Under de två år som USAs ockupation av Irak har pågått har den väpnade kampen mot ockupationsmakten vuxit och stärkts och USA har gjort försök att internationalisera ockupationen. Samtidigt har det varit svårt att hitta en balans mellan de frontfigurer och politiska formationer som har knutits till ockupationsmakten.

Redan hösten 2003 tvingade Bush-administrationen genom koalitionens civile chefsadministratör Paul Bremer på sina irakiska samtalspartner ett pressat tidschema för irakiskt maktövertagande och inrättande av nya irakiska institutioner. Denna process skall avslutas 2005 med nya val till den lagstiftande församlingen. Bakom det såkallade novemberavtalet från 2003, som Bremer lade fram för det dåvarande irakiska styrande rådet, dolde sig ett försök från USAs sida att få till stånd ett militärt och ekonomiskt åtagande från världssamfundets sida för att stötta en ockupation som redan då befann sig i kris. För övrigt består USAs grundläggande metod när man skapar nya irakiska institutioner i att kvotera ut makt på grundval av sekt- eller trostillhörighet, varför dessa institutioner ofelbart blir både svaga, instabila och lättstyrda.

Redan i slutet av juli 2003, det vill säga knappt tre månader efter 1 maj, då Bush förklarade kriget för formellt avslutat vid en ceremoni ombord på hangarfartyget USS Lincoln, medgav USAs biträdande försvarsminister Paul Wolfowitz att Bush-administrationen hade "underskattat" det potentiella hotet från Baath-partiet.

"Under det att [motståndsrörelsens] organisationsgrad och kopplingar till den före detta diktatorn kan diskuteras, utgör de militanta krafterna en uppenbar strategisk risk för USAs uppdrag [i Irak] utöver den smärtsamma priset i människoliv som [deras aktioner] kostar. Risken finns att de lyckas sätta igång ett omfattande gerillakrig mot USAs trupper som inte bara närs av lojalitet med Baath-partiet utan också av den folkliga motviljan mot USAs ockupation, ett krig som kan destabilisera Irak och hela regionen. För att avvärja denna fara måste Bush-administrationen handla snabbt och beslutsamt.". Den 17 juli ockupationens första år återgav världspressen också officiella uttalanden där det hette att USAs försvarsdepartement utredde möjligheten att inom de närmaste månaderna kalla in tusentals ytterligare medlemmar i nationalgardet och reservister och skicka dem till Irak, där redan 146.000 amerikanska militärer fanns på plats. Det var nästan lika många som ett år senare, trots det formella maktöverlämnandet i juni 2004. Den då nyutnämnde chefen för centralkommandot John P. Abizaid sade samma vecka att de trupper som skickats till Irak skulle stanna ett år på sina krigsplaceringar. Så lång tjänstgöring hade inte förekommit sedan Vietnam-kriget. Nyheten blev en kalldusch för de anhöriga i USA. Inte nog med det, den 16 juli tillstod general Abizaid att USAs krigsmakt bokstavligen stod "[…] inför ett klassiskt gerillakrig" i Irak, samtidigt som han också medgav att stridsmoralen var låg till följd av den irakiska motståndsrörelsens oupphörliga väpnade aktioner, tvärtemot själve Donald Rumsfelds påståenden. Abizaid tvekade inte att säga att det pågick en "lågintensiv konflikt enligt våra läroböcker, men vilken benämning man än använder så är det ett krig." I augusti 2003 hade antalet attacker mot ockupationstrupperna stabiliserats på en nivå runt 20 om dagen, detta enligt Pentagon. I slutet av augusti var det officiella antalet USA-soldater som stupat i strid 144, alltså redan då fler än de 115 som dog i själva kriget.

Också i pengar har ockupationen visat sig kostsam: den 11 augusti 2003 rapporterade Dov Zakheim, försvarsdepartementets högste budgetansvarige, att den totala kostnaden för interventionen och ockupationen av Irak under den första etappen från januari till september 2003 skulle uppgå till 58 miljarder dollar, vilket är lika mycket pengar som USAs kongress anslagit till "kriget mot terrorismen" i hela världen under hela det året. I dagsläget kostar det 4,9 miljarder dollar i månaden, enligt Pentagon.

Så drog USA alltså igång sin satsning på att internationalisera ockupationen, huvudsakligen genom att erbjuda andra länder ekonomiska incitament i en huggsexa som man kallade "återuppbyggnaden av Irak". Bush-administrationen arrangerade en såkallad givarkonferens i Madrid i oktober 2003. Resultatet blev redan då synnerligen magert, detta av förklarliga skäl: I början av 2004 (långt förre kidnappningsvågen) placerade The Economist Irak på första plats på listan över högriskländer för utländska investerare. För övrigt har oljeexporten fram till idag stått still på en lägre nivå än före invasionen. Den begränsade ekonomiska utdelningen av ockupationen av Irak kom snabbt att ätas upp av USA-bolag som Pentagon anlitat som entreprenörer (framför allt Halliburton-koncernen) eller i korruptionen inom koalitionens provisoriska myndighet eller de nya irakiska institutionerna.

På väg att förlora kriget?
Denna genomgång av ockupationens första månader ger en antydan om hur tidigt motståndskampen mot ockupationsmakten börjat och hur effektiv den varit, och att den därför också är genomgående irakisk, vilket framgår av uppgifterna om tillfångatagna utländska stridande. Eller som en amerikansk militäranalytiker sade: "Vi håller på att förlora flera människoliv helt enkelt därför att motståndsrörelsen skjuter mera mot oss." Anthony Cordesman, ansvarig för Centrum för Strategiska och Internationella Studier och professor vid Georgetown-universitetet tvekar inte att rekommendera Bush-administrationen att utforma "[…] en plan med sikte på ett eventuellt misslyckande [i Irak]."

Upproret pågår med oförminskad styrka. General Lance Smith, biträdande chefen för USA:s truppinsats, har nyligen påpekat att motståndsrörelsens attacker ligger på samma nivå nu efter valet som före den 30 januari. Hittills i år ligger antalet stupade USA-trupper på cirka 50 per månad7. Spridningen över landets territorium är stor, och enda undantaget är deb nordligaste delen av Kurdistan. Antalet stupade är också färre i de sydligaste delarna, där däremot sabotagen mot oljeanläggningarna nu är minst lika regelbundna som i norr. Från den 1 maj 2003 till den 28 februari har 1.061 amerikanska militärer stupat i strid enligt Pentagons uppgifter.

Anfallet mot Fallujah i november-december 2004 verkar inte ha lättat nämnvärt på det militära trycket mot ockupationsstyrkorna, som under februari och mars genomfört omfattande belägrings- och anfallsoperationer (nu senast Operation River Blitz) mot ett flertal städer i de mellersta, norra och västra delarna av landet. Efter valet har amerikanska befäl också uppgett för CNN att Pentagon justerat upp den officiella siffran över motståndskämpar till mellan 13.000 och 17.000 från att tidigare ha legat på 5.000. Man säger också att de till största delen är militärer och aktivister från Baath-partiet, och att mindre än tusentalet är anhängare till Abu Musab al-Zarqawi. Undantagstillståndet som infördes med anledning av valet förlängdes av interimsstyrets premiärminister al-Alawi fram till den 31 mars. Antalet arresterade med kopplingar till motståndsrörelsen har efter valet ökat till 8.900 bara i de tre största fängelserna i landet (det nu utbyggda Abu Ghurayb-fängelset, Camp Bucca i närheten av Um Qasr i söder, och Camp Cropper vid Bagdads flygplats). Till dessa kommer dessutom de sammanlagt över 10.000 män, kvinnor och barn som sitter inlåsta på polisstationer och militärförläggningar. Pentagon planerar nu för en evakuering av "säkerhetsfångarna" från Abu Ghurayb-fängelset till en ny inrättning vid flygplatsen och utbyggnad av Camp Bucca.

Internationalisera ockupationen
Syftet med det val som president Bush genomdrev den 30 januari och hela "irakiseringen" av ockupationsmaktens kris är att väcka nytt liv i det internationella åtagandet vad gäller kontrollen av Irak. Genom att skapa nya irakiska institutioner är USA ute efter att kunna retirera från den främsta skottlinjen och få klartecken från dessa institutioner för att etablera sig permanent i landet och uppmuntra tredje land att engagera sig militärt på plats. Som inramning håller man på att bygga upp en ny irakisk säkerhetstjänst, men skolningen av den nya polisen och krigsmakten går så uselt att Pentagon har avstått från att uppge några siffror om saken. Sanningen är att den pålitliga och militärt kvalificerade styrka som USA använder som allierad i sina operationer i centrala Irak bara omfattar knappt 5.000 kurdiska peshmerga-soldater och milismän från de olika shiitiska trossamfunden.

I dagsläget har USA 155.000 trupper i Irak, vilket är fler än under ockupationens intensivaste skede. Näst efter USA har Storbritannien den största styrkan, med 8.100 militärer. Ytterligare 23 länder, de flesta NATO-medlemmar, plus östeuropeiska och asiatiska länder och El Salvador, bidrar bara med drygt 20.000 soldater. Under Bush' besök i Europa i februari försökte USA stoppa ett tillbakadragande från länder som redan fattat beslut om detta (Portugal, Ukraina, Holland), och vid NATO-mötet i Bryssel lyckades man få igenom en à-la-carte-uppgörelse om att en del av dessa styrkor skulle stanna kvar i Irak eller utöka sin närvaro (Australien), och ändra uppdragets karaktär från operativ till utbildning av den nya irakiska säkerhetstjänsten och armén. Andra länder, till exempel Spanien, har valt att utbilda irakiska kadrer på sitt eget territorium. Att valet i januari erkänts som legitimt av dessa länder är onekligen en ytterst begränsad seger för USA, som nu håller på att förlora stödet från sina främsta bundsförvanter på plats: Portugal har redan tagit hem sin styrka, Holland har börjat hemförlova sina 1.400 soldater, och Ukraina kommer att inleda tillbakadragandet av sina 1.600 soldater i oktober enligt vad som förutskickats. Italien kommer att börja ta hem sin styrka i september. Italien har 3.085 eller 3.169 soldater i Irak, beroende på källan, eller den fjärde största styrkan efter USAs, Storbritanniens och Sydkoreas.

USA har fortsatta svårigheter trots valet. De nya institutionerna kommer svårligen att bli förskonade från den polarisering som pågår mellan olika trosinriktningar och sekter i landet, och kommer därför att vara ytterst instabila. Det nya parlament som blev resultatet av ett val där bara drygt 40 procent röstade har en mycket ojämn förankring över landets territorium13 och är uppdelat mellan kandidater från koalitioner, partibildningar och personer som är kopplade till ockupationsmakten och bland vilka USA redan tidigare hade delat ut befattningarna i det styrande rådet och al-Alawis provisoriska regering. Segraren har varit Den förenade irakiska alliansen, som visserligen inte är helt och hållet shiitisk, eftersom där också ingår andra sammanslutningar och trosbekännelser, men vars kärna är den store ayatollan as-Sistani och shiiternas två största religiösa sammanslutningar (Högsta rådet för den islamska revolutionen i Irak SCIRI och ad-Dawa), vilka med 1.9 miljoner röster (färre än väntat) har fått 140 mandat i parlamentet. Eftersom parlamentets första beslut om tillsättning av president, premiärminister med flera befattningar och utarbetande av en ny författning, som återigen skall ha övergångskaraktär, kräver två tredjedels majoritet, ställer Den förenade irakiska alliansen krav på konsensus med de gamla fiendernas koalition, Kurdistans patriotiska union (PUK, ledd av Jalal Talabani) och Kurdistans demokratiska parti (KDP under Mansud Barzani), eller den såkallade Kurdiska alliansen som fick 25.4 procent av rösterna och 75 mandat.

Det som skapar de största spänningarna mellan den Kurdiska alliansen och Den förenade irakiska alliansen är den förstnämndas federalistiska krav och den sistnämndas krav på islamisk lag som allenarådande i den nya författningen, vilket efter valet öppet deklarerades av den som "moderat" betecknade al-Jafaari, som föreslås till presidentposten av as-Sistanis koalition. Meningsskiljaktigheterna mellan det kurdiska blocket och det större shiitiska blocket om vem som skall kontrollera förvaltningen av Kirkuk, och naturligtvis oljan där, gjorde att det inte gick att få till stånd några utnämningar under parlamentets första session.

Den enda tänkbara möjligheten är en uppgörelse mellan Washingtons bundsförvanter grundad på press från USA på båda parter, liksom USAs förmåga att få båda parters intressen att anpassa sig till ockupationsmaktens "högre logik" i denna nya etapp. Lösningen på denna komplicerade ekvation, om någon lösning är möjlig, kommer att grundas på en de facto-delning av Iraks territorium och fortsatt utländsk militär närvaro, under hand som besluten om USAs och Storbritanniens militära närvaro på obestämd tid justeras fram till 2006 och de fossila bränslena privatiseras.

Carlos Varela, samordnare för den spanska kampanjen mot ockupationen och för Iraks överhöghet.
Publicerat i den spanskspråkiga nättidningen Rebelión.
Översättning och bearbetning: Eva Sjöblom