Det hindu-nationalistiska högerpartiet BJP förlorade nära en tredjedel av sina platser i parlamentet, under det att Kongresspartiet, som lett de flesta indiska regeringar efter självständigheten, vann lika många nya.

Kärnan i BJP är RSS, en organisation som har en hel del gemensamt med europeiska fascistorganisationer. Den har cirka två miljoner medlemmar ur den lägre medelklassen och en närmast militär uppbyggnad. För två år sedan låg RSS bakom ett angrepp mot den muslimska minoriteten i staten Gujarat som ledde till en massaker på över 2 000 människor.

"Indien glänser" var BJPs huvudslogan i valkampanjen. BJP hävdade att indierna nu går mot en ny tid av ekonomiskt uppsving, och man lovade fortsätta driva de nyliberala reformer som sades ha åstadkommit denna blomstring. "Indien glänser"- parollen vände sig till en befolkningsgrupp bestående av yuppies som ståtar alltmer oförblommerat med sitt välstånd. Detta utspel visade sig bli ett ordentligt självmål.

Hälften är fattiga
En ytterst liten minoritet av det indiska folket har det anmärkningsvärt gott ställt. Sedan 1993 har den rikaste hundradelen av befolkningen höjt sina inkomster med 50 procent. Den allra rikaste tusendelens inkomster har tredubblats. Strax under dessa båda grupper finner vi det som massmedia kallar "den blomstrande medelklassen", som fått sin levnadsstandard något höjd på senare år. Men denna medelklass utgör bara 10-15 procent av befolkningen, och deras "förmögenhet" innebär bara att de äger en motorcykel och en TV-apparat och inte svälter fysiskt.

Samtidigt lever mer än dubbelt så många människor fortfarande i total misär. Statistikern Abhijit Sen påpekar att "hälften av alla indiska barn är kliniskt undernärda och nära 40 procent av alla vuxna indier lider av kronisk energibrist".

Följande incident, som inträffade i valkampanjens tidigaste skede, visar hur utfattiga hundratals miljoner indier är: BJP delade gratis ut billiga saris till ett värde av cirka 50 pence styck vid ett valmöte i staden Lucknow. Folk rusade fram för att komma över saris och 25 personer, merparten äldre kvinnor, trampades ihjäl.

Den extrema fattigdom som råder i de flesta landsbygdsområden finns också i städerna. I bland annat New Delhi och Mumbai har mer än hälften av befolkningen bara 60 pence om dagen att leva på.

Förlust för nyliberalismen
BJPs nederlag är inte bara ett bakslag för partiets hycklande politik utan också för alla dem som har hållit fram den indiska nyliberalismen som ett föredöme för resten av tredje världen. Tidigare i år slog Världsbanken fast att Indien "ligger påfallande nära en ekonomisk tillväxt på 7,5 procent eller mer". Dock har den genomsnittliga tillväxten på senare år varit betydligt lägre, och samtidigt har levnadsförhållandena försämrats i stora områden i landet.

Kongresspartiet, som blev valets största segrare, dominerade helt och hållet indisk politik fram till mitten av 70-talet. Fram till dess använde sig partiet av statlig medverkan och planering i samverkan med storkapitalisterna för att bygga upp industrin och genomförde begränsade jordreformer, som skapade en ny klass av landsbygdskapitalister och en mycket större klass av självägande men fattiga bönder.

Subventionerade ransoner av baslivsmedel räckte för att se till att de allra fattigaste inte svalt ihjäl, men gjorde det inte möjligt för dem att ta sig ur misären. Systemet började vittra sönder på 70- och 80-talen och kongresspartiet förlorade sin givna majoritet i valen. Partiets lokala politiker blev alltmer korrumperade och toppolitikerna försökte klamra sig fast vid makten genom att spela ut regionala och religiösa grupper mot varandra.

1991 slog en kongresspartiregering definitivt in på den nyliberala vägen. Man genomdrev ett strukturanpassningsprogram från Internationella Valutafonden, började rusta ned välfärdssystem och sänkte skatterna för de rikaste.

Religiösa motsättningar
Först försökte man uppmuntra de rika att bli ännu rikare, en linje som BJP sedermera drev vidare. BJP hade hoppats att komma till makten med hjälp av en muslimfientlig våg i början av 90-talet, men partiet drog för stora växlar på den taktiken. Överklassen upplevde inte att det indiska kapitalet var så illa ute att man ville riskera destruktiva religiösa kravaller i varenda stad i landet. Oförtäckt fascism stod inte på deras dagordning. Övriga kapitalistvänliga partier gav BJP kalla handen.

En koalition bestående av partier som inte omfattade BJP bildade regering 1996, men bröt inte med nyliberalismen, och BJP började växa igen. Till 1999 års val lyckades man tråckla ihop en majoritetskoalition med det föga passande namnet National Democratic Alliance. Det var inte en öppet fascistisk regering, men RSSs kärntrupper inom BJP fortsatte att piska upp religiösa motsättningar och regeringen utnyttjade undervisningsväsendet för att försöka indoktrinera folket i hindu-chauvinistisk anda.

BJPs ministrar blev dock tvungna att lägga band på sig av fruktan för att oroa de indiska kapitalägarna och sina koalitionspartners. Å andra sidan ledde BJP-ledningens försök att framstå som rumsrena till konflikter med de partiaktivister ur lägre medelklassen som utgjorde RSSs kader, och som nu skyller valnederlaget på BJP-ledningen. Denna splittring kan möjligen försvaga BJP-RSS-alliansen på kort sikt, men BJP kommer sannolikt att försöka stärka sin ställning genom att piska upp religiösa motsättningar.

Vänstern gav sitt stöd
Inom den indiska vänstern hoppades de flesta på en seger för Kongresspartiet. De två stora kommunistpartierna CPI och CPM uppmanade sina sympatisörer att jobba för Kongresspartiets kampanj på de platser där man inte själva var starka nog att vinna. CPI och CPM har starkt inflytande i Västbengalen (där man kontrollerar regeringen) och i Kerala, men deras ställning är svag i resten av landet. Efter valet säger man att man tänker använda sina mandat i parlamentet för att stötta den nya Kongressparti-regeringen.

Kongresspartiet kan dock inte i praktiken hindra RSS och BJP från att återhämta sig från sin valförlust. Det stora antalet röster för vänsterpartierna visar att vänstern fortfarande kan vara en oavhängig kraft i indisk politik, men man måste sluta förlita sig på koalitioner i parlamentet och inte längre göra eftergifter för nyliberalismen.

Två saker skall till för att göra RSS-BJPs förlust bestående. För det första krävs helhjärtat stöd för massiva aktioner mot de nyliberala angreppen mot arbetare, bönder och fattiga. För det andra måste samtliga vänsterpartier gå till gemensam aktion som svar på RSS-BJPs försök att underblåsa hat mot minoriteterna, och försöka mobilisera fackföreningsledare, antiglobaliseringsaktivister och minoriteterna själva. Man måste nu inrikta sig på att ta upp kampen mot nyliberalismen och högern i stället för att agera stötta åt Kongresspartiets regering, som antagligen är lika korrumperad som den tidigare regeringen.

Hur indierna röstade
Indien är världens största demokrati med 670 miljoner sregistrerade väljare. Valsystemet fungerar så att antalet mandat inte speglar det antal röster partierna erhåller. I det senaste valet avstod samtliga partier från ett visst antal mandat till förmån för andra partier i respektive valallians. BJP fick 21,5 procent av rösterna, och gick bara tillbaka 2,3 procent, men förlorade trots det ett stort antal mandat till följd av detta system. Kongresspartiet vann däremot många nya mandat, som andra partier avstått för att BJP inte skulle vinna valet. Kongresspartiet backade i själva verket från 28,3 till 26.2 procent.

De båda kommunistpartierna ökade sina mandat från 37 till 53. De största framgångarna vanns i Kerala på bekostnad av kongresspartiet, men deras röstandel ligger kvar på 7 procent i hela landet. En annan stor valsegrare var SP-partiet i Uttar Pradesh, som stöds av något så när välsituerade bönder.

Chris Harman
ur Socialist Worker, maj 2004
Översättning: Eva Sjöblom