått ut med order om mobilisering av ytterligare hela 40.000 soldater till ur reserven. Till skillnad från blixtkriget mot Irak i mars 2003, har israelerna systematiskt och nästan uteslutande attackerat civila mål. Dessutom saknar Libanon försvarsmakt. Här finns inget luftvärnssystem och det vet israelerna. Antalet öppet deklarerade mål för operationen är häpnadsväckande, även i jämförelse med de 300 utvalda strategiska mål som sattes upp i Gulfkriget 1991. Den civila infrastrukturen - vatten, telekommunikationer, broar, flygfält, bensinstationer, kraftverk, mejerier etc., har bombats sönder. I brittiska tidningar har det stått att läsa hur man i städer och byar i hela Libanon har siktat mot skolor och sjukhus med oerhörd precision, samtidigt som den israeliska regeringen har anklagat Hizbollah för att använda skolor och sjukhus som gömställen eller bas för terroristaktioner.

Israel lagrar upp massförstörelsevapen

Den senaste utvecklingen på krigsskådeplatsen pekar mot upptrappning både inom och utanför Libanons gränser. Den israeliska regeringen har bekräftat att det kommer att bli ett "långt krig". För att täcka bortfallet i lagret av massförstörelsevapen skall den israeliska krigsmakten få en brådskande leverans av styrda precisionsbomber, bland annat USA-tillverkade 2,2 ton tunga laserstyrda bunkerbomber, som kan tränga igenom sex meter betong. Militära observatörer beskriver leveransen som något " osedvanlig". Israel har redan ett stort lager styrda precisionsvapen. Dessutom fick den israeliska krigsmakten förra året cirka 5000 USA-tillverkade "smarta" luftvapen, bland annat cirka 500 bunkervapen. Denna typ av vapen har levererats till Israel ända sedan 2004, varför det finns anledning att tro att de inte bara är avsedda för Libanon utan det "utvidgade" Mellanöstern, bland annat Syrien och Iran.

Utvidgat krig i Mellanöstern

Kriget i Libanon ingår som ett led iUSAs krigsagenda för Mellanöstern. De senaste två åren har militära dokument och uttalanden från nationella säkerhetstjänsten ganska uttryckligen pekat ut Syrien och Iran som potentiella mål för militära angrepp från USA. I sin gemensamma presskonferens i juli, upprepade Georg Bush och Tony Blair sina hotelser mot Syrien och Iran, och dessa hotelser har nu stöd i konkreta militära planer. Deras uttalanden tyder också på en upptrappning där Libanon framställs som en "rättmätig orsak" till krig mot Syrien och eventuellt Iran på grund av deras påstådda stöd till Hizbollah. Den syriska regeringen har å sin sida varnat att om Israel genomför en fullständig invasion av Libanon som går längre än den södra delen av landet, har man inget annat alternativ än att ingripa i konflikten. Skulle Syrien dras in i kriget, är det högst troligt att Turkiet kommer att ingripa, detta i enlighet med den israelisk-turkiska militäralliansen. NATO skulle skicka trupper i enlighet med 2005 års militära partnerskapsavtal med Israel.

Under tiden pressar Bush-administrationen i nära samarbete med Storbritannien för en resolution i FNs säkerhetsråd om Irans kärnkraftsprogram, som de kommande månaderna skulle kunna leda till bestraffningsbombningar mot Iran. Vad gäller Libanon sade Irans president Ahmadinejad ifrån redan när bombkampanjen inleddes att Iran skulle ingripa om Syrien angreps. Ahmadinejad uttalade allvarliga farhågor vad gäller de militära angreppen mot palestinska och libanesiska civila, som han beskrev som ett tecken på svaghet hos en icke legitim regering.

Allianser över religiösa gränser

I takt med att kriget i Mellanöstern trappas upp, kommer motståndsrörelserna i de olika länderna att närma sig varandra. Det har redan vuxit fram en solidaritetsrörelse med Hizbollah i Irak. I Libanon håller skrankorna mellan sunni- och shiamuslimer på att brytas ned. Muslimer och maronitiska kristna går samman för att försvara sitt land. USA och Israel kommer inte att kunna hantera detta motstånd på marken utan att ödelägga hela landet med bomber. Om Syrien dras in i kriget och Turkiet ingriper, kommer hela Mellanöstern att stå i brand. Turkiet har en enorm militär arsenal - 393.000 marksoldater, 56.800 och 54.000 man i flygvapnet respektive flottan. Samtidigt finns så pass starka antiisraeliska stämningar i Turkiet, att Erdogan-regeringen kanske tvingas lägga fram Turkiets roll som ett led i en begränsad FN-ledd "fredsbevarande" eller humanitär insats.

Antikrigsrörelsen måste inrikta sig på den geopolitik som ligger bakom kriget mot Libanon. Vi har inte att göra med en begränsad konflikt mellan Israels krigsmakt och Hizbollah, som det hävdas i massmedia väst. Den libanesiska krigsskådeplatsen är ett led i en mer omfattande amerikansk militär "färdplan" som omfattar ett område som sträcker sig från östra Medelhavet in i Centralasiens hjärtland. De militära alliansernas uppbyggnad är avgörande för att kunna förstå hur det USA-sponsrade kriget i Mellanöstern utvecklas. Kriget mot Libanon är inte bara ett israeliskt projekt utan ett led i en samordnad militär satsning av Israels främsta allierade, USA, Storbritannien, Turkiet och NATO-medlemmarna.

De tjänar på kriget

Israel är tveklöst skyldigt till "brott mot freden", enligt Artikel 6a i Nürnbergstatuterna, och samma artikel skall också tillämpas på Israels militära bundsförvanter och partners. De stats- och regeringschefer i väst som öppet stött Israels flyganfall och olagliga ockupation av Libanon är medskyldiga till krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. De främsta politiska och militära aktörernas legitimitet liksom sponsrande företag måste ifrågasättas av en konsekvent antikrigsrörelse som går längre än till stora antikrigsdemonstrationer. Men antikrigsrörelsen måste också ta upp de krafter som verkar i kulisserna: de angloamerikanska oljejättarna, "försvarsentreprenörerna" som tillverkar massförstörelsevapen i ordets rätta bemärkelse, de stora mediekoncernerna som tillverkar nyheterna och krigspropagandan och de mäktiga finansiella institutionerna, som tjänar på kriget.

av Michel Chossudovsky, författare till bästsäljaren "The Globalization of Poverty " och America's "War on Terrorism", , professor I nationalekonomi vid Ottawas Universitet och ledare för Center for Research on Globalization, at www.globalresearch.ca On Wed, 2 Aug 2006

Översättning och bearbetning: Eva Sjöblom