Iran är omgivet av kärnvapenstater och det är ganska förståeligt om man har ett kärnvapenprogram. Så varför har Washington fabricerat den här krisen, skriver Tariq Ali.

Det som hittills har hindrat Irakkrisen från att bli en total katastrof för USA har varit det iranska prästerskapets öppna samverkan. Irans spretiga och opportunistiska utrikespolitik har alltid styrts av mullornas behov och intressen och inte en politik styrd av antiimperialistiska principer. Förr i tiden ledde detta till ett samarbete de facto med Washington i Afghanistan och Irak. Under kriget mellan Iran och Irak tvekade mullorna inte att köpa vapen från den israeliska regimen för att kriga mot Irak, som då stöttades av Storbritannien och USA. I och med USA-Storbritanniens invasion av Irak intog regimen en tuffare hållning vad gäller atomfrågan, antagligen i hopp om att få en frist om man jämnade vägen för störtandet av Saddam Hussein och Mullah Omar.

Varför denna kris?

Bush-administrationen tycks nu peppa sig själv för att i lugn och ro kunna gå till angrepp mot Iran, antingen för egen maskin eller via israelerna, vars nya ledare har kallat den iranske presidenten för psykopat och en ny Hitler. Varför har Washington nu drivit fram den här krisen? Att det är hyckleri hos Bush, Blair, Chirac eller Olmert, vars egna stater har tusentals kärnvapen, att göra krigsorsak av något som med alla mått mätt är en rudimentär ansats från Irans sida att skaffa sig den teknik som fordras för ett kärnvapenförsvar på lägsta nivå, behöver inte ens påpekas. Om dessa makter tillåts att obehindrat utöka sin kärnvapenarsenal, varför skulle då inte Teheran göra detsamma?

Omringat av kärnvapenstater

Landet är inte bara omringat av kärnvapenstater (Indien, Pakistan, Kina, Ryssland, Israel) utan också av ett långt band av USA-baser med potentiella eller reella kärnvapenlager i Qatar, Irak, Turkiet, Uzbekistan och Afghanistan. Kärnvapenbestyckade hangarfartyg och u-båtar från USA patrullerar vattnen utanför Irans sydkust. Historiskt sett har Iran all anledning att frukta hot utifrån. Dess folkvalda regering störtades med brittisk-amerikansk hjälp år 1953, och den icke-religiösa oppositionen krossades. Mellan 1980 och 1988, hetsade västmakterna Saddam Hussein till att gå till anfall mot Iran, och hundratusentals iranier dödades. Över 300 irakiska projektiler sköts mot iranska städer och ekonomiska mål, särskilt oljeindustrin. I krigets sista skede förintade USA nästan halva den iranska krigsflottan i Persiska Viken, och som lök på laxen sköt man ner ett civilt flygplan fullt med passagerare.

Enhet kring kärnvapenprogrammet

För det iranska prästerskapet har kriget mot terrorismen varit på gott och ont. Oljepriserna har skjutit i höjden. Fienderegeringar på ömse sidor i Bagdad och Kabul har störtats. De shiitiska partierna i Irak som man stött under flera år, sitter nu vid makten. Washington har tvingats lita till deras hjälp för att kunna upprätthålla ockupationen i Irak och Afghanistan. Samtidigt råder starka spänningar i det iranska samhället. I det sammanhanget är kärnenergiprogrammet ett av de få projekt som regimen kan skapa enhet kring. Vi kan erinra oss att det iranska kärnenergiprogrammet inleddes under shahen, med teknik som USA tillhandahållit. Ayatollah Khomeini lade programmet på is, för han såg det som oislamiskt. Arbetet återupptogs, och nu tog ryssarna över byggandet av lättvattenreaktorerna i Bushehr, som påbörjats av västtyskarna på 70-talet. Ända från början har både Iran och Tyskland, Nederländerna eller Japan velat att programmet skulle omfatta hela kärncykeln, alltså också anrikning av uran. Ryssland har flera gånger hotat med att ställa villkor för kärnbränsleleveranserna. Anrikat uran har importerats i hemlighet från grannlandet Pakistan. Inte själva processen, utan det faktum att man inte rapporterat om den, var ett brott mot det internationella atomenergiorganet IAEAs avtal.

Turerna kring programmet

Det finns inget bevis på att Iran i dag skulle ha kommit närmare kärnvapen än Irak i september 2002, när Blair och Cheney bedyrade inför världen att Bagdad utgjorde ett ”reellt kärnvapenhot”. De uppgifter som lämnades 2003 av en något stollig sekt kallad Muhajedin e-Khalq om preliminär kärnforskning på anläggningen i Natanz är inte något bevis. Men i de europeiska ländernas kamp för att ligga bäst till hos Washington efter invasionen av Irak, var Frankrike, Tyskland och Storbritannien måna om att visa rätt inställning genom att tvinga på Teheran ytterligare beslut. Khatami-regimen kapitulerade omedelbart. I december 2003 skrev man på ”Tilläggsprotokollet”, som var ett krav från EU3, och gick med på ett ”frivilligt uppehåll” i den rätt att anrika uran som man hade enligt icke-spridningsavtalet.

Israel visar framfötterna

Efter tre månader brännmärktes Iran av IAEA för att man inte hade ratificerat protokollet. I juni 2004 visade IAEA-inspektörerna upp exempel på anrikningsarbete i Iran, vilket var fullkomligt lagligt i enlighet med icke-spridningsavtalet, men förbjudet under Tilläggsprotokollet. Israel har skrutit med att man tänker ”förstöra Natanz” (till skillnad från hur man försökte dölja bombningen av Osirak-reaktorn i Irak år 1981, vilket ger en fingervisning om de nya styrkeförhållandena). Sommaren 2004 röstade en majoritet ur USA-kongressens båda partier för ett beslut att ”vidta alla lämpliga åtgärder” för att förhindra ett iranskt kärnvapenprogram, och det spekulerades i en ”oktoberöverraskning” inför 2004 års presidentval. Alltså fanns långt gångna planer innan Mahmoud Ahmadinejad vann det iranska presidentvalet i juni 2005.

Nytt presidentstyre

Ahmadinejad skördade röster tack vare Khatamis usla styre mellan 1997 och 2005. De ekonomiska förhållandena hade förvärrats, och Khatami var redo att försvara utländska investerares rättigheter, men inte oberoende tidningars eller protesterande studenters. Genom sitt klumpiga manövrerande mellan påtryckningar från motsatta håll gjorde han slut på sitt moraliska kapital. Till skillnad från en del uppgifter, har Ahmadinejad än så länge inte tvingat igenom några nya puritanska inskränkningar på det sociala planet. De som istället kan känna sig riktigt besvikna är hans egna stödtrupper: miljontals trångbodda ungdomar och arbetslösa, med desperat behov av en politik för utveckling i landet som varken nyliberalism eller islamiskt önsketänkande kan prestera.

Opportunistisk utrikespolitik

Inte heller är det någon grund för en utrikespolitik att förneka det nazistiska folkmordet mot judarna och hota med att sudda ut Israel från kartan. Att ge Irans fiender svar på tal kräver en intelligent och långsiktig strategi, inte dagens cirkus av opportunism och manövrer som styrs av mullornas kortsiktiga intressen. Ingen respit har vunnits genom att jämna vägen för störtandet av Baath-regimen i Irak och taliban-regimen i Afghanistan och stötta USAs ockupation. USAs regering har talat om att ”öka trycket”. Israels försvarsminister Shaul Mofaz har sagt att ”Israel kommer inte att godta någon iransk kärnkapacitet, och måste ha kapacitet för att försvara sig, med allt vad det innebär, och det håller vi på att förbereda oss för”.

Hillary Clinton ropar efter sanktioner

Hillary Clinton har anklagat Bush-administrationen för att ”tona ned det iranska hotet”, och manat till press på Ryssland och Kina för att införa sanktioner mot Teheran. Chirac har talat om att använda franska kärnvapen mot en ”skurkstat”. Kanske man bara skramlar med en högoktanig raket och syftet är att skrämma Teheran till underkastelse. Det är inte troligt att man lyckas med skrämseltaktik. Kommer väst i så fall att ge sig in på ett nytt krig? Blir det så, skulle krigsskådeplatsen kunna sträcka sig från Tigris till Oxus, utan garanterad framgång.

Tariq Ali. Källa Rebelion.

Översättning: Eva Sjöblom