Gas och pengar USA:s motiv i konflikten om Ukraina

Mike Whitney
.


USA:s geopolitiska spel med ökad krigsrisk i bl a Ukraina och svåra konflikter i Syrien har en bakgrund i ambitionen att säkra tillgången till råvaror och att försvara det så lönsamma systemet med s k petrodollars, skriver den amerikanska journalisten Mike Whitney..

“Historien visar att USA har tjänat politiskt och ekonomiskt på krigen i Europa. Det enorma utflödet av kapital från Europa efter första och andra världskriget har förvandlat USA till en supermakt… När USA nu drabbas av ekonomisk tillbakagång försöker man provocera fram ännu ett europeiskt krig för att uppnå samma mål.” Sergei Glazyev, rysk politiker och ekonom

"Upptäckten av världens största kända gastillgångar i Persiska Viken, som delas av Qatar och Iran, och nya undersökningar där man hittat 70 procent mera gas i östra Medelhavsområdet, är förklaringen till dynamiken i de konflikter vi ser idag. När PARS-ledningen från Iran, genom Irak och Syrien till den östra medelhavskusten färdigställts, skulle EU få ta emot över uppskattningsvis 45 procent av all gas man förbrukar under de närmaste 100-120 åren från ryska och iranska källor. Under förhållanden där ingen konflikt utspelar sig, skulle detta trygga en ökad integrering av de europeiska, ryska och iranska energisektorerna och samhällsekonomierna.” Christof Lehmann, intervju med Route Magazine

USA:s uteblivna operation i Syrien har lett till att Washingtons krig genom ombud i Ukraina har intensifierats. Vad Obama-administrationen hoppades åstadkomma i Syrien genom sitt stöd till de så kallade “moderata” islamistiska aktivisterna var att störta Bashar al-Assad-regimen, ersätta honom med en USA-stödd marionett och stoppa byggandet av den viktiga gasledningen genom Iran-Irak-Syrien. Den planen har inte lyckats och kommer inte heller att lyckas inom en nära framtid, vilket innebär att planen för den tilltänkta gasledningen i slutändan kommer att drivas vidare.

Varför är det ett problem?

Det är ett problem, för enligt Dr. Lehman* ”skulle EU ... med den ryska gasen … kunna täcka runt 50 procent av sina behov av naturgas från iranska och ryska källor”. Som främsta leverantörer av livsviktiga resurser till Europa skulle Moskva och Teheran stärkas både ekonomiskt och politiskt, vilket avsevärt skulle undergräva inflytandet från USA och deras bundsförvanter i området, särskilt Qatar och Israel. Det är därför gasledningens motståndare har utarbetat en plan för att sabotera projektet genom att underblåsa ett inbördeskrig i Syrien. Jag citerar Lehmann igen: “År 2007 skickade Qatar 10 miljarder USA-dollar till Turkiets utrikesminister Davotoglu för att förbereda Turkiet och Syriens muslimska brödraskap på omvälvningen i Syrien. Som vi nyligen fick veta från den franske utrikesministern Dumas, var det också ungefär vid den tiden som aktörerna i Storbritannien började planera för omvälvningen med hjälp av ´rebeller´"(Christof Lehmann, intervju med Route Magazine). Tanken på att beväpna, utbilda och finansiera en armé av jihad-krigare för att störta al-Assad och öppna Syrien för västs intressen hade sitt ursprung i en framväxande energisituation som avgjort tippade över till förmån till USAs medtävlare i området. (Anm.: Vi undrar litet varför Lehmann utelämnar Saudiarabien, Kuwait eller andra gulfstater som också varit inblandade.)

Farhågor för kemvapen bara en kuliss

Lehmanns tes har stöd av andra observatörer, bl a Guardians Nafeez Ahmed, som förklarar vad som pågick i kulisserna kring det påhittade medborgarupproret i Syrien. Här följer ett utdrag ur en artikel av Ahmed under rubriken ”Interventionsplanen i Syrien föranleds av oljeintressen, inte några farhågor för kemiska vapen”:

"I maj 2007 avslöjade ett presidentdekret att Bush hade givit tillstånd till CIA-operationer mot Iran. Operationer mot Syrien var också i full gång vid den tiden som ett led i detta hemliga program, enligt Seymour Hersh i New Yorker. En rad källor i USAs regering och underrättelsetjänst berättade för honom att Bush-administrationen hade ’samarbetat med Saudiarabiens regering, som är sunni-muslimsk, i hemliga operationer’, avsedda att försvaga det shiitiska Hizbollah i Libanon. ’USA har också deltagit i hemliga operationer riktade mot Iran och dess allierade Syrien’, skrev Hersh, där ’en biprodukt’ blev att backa upp sunni-muslimska extremistgrupper’, som är fientligt inställda till USA och ’vänskapligt stämda till al-Qaida’. Han noterade att ’Saudiarabiens regering skulle med Washingtons godkännande stå för pengar och logistiskt stöd för att försvaga den syriske presidenten Bashir al-Assad’…”

”... angripa och krossa regeringarna i sju länder på fem år”

Enligt Frankrikes förre utrikesminister Roland Dumas hade Storbritannien planerat hemliga aktioner i Syrien redan 2009: “Jag var i England i andra angelägenheter två år innan våldsutbrottet i Syrien”, berättade han i den franska televisionen. “Jag träffade höga brittiska tjänstemän, som erkände att de var i färd med att förbereda någonting i Syrien. Detta skedde i Storbritannien, inte i Amerika. Storbritannien höll på att utbilda beväpnad personal för att invadera Syrien.” …E-post som läckt ut från den privata underrättelsefirman Stratfor, bl a anteckningar från ett möte med Pentagon-tjänstemän, bekräftade att USA och Storbritannien utbildat syriska oppositionsstyrkor sedan 2011 för att få till stånd Assad-regimens ”kollaps inifrån”.

Så vad handlade den fortgående strategin för att undergräva Syrien och Iran egentligen om? Enligt den pensionerade NATO-befälhavaren General Wesley Clark, avslöjade ett PM från USAs försvarsministers kansli bara några veckor efter den 9 september planer på att ”angripa och krossa regeringarna i sju länder på fem år”, med början från Irak och sedan vidare till ”Syrien, Libanon, Libyen, Somalia, Sudan och Iran”. I en därpå följande intervju hävdar Clark att denna strategi ”i grunden handlar om kontroll över områdets jättelika olje- och gastillgångar.”

NATO-misslyckande i Syrien utlöste Ukrainakrisen

al-Assad blev uppenbarligen kontaktad av Qatar rörande gasledningen år 2009, men han vägrade samarbete för att ”skydda [sin] ryske bundsförvants intressen”. Hade al-Assad rättat in sig i ledet och ställt upp på Qatars erbjudande, skulle satsningen på att få bort honom från ämbetet antagligen ha avblåsts. I vilket fall som helst var det händelseutvecklingen i Syrien som utlöste den ursinniga reaktionen i Ukraina. Lehmann hävdar följande: “Kriget i Ukraina blev oundvikligt när det stora muslimska brödraskapsprojektet i Syrien gick i stöpet sommaren 2012… I juni och juli 2012 satte runt 20 000 NATO-legoknektar, som rekryterats och utbildats i Libyen och därefter placerats i den jordanska gränsstaden Al-Mafraq, igång två omfattande fälttåg med sikte på att inta den syriska staden Aleppo. Båda aktionerna misslyckades och den ”libyska brigaden” bokstavligen suddades ut av den syrisk-arabiska armén.

USA riskerar bli energikrigets förlorare

Det var efter detta avgörande nederlag som Saudiarabien inledde en omfattande kampanj för att rekrytera jihad-soldater genom det muslimska brödraskapets elaka tvillingsyster al-Qaidas nätverk. Den internationella krisgruppen svarade genom att publicera sin rapport “Tentative Jihad”. Washington måste göra ett försök att distansera sig ”politiskt” från ”extremisterna”. Plan B, den om kemiska vapen, låg på lut, men det blev uppenbart att kriget om Syrien inte längre gick att vinna. (“The Atlantic Axis and the Making of a War in Ukraine“, New eastern Outlook) Det fanns andra faktorer som drev USA mot en storkonflikt med Moskva i Ukraina, men drivkraften var det faktum att USAs medtävlare (Ryssland och Iran) riskerade att bli de viktigaste spelarna i ett energikrig som mer och mer skulle urholka Washingtons makt. Ytterligare ekonomisk integration mellan Europa och Ryssland utgör ett direkt hot mot USAs planer att ge sig på Asien, placera ut NATO intill Rysslands gränser och fortsätta prissätta globala energileveranser i USA-dollar. Lehmann noterar att han haft ett samtal med “en hög NATO-amiral från ett nordeuropeiskt land”, som förklarade situationen i en kärv, två meningar lång sammanfattning av USAs utrikespolitik:

“Amerikanska kollegor i Pentagon har entydigt berättat för mig att USA och Storbritannien aldrig skulle tillåta att relationerna mellan Europa och Ryssland utvecklas i så hög grad att de skulle äventyra USAs/Storbritanniens politiska, ekonomiska eller militära suveränitet och hegemoni på den europeiska kontinenten. En sådan händelseutveckling skulle stoppas med alla nödvändiga medel, om så erfordras, genom att provocera fram ett krig i Centraleuropa.”

En övermakt och bara en valuta för fossila bränslen

Här har vi pudelns kärna. USA tänker inte låta någon stat eller grupp av stater utmana dess övermakt. Washington vill inte ha några medtävlare. Man vill vara den oomtvistade globala supermakten, vilket är den poäng Paul Wolfowitz förde fram i ett tidigt utkast till USAs Nationella Försvarsstrategi: “Vår första målsättning är att förhindra att det dyker upp en ny medtävlare, antingen inom det gamla Sovjetunionens territorium eller någon annanstans, som utgör ett hot av den omfattning som Sovjetunionen utgjorde. Detta är det tyngsta övervägandet som ligger bakom den nya regionala försvarsstrategin och som kräver att vi strävar efter att stoppa någon enda fiendemakt från herravälde över ett område vars tillgångar under samlad kontroll skulle vara tillräckliga för att alstra världsomspännande makt.”

Obama-administgrationen tänker alltså göra vadhelst man finner nödvändigt för att stoppa vidare ekonomisk integrering mellan EU och Ryssland och värna om petrodollarsystemet. Detta system startade 1974, när president Richard Nixon övertalade OPECs medlemmar att endast prissätta sin olja i dollar och placera överskottsintäkterna från oljan tillbaka i amerikanska statsobligationer. Arrangemanget visade sig bli en enorm skänk från ovan för USA, som håvar in över en miljard om dagen genom detta förfarande. Detta i sin tur gör det möjligt för USA att överkonsumera och dras med kraftiga underskott. Andra nationer måste lägga dollar på hög för att köpa den energi som driver deras maskiner, värmer upp deras hushåll och ger bränsle till deras fordon. Under tiden kan USA i lugn och ro hantera pappersvaluta, som man kan trycka upp utan någon kostnad för egen del, för värdefulla importvaror, som kostar en massa i arbete och material. Dessa dollar används sedan till att köpa olja eller naturgas, och vinsten från detta går tillbaka i amerikanska statsobligationer eller andra tillgångar i dollar, t ex amerikanska aktier, obligationer, fastigheter eller EFTs - Electronic funds transfers. Detta är den “goda cirkel” som håller USA på topp. Som en kritiker har sagt: “Världshandeln är numera ett spel där USA producerar dollar och resten av världen producerar saker som kan köpas för dollar.”

Dollarkursen en akilleshäl

Petrodollarsystemet bidrar till att vidmakthålla dollarns monopolställning vad gäller prissättning, vilket i sin tur upprätthåller dollarn som världens reservvaluta. Det skapar en överdimensionerad efterfrågan på dollar, vilket gör det möjligt för centralbanken Federal Reserve att öka landets upplåning genom att dramatiskt skära ned finansieringskostnaderna. Om olja och naturgas inte längre prissattes i US-dollar, skulle dollarns värde rasa, obligationsmarknaden skulle kollapsa och USAs ekonomi skulle halka in i en långvarig lågkonjunktur. Detta är en av anledningarna till att USA invaderade Irak strax efter det att Saddam hade gått över till euro. Man anser nämligen att varje utmaning mot petrodollarsvindeln är ett direkt hot mot USAs nationella säkerhet.

I Moskva är man medveten om Washingtons akilleshäl och gör allt man kan för att dra nytta av denna svaghet genom att minska sin användning av dollar i sina handelsavtal. Hittills har Moskva övertalat Kina och Iran att skippa dollarn i sina bilaterala affärer, och de har funnit att andra handelspartners är angelägna att göra likadant. Nyligen höll ryska ekonomiministrar ett ”avdollariseringsmöte”, där en ”exekutiv order om byte av valuta” utfärdades som slog fast att ”regeringen har rättslig befogenhet att tvinga ryska bolag att handla en viss procent av vissa varor i rubel.”

I den ryska TV-kanalen RT hette det i vecka 27: “De ryska och kinesiska centralbankerna har kommit överens om ett avtalsutkast om valutaswappar (avtal mellan två parter att utbyta en viss valuta mot en annan under en i förväg bestämd tidsperiod, ö.a.), som kommer att göra det möjligt för dem att öka handeln i inhemsk valuta och minska beroendet av USA-dollar i bilaterala betalningar. ”Avtalsutkastet mellan den ryska centralbanken och Kinas Folkbank om inhemska valutaswappar har antagits av parterna. … Avtalet kommer att främja vidareutvecklingen av handel direkt i yuan och rubel på Rysslands och Kinas inhemska valutamarknader”, sade den ryske marknadsregleraren.

Fler strategier mot petrodollardominans

I dagsläget sker över 75 procent av betalningarna i de rysk-kinesiska handelsavtalen i USA-dollar, enligt tidningen Rossijskaja gazeta.(”De-Dollarization Accelerates – China/Russia Complete Currency Swap Agreement”, Zero Hedge). Attacken mot systemet med återinvestering av petrodollar är en av många asymmetriska strategier som Moskva nu använder sig av för att avskräcka USA från angrepp, försvara sin överhöghet och främja en multipolär världsordning, där rättsstaten råder. Kreml pressar också på för förändringar inom institutionerna som ska bidra till att jämna ut spelplanen i stället för att skapa en orättvis fördel för de rikare länderna, t ex USA.

Att ersätta Internationella Valutafonden med dess utsugarlån och bestraffningsåtgärder stod självklart högst på listan för de flesta tillväxtekonomier, särskilt BRICS (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika), vilka i juli kom överens om att skapa en utvecklingsbank som motvikt till de västbaserade kreditinstitutionernas inflytande och dollarn. Den nya banken ska tillhandahålla pengar till infrastruktur och utvecklingsprojekt i BRICS-länderna, och till skillnad mot Internationella Valutafonden eller Världsbanken väger varje nations röst lika mycket, oavsett hur stor dess BNP är. I den ryska TV-kanalen RT hette det: ”Lanseringen av BRICS-banken ses som ett första steg både mot att bryta den dominerande ställning USA-dollarn och dollarstödda och USA-baserade institutioner som IMF och Världsbanken har i den globala handeln, inom vilka BRICS-länderna har ringa inflytande… ‘Denna mekanism lägger grunden till ett effektivt skydd för våra länders ekonomier mot en kris på finansmarknaderna’, sade den ryske presidenten Vladimir Putin.” (“BRICS establish $100bn bank and currency pool to cut out Western dominance“, RT)

Att flytta eller inte

Uppenbart har Washingtons aggression i Ukraina styrt in Moskvas uppmärksamhet mot vedergällning. Men hellre än militär konfrontation med USA, vilket Obama & Co. skulle föredra, så siktar Putin mot de sårbara punkterna inom systemet. BRICS-ländernas utvecklingsbank är en utmaning mot Internationella Valutafondens dominerande roll som den sista utvägens kreditgivare, en roll som har fått de rika ländernas makt och industrier att växa. Den nya banken skapar en grund för verklig institutionell förändring, om än fortfarande inom den utbredda kapitalistiska ramen. Den ryske politikern och ekonomen Sergej Glazyev har sammanfattat Moskvas hållning vad gäller konflikten mellan USA och Ryssland i en essä under rubriken “US is militarizing Ukraine to invade Russia.” Här följer ett utdrag:

“För att stoppa kriget måste man göra slut på dess drivkrafter. I det här skedet utspelar sig kriget huvudsakligen inom ekonomi, PR och politik. USA-ekonomins överlägsenhet grundar hela sin styrka på den finansiella skuldpyramiden, och detta har gått långt över gränsen till det hållbara. Dess främsta kreditgivare håller på att rasa samman tillräckligt för att man ska dra sparade USA-dollar och statsobligationer bort ifrån USA-marknaden. Om USAs finanssystem kollapsar, kommer detta att allvarligt skada alla som innehar USA-valuta och -värdepapper. Men för det första kommer dessa förluster att bli mindre för Ryssland, Europa och Kina än de förluster som skulle orsakas av ett nytt världskrig igångsatt av USAs geopolitik. För det andra, ju snabbare uttåg från det amerikanska pyramidspelets finansiella förpliktelser, desto mindre förluster. För det tredje bereder pyramidspelets sammanbrott slutligen tillfälle att omskapa det globala finanssystemet på grundval av rättvisa och ömsesidig nytta.”

Washington tror att “modern krigföring” går ut på hemligt stöd till ombudsarméer bestående av nynazister och islamistiska extremister. Moskva anser att modern krigföring innebär att undergräva fiendens förmåga att föra krig genom oavbrutna angrepp mot hans valuta, institutioner, obligationsmarknad och förmåga att övertyga sina allierade om att han är en ansvarskännande förvaltare av det globala ekonomiska systemet.

Jag sätter mina pengar på Ryssland.

12 augusti 2014

Mike Whitney bor i Washington. Medarbetare i "Hopeless: Barack Obama and the Politics of Illusion" (AK Press). Skriften finns också att tillgå i en utgåva av Kindle. Whitney kan nås på fergiewhitney@msn.com.

Fotnot: I artikeln nämns på sid 1 en Christof Lehmann utan närmare förklaring. Han föddes 1934 i Tyskland. Är psykolog, forskat om trauma och varit rådgivare åt bl a Arafat, Nkomo och Mandela (i sociala frågor). Han är överlevande från Sabra Shatila-massakern och arbetar för palestinierna. Han har nu startat ett oberoende webbmedia: The 4th Media.

.