Iran är omgivet av kärnvapenstater och det är ganska förståeligt
om man har ett kärnvapenprogram. Så varför har Washington fabricerat
den här krisen, skriver Tariq Ali.
Det som
hittills har hindrat Irakkrisen från att bli en total katastrof för
USA har varit det iranska prästerskapets öppna samverkan. Irans spretiga
och opportunistiska utrikespolitik har alltid styrts av mullornas behov
och intressen och inte en politik styrd av antiimperialistiska principer.
Förr i tiden ledde detta till ett samarbete de facto med Washington
i Afghanistan och Irak. Under kriget mellan Iran och Irak tvekade mullorna
inte att köpa vapen från den israeliska regimen för att kriga mot Irak,
som då stöttades av Storbritannien och USA. I och med USA-Storbritanniens
invasion av Irak intog regimen en tuffare hållning vad gäller atomfrågan,
antagligen i hopp om att få en frist om man jämnade vägen för störtandet
av Saddam Hussein och Mullah Omar.
Varför
denna kris?
Bush-administrationen
tycks nu peppa sig själv för att i lugn och ro kunna gå till angrepp
mot Iran, antingen för egen maskin eller via israelerna, vars nya ledare
har kallat den iranske presidenten för psykopat och en ny Hitler. Varför
har Washington nu drivit fram den här krisen? Att det är hyckleri hos
Bush, Blair, Chirac eller Olmert, vars egna stater har tusentals kärnvapen,
att göra krigsorsak av något som med alla mått mätt är en rudimentär
ansats från Irans sida att skaffa sig den teknik som fordras för ett
kärnvapenförsvar på lägsta nivå, behöver inte ens påpekas. Om dessa
makter tillåts att obehindrat utöka sin kärnvapenarsenal, varför skulle
då inte Teheran göra detsamma?
Omringat
av kärnvapenstater
Landet
är inte bara omringat av kärnvapenstater (Indien, Pakistan, Kina, Ryssland,
Israel) utan också av ett långt band av USA-baser med potentiella eller
reella kärnvapenlager i Qatar, Irak, Turkiet, Uzbekistan och Afghanistan.
Kärnvapenbestyckade hangarfartyg och u-båtar från USA patrullerar vattnen
utanför Irans sydkust. Historiskt sett har Iran all anledning att frukta
hot utifrån. Dess folkvalda regering störtades med brittisk-amerikansk
hjälp år 1953, och den icke-religiösa oppositionen krossades. Mellan
1980 och 1988, hetsade västmakterna Saddam Hussein till att gå till
anfall mot Iran, och hundratusentals iranier dödades. Över 300 irakiska
projektiler sköts mot iranska städer och ekonomiska mål, särskilt oljeindustrin.
I krigets sista skede förintade USA nästan halva den iranska krigsflottan
i Persiska Viken, och som lök på laxen sköt man ner ett civilt flygplan
fullt med passagerare.
Enhet
kring kärnvapenprogrammet
För det
iranska prästerskapet har kriget mot terrorismen varit på gott och ont.
Oljepriserna har skjutit i höjden. Fienderegeringar på ömse sidor i
Bagdad och Kabul har störtats. De shiitiska partierna i Irak som man
stött under flera år, sitter nu vid makten. Washington har tvingats
lita till deras hjälp för att kunna upprätthålla ockupationen i Irak
och Afghanistan. Samtidigt råder starka spänningar i det iranska samhället.
I det sammanhanget är kärnenergiprogrammet ett av de få projekt som
regimen kan skapa enhet kring. Vi kan erinra oss att det iranska kärnenergiprogrammet
inleddes under shahen, med teknik som USA tillhandahållit. Ayatollah
Khomeini lade programmet på is, för han såg det som oislamiskt. Arbetet
återupptogs, och nu tog ryssarna över byggandet av lättvattenreaktorerna
i Bushehr, som påbörjats av västtyskarna på 70-talet. Ända från början
har både Iran och Tyskland, Nederländerna eller Japan velat att programmet
skulle omfatta hela kärncykeln, alltså också anrikning av uran. Ryssland
har flera gånger hotat med att ställa villkor för kärnbränsleleveranserna.
Anrikat uran har importerats i hemlighet från grannlandet Pakistan.
Inte själva processen, utan det faktum att man inte rapporterat om den,
var ett brott mot det internationella atomenergiorganet IAEAs avtal.
Turerna
kring programmet
Det finns
inget bevis på att Iran i dag skulle ha kommit närmare kärnvapen än
Irak i september 2002, när Blair och Cheney bedyrade inför världen att
Bagdad utgjorde ett ”reellt kärnvapenhot”. De uppgifter som lämnades
2003 av en något stollig sekt kallad Muhajedin e-Khalq om preliminär
kärnforskning på anläggningen i Natanz är inte något bevis. Men i de
europeiska ländernas kamp för att ligga bäst till hos Washington efter
invasionen av Irak, var Frankrike, Tyskland och Storbritannien måna
om att visa rätt inställning genom att tvinga på Teheran ytterligare
beslut. Khatami-regimen kapitulerade omedelbart. I december 2003 skrev
man på ”Tilläggsprotokollet”, som var ett krav från EU3, och gick med
på ett ”frivilligt uppehåll” i den rätt att anrika uran som man hade
enligt icke-spridningsavtalet.
Israel
visar framfötterna
Efter tre
månader brännmärktes Iran av IAEA för att man inte hade ratificerat
protokollet. I juni 2004 visade IAEA-inspektörerna upp exempel på anrikningsarbete
i Iran, vilket var fullkomligt lagligt i enlighet med icke-spridningsavtalet,
men förbjudet under Tilläggsprotokollet. Israel har skrutit med att
man tänker ”förstöra Natanz” (till skillnad från hur man försökte dölja
bombningen av Osirak-reaktorn i Irak år 1981, vilket ger en fingervisning
om de nya styrkeförhållandena). Sommaren 2004 röstade en majoritet ur
USA-kongressens båda partier för ett beslut att ”vidta alla lämpliga
åtgärder” för att förhindra ett iranskt kärnvapenprogram, och det spekulerades
i en ”oktoberöverraskning” inför 2004 års presidentval. Alltså fanns
långt gångna planer innan Mahmoud Ahmadinejad vann det iranska presidentvalet
i juni 2005.
Nytt
presidentstyre
Ahmadinejad
skördade röster tack vare Khatamis usla styre mellan 1997 och 2005.
De ekonomiska förhållandena hade förvärrats, och Khatami var redo att
försvara utländska investerares rättigheter, men inte oberoende tidningars
eller protesterande studenters. Genom sitt klumpiga manövrerande mellan
påtryckningar från motsatta håll gjorde han slut på sitt moraliska kapital.
Till skillnad från en del uppgifter, har Ahmadinejad än så länge inte
tvingat igenom några nya puritanska inskränkningar på det sociala planet.
De som istället kan känna sig riktigt besvikna är hans egna stödtrupper:
miljontals trångbodda ungdomar och arbetslösa, med desperat behov av
en politik för utveckling i landet som varken nyliberalism eller islamiskt
önsketänkande kan prestera.
Opportunistisk
utrikespolitik
Inte heller
är det någon grund för en utrikespolitik att förneka det nazistiska
folkmordet mot judarna och hota med att sudda ut Israel från kartan.
Att ge Irans fiender svar på tal kräver en intelligent och långsiktig
strategi, inte dagens cirkus av opportunism och manövrer som styrs av
mullornas kortsiktiga intressen. Ingen respit har vunnits genom att
jämna vägen för störtandet av Baath-regimen i Irak och taliban-regimen
i Afghanistan och stötta USAs ockupation. USAs regering har talat om
att ”öka trycket”. Israels försvarsminister Shaul Mofaz har sagt att
”Israel kommer inte att godta någon iransk kärnkapacitet, och måste
ha kapacitet för att försvara sig, med allt vad det innebär, och det
håller vi på att förbereda oss för”.
Hillary
Clinton ropar efter sanktioner
Hillary
Clinton har anklagat Bush-administrationen för att ”tona ned det iranska
hotet”, och manat till press på Ryssland och Kina för att införa sanktioner
mot Teheran. Chirac har talat om att använda franska kärnvapen mot en
”skurkstat”. Kanske man bara skramlar med en högoktanig raket och syftet
är att skrämma Teheran till underkastelse. Det är inte troligt att man
lyckas med skrämseltaktik. Kommer väst i så fall att ge sig in på ett
nytt krig? Blir det så, skulle krigsskådeplatsen kunna sträcka sig från
Tigris till Oxus, utan garanterad framgång.
Tariq
Ali. Källa Rebelion.
Översättning:
Eva Sjöblom