Bland alla hot som sägs finnas mot världens regerande supermakt, håller Kina sakta men säkert på att växa fram som främsta konkurrent. Och USA bevakar uppmärksamt Kinas avsikter.

Den 13 augusti oroade sig Pentagon i en undersökning för att Kina håller på att utvidga sina militära styrkor på ett sätt som "skulle kunna neutralisera amerikanska krigsfartygs förmåga att operera på internationellt vatten", enligt en artikel av Thom Shanker i The New York Times.

Washington bekymrar sig för att "Kinas bristande öppenhet vad gäller sin militära tillväxt, kapacitet och avsikt rubbar stabiliteten i ett livsviktigt område i världen".

USA visar å andra sidan ganska öppet sina avsikter att operera fritt över hela det "livsviktiga område" som omger Kina: en växande militärbudget, som i runda tal är jämförbar med hela den övriga världens, hundratals militärbaser över hela jorden och en obestridlig teknologisk ledarroll vad gäller förstörelse och herravälde.

Oenighet om kustnära manövrer

Kinas oförståelse för reglerna för internationellt umgänge har illustrerats av landets protester mot planerna på att det atomdrivna hangarfartyget USS George Washington skulle delta i USAs och Sydkoreas militärmanövrer nära Kinas kust i juli, med kapacitet att slå mot Beijing. Väst anser å sin sida att sådana operationer sätts i verket för att försvara stabiliteten och västs egen säkerhet.

Enligt Pentagon-rapporten växte Kinas försvarsbudget till uppskattningsvis 150 miljarder dollar år 2009 och närmade sig därmed "en femtedel av vad Pentagon lade ned på att driva och genomföra krigen i Irak och Afghanistan samma år, vilket givetvis bara är en bråkdel av USAs hela militärbudget.

USAs oro är förståelig om man tar hänsyn till den praktiskt taget oemotsagda premissen att USA måste upprätthålla "oomtvistlig makt" över flertalet övriga länder, och vara "militärt och ekonomiskt överlägset", under det att man försäkrar sig om att "begränsa varje utövande av överhöghet" hos stater som kan tänkas störa dess globala intentioner. Dessa principer slogs fast av högt uppsatta planerare och utrikespolitiska experter under andra världskriget, när de utformade ramverket för världen efter kriget, och de har i stor utsträckning omsatts i handling.

USAs kontroll vittrar sönder

USA skulle upprätthålla sin dominans i ett "storområde" som åtminstone skulle omfatta västra halvklotet, Fjärran Östern och det gamla brittiska imperiet, inklusive de livsviktiga energitillgångarna i Mellanöstern. Alltsedan USA blev en dominerande makt i världen under andra världskriget, har man försökt upprätthålla ett globalt kontrollsystem. Det projektet håller emellertid med all tydlighet på att vittra sönder, vilket kommer att ha stor betydelse för framtiden. Kina är nu en aktör och konkurrent med allt större inflytande.

II

Det mest seglivade"hotet" mot världsordningen är demokratin -såvida demokratin inte kontrolleras av imperialismen - och i vidare bemärkelse hävdandet av oberoende. Detta "hot" har imperialismen låtit sig vägledas av under historiens gång.

I Latinamerika, Washingtons historiska bakgård, blir undersåtarna allt olydigare. I februari 2010 tog dessa ytterligare ett steg mot oberoende i och med bildandet av de Latinamerikanska och Karibiska Staternas Gemenskap, som omfattar samtliga länder på västra halvklotet utom USA och Kanada. För första gången sedan den spanska och portugisiska conquistan för över 500 år sedan, går nu Latinamerika mot integration, som är en förutsättning för oberoende. Man håller också på att ta itu med den skam det innebär att vara en kontinent begåvad med rika naturresurser, men styrd av små öar av rika eliter i ett hav av misär.

Kina vinner mark i syd

Vidare är Syd-Syd-relationerna stadda i utveckling, och där spelar Kina en ledande roll, både som råvarukonsument och som investerare. Kinas inflytande växer snabbt och i några länder med stora tillgångar har dess inflytande blivit större än USAs. Ännu betydelsefullare är förändringarna i Mellanöstern. För 60 år sedan gav den inflytelserike juristen och författaren A.A. Berle rådet att ta kontroll över de makalösa energitillgångarna, det skulle möjliggöra "avsevärd kontroll av världen". Förlorade man den kontrollen, skulle i sin tur planerna på världsherravälde hotas. År 1979 "förlorade" man Iran när Shahen störtades, en diktatur som införts 1953 genom USAs och Storbritanniens militärkupp för att säkra att denna trofé blev kvar i rätta händer.

Numera håller USA till och med på att tappa kontrollen över sina traditionella klientstater. De största råoljetillgångarna finns i Saudiarabien, en amerikansk filial ända sedan USA motade ut Storbritannien i ett minikrig under andra världskriget. USA är fortfarande den ojämförligt största investeraren i Saudiarabien och dess största handelspartner, och Saudiarabien hjälper till med att stötta USAs ekonomi genom investeringar.

Kinas handel med mellanöstern större än USAs

Dock går emellertid numera hälften av den saudiarabiska oljeexporten till Asien, och landets planer på utbyggnad riktar sig österut. Detsamma kan visa sig gälla för Irak, som har de näst största tillgångarna, om man lyckas bygga upp landet igen efter USAs och Storbritanniens grymma sanktioner och invasionen. Och USAs politik är på väg att knuffa Iran, världens tredje största oljeproducent, i samma riktning.

Kina är för närvarande den näst största importören av råolja från Mellanöstern och den största exportören till det området, i stället för USA. Handelsförbindelserna växer snabbt och har femdubblats de senaste två åren. Detta är av stor betydelse för världsordningen, och det är också den tysta framväxten av Shanghai Cooperation Organization, som omfattar en stor del av Asien, men som har utestängt USA. Det är fråga om "en potentiell ny energikartell som omfattar både producenter och konsumenter", noterar ekonomen Stephen King, som skrivit boken Losing Control: The Emerging Threats to Western Prosperity.

I politikerkretsar och bland politiska kommentatorer i väst kallas år 2010 för "Irans år". Det iranska hotet betraktas som det största hotet mot världsordningen och det främsta målet för USAs utrikespolitik. Europa traskar artigt patrull, som brukligt är. För att bevara "stabiliteten" har USA infört hårda sanktioner mot Iran, men det uppmärksammas inte av många utanför Europa. De alliansfria länderna - de flesta i världen - har i åratal kraftigt motsatt sig USAs Iran-politik. Närbelägna Turkiet och Pakistan har börjat bygga nya oljeledningar till Iran, och handeln ökar. Den arabiska folkopinionen är så rasande över västs politik att en majoritet till och med är för att Iran utvecklar kärnvapen.

Kina gynnas, Washington desperat

Den här konflikten gynnar Kina. "Kinas investerare och affärsman håller på att fylla ett tomrum i Iran i takt med att investerare från många andra länder, särskilt från Europa, drar sig undan", skriver Clayton Jones i The Christian Science Monitor: Kina ökar särskilt sin dominerande roll i Irans energiindustrier.

På allt detta reagerar Washington ganska desperat. I augusti varnade State Department att "om Kina vill göra affärer världen över, så måste man också värna om sitt eget rykte, och om någon får rykte om sig att vara ett land som är redo att undandra sig och smita från sitt internationella ansvar, så kommer det att få konsekvenser på sikt… Landets internationella ansvar är uppenbart", varmed menas att lyda USAs order. Det är föga troligt att kinesiska ledare låter sig imponeras av sådana uttalanden, med ett språkbruk som är typiskt för en imperialistmakt som desperat försöker klamra sig fast vid en auktoritet som den inte längre har. Kinas vägran att lyda order är ett mycket större hot mot den imperialistiska dominansen än Iran.

Översättning och bearbetning: Eva Sjöblom