Det hindu-nationalistiska högerpartiet BJP förlorade nära en tredjedel
av sina platser i parlamentet, under det att Kongresspartiet, som
lett de flesta indiska regeringar efter självständigheten, vann lika
många nya.
Kärnan
i BJP är RSS, en organisation som har en hel del gemensamt med europeiska
fascistorganisationer. Den har cirka två miljoner medlemmar ur den
lägre medelklassen och en närmast militär uppbyggnad. För två år sedan
låg RSS bakom ett angrepp mot den muslimska minoriteten i staten Gujarat
som ledde till en massaker på över 2 000 människor.
"Indien
glänser" var BJPs huvudslogan i valkampanjen. BJP hävdade att indierna
nu går mot en ny tid av ekonomiskt uppsving, och man lovade fortsätta
driva de nyliberala reformer som sades ha åstadkommit denna blomstring.
"Indien glänser"- parollen vände sig till en befolkningsgrupp bestående
av yuppies som ståtar alltmer oförblommerat med sitt välstånd. Detta
utspel visade sig bli ett ordentligt självmål.
Hälften
är fattiga
En ytterst liten minoritet av det indiska folket har det anmärkningsvärt
gott ställt. Sedan 1993 har den rikaste hundradelen av befolkningen
höjt sina inkomster med 50 procent. Den allra rikaste tusendelens
inkomster har tredubblats. Strax under dessa båda grupper finner vi
det som massmedia kallar "den blomstrande medelklassen", som fått
sin levnadsstandard något höjd på senare år. Men denna medelklass
utgör bara 10-15 procent av befolkningen, och deras "förmögenhet"
innebär bara att de äger en motorcykel och en TV-apparat och inte
svälter fysiskt.
Samtidigt
lever mer än dubbelt så många människor fortfarande i total misär.
Statistikern Abhijit Sen påpekar att "hälften av alla indiska barn
är kliniskt undernärda och nära 40 procent av alla vuxna indier lider
av kronisk energibrist".
Följande
incident, som inträffade i valkampanjens tidigaste skede, visar hur
utfattiga hundratals miljoner indier är: BJP delade gratis ut billiga
saris till ett värde av cirka 50 pence styck vid ett valmöte i staden
Lucknow. Folk rusade fram för att komma över saris och 25 personer,
merparten äldre kvinnor, trampades ihjäl.
Den
extrema fattigdom som råder i de flesta landsbygdsområden finns också
i städerna. I bland annat New Delhi och Mumbai har mer än hälften
av befolkningen bara 60 pence om dagen att leva på.
Förlust
för nyliberalismen
BJPs nederlag är inte bara ett bakslag för partiets hycklande politik
utan också för alla dem som har hållit fram den indiska nyliberalismen
som ett föredöme för resten av tredje världen. Tidigare i år slog
Världsbanken fast att Indien "ligger påfallande nära en ekonomisk
tillväxt på 7,5 procent eller mer". Dock har den genomsnittliga tillväxten
på senare år varit betydligt lägre, och samtidigt har levnadsförhållandena
försämrats i stora områden i landet.
Kongresspartiet,
som blev valets största segrare, dominerade helt och hållet indisk
politik fram till mitten av 70-talet. Fram till dess använde sig partiet
av statlig medverkan och planering i samverkan med storkapitalisterna
för att bygga upp industrin och genomförde begränsade jordreformer,
som skapade en ny klass av landsbygdskapitalister och en mycket större
klass av självägande men fattiga bönder.
Subventionerade
ransoner av baslivsmedel räckte för att se till att de allra fattigaste
inte svalt ihjäl, men gjorde det inte möjligt för dem att ta sig ur
misären. Systemet började vittra sönder på 70- och 80-talen och kongresspartiet
förlorade sin givna majoritet i valen. Partiets lokala politiker blev
alltmer korrumperade och toppolitikerna försökte klamra sig fast vid
makten genom att spela ut regionala och religiösa grupper mot varandra.
1991
slog en kongresspartiregering definitivt in på den nyliberala vägen.
Man genomdrev ett strukturanpassningsprogram från Internationella
Valutafonden, började rusta ned välfärdssystem och sänkte skatterna
för de rikaste.
Religiösa
motsättningar
Först försökte man uppmuntra de rika att bli ännu rikare, en linje
som BJP sedermera drev vidare. BJP hade hoppats att komma till makten
med hjälp av en muslimfientlig våg i början av 90-talet, men partiet
drog för stora växlar på den taktiken. Överklassen upplevde inte att
det indiska kapitalet var så illa ute att man ville riskera destruktiva
religiösa kravaller i varenda stad i landet. Oförtäckt fascism stod
inte på deras dagordning. Övriga kapitalistvänliga partier gav BJP
kalla handen.
En
koalition bestående av partier som inte omfattade BJP bildade regering
1996, men bröt inte med nyliberalismen, och BJP började växa igen.
Till 1999 års val lyckades man tråckla ihop en majoritetskoalition
med det föga passande namnet National Democratic Alliance. Det var
inte en öppet fascistisk regering, men RSSs kärntrupper inom BJP fortsatte
att piska upp religiösa motsättningar och regeringen utnyttjade undervisningsväsendet
för att försöka indoktrinera folket i hindu-chauvinistisk anda.
BJPs
ministrar blev dock tvungna att lägga band på sig av fruktan för att
oroa de indiska kapitalägarna och sina koalitionspartners. Å andra
sidan ledde BJP-ledningens försök att framstå som rumsrena till konflikter
med de partiaktivister ur lägre medelklassen som utgjorde RSSs kader,
och som nu skyller valnederlaget på BJP-ledningen. Denna splittring
kan möjligen försvaga BJP-RSS-alliansen på kort sikt, men BJP kommer
sannolikt att försöka stärka sin ställning genom att piska upp religiösa
motsättningar.
Vänstern
gav sitt stöd
Inom den indiska vänstern hoppades de flesta på en seger för Kongresspartiet.
De två stora kommunistpartierna CPI och CPM uppmanade sina sympatisörer
att jobba för Kongresspartiets kampanj på de platser där man inte
själva var starka nog att vinna. CPI och CPM har starkt inflytande
i Västbengalen (där man kontrollerar regeringen) och i Kerala, men
deras ställning är svag i resten av landet. Efter valet säger man
att man tänker använda sina mandat i parlamentet för att stötta den
nya Kongressparti-regeringen.
Kongresspartiet
kan dock inte i praktiken hindra RSS och BJP från att återhämta sig
från sin valförlust. Det stora antalet röster för vänsterpartierna
visar att vänstern fortfarande kan vara en oavhängig kraft i indisk
politik, men man måste sluta förlita sig på koalitioner i parlamentet
och inte längre göra eftergifter för nyliberalismen.
Två
saker skall till för att göra RSS-BJPs förlust bestående. För det
första krävs helhjärtat stöd för massiva aktioner mot de nyliberala
angreppen mot arbetare, bönder och fattiga. För det andra måste samtliga
vänsterpartier gå till gemensam aktion som svar på RSS-BJPs försök
att underblåsa hat mot minoriteterna, och försöka mobilisera fackföreningsledare,
antiglobaliseringsaktivister och minoriteterna själva. Man måste nu
inrikta sig på att ta upp kampen mot nyliberalismen och högern i stället
för att agera stötta åt Kongresspartiets regering, som antagligen
är lika korrumperad som den tidigare regeringen.
Hur
indierna röstade
Indien är världens största demokrati med 670 miljoner sregistrerade
väljare. Valsystemet fungerar så att antalet mandat inte speglar det
antal röster partierna erhåller. I det senaste valet avstod samtliga
partier från ett visst antal mandat till förmån för andra partier
i respektive valallians. BJP fick 21,5 procent av rösterna, och gick
bara tillbaka 2,3 procent, men förlorade trots det ett stort antal
mandat till följd av detta system. Kongresspartiet vann däremot många
nya mandat, som andra partier avstått för att BJP inte skulle vinna
valet. Kongresspartiet backade i själva verket från 28,3 till 26.2
procent.
De
båda kommunistpartierna ökade sina mandat från 37 till 53. De största
framgångarna vanns i Kerala på bekostnad av kongresspartiet, men deras
röstandel ligger kvar på 7 procent i hela landet. En annan stor valsegrare
var SP-partiet i Uttar Pradesh, som stöds av något så när välsituerade
bönder.
Chris
Harman
ur Socialist Worker, maj 2004
Översättning:
Eva Sjöblom