Att Nobels fredspris tilldelats Muhammad Yunus och hans "fattigbank" Grameen Bank, gläder mig kolossalt, eftersom det är ett erkännande av ett oförtrutet och föredömligt engagemang hos en människa som har lyckats lyfta miljoner människor ur fattigdomen i Bangladesh, skriver Juan Torre López.

Att Nobels fredspris tilldelats Muhammad Yunus och hans "fattigbank" Grameen Bank, gläder mig kolossalt, eftersom det är ett erkännande av ett oförtrutet och föredömligt engagemang hos en människa som har lyckats lyfta miljoner människor ur fattigdomen i Bangladesh, skriver Juan Torre López. Muhammad Yunus bildade Grameen Bank år 1976 för att ge mikrokrediter, till en början på 40-45 dollar, utan säkerhet till de fattigaste bland fattiga på landsbygden. Eftersom han inte krävt någon säkerhet har han lyckats skapa ett system grundat på ömsesidigt förtroende, solidaritet, ansvarskänsla, delaktighet och skaparanda.

Största kreditgivaren
Idag är Muhammad Yunus bank det största kreditinstitutet på landsbygden i Bandladesh med över 2.3 miljoner låntagare. 66 procent av alla dessa har redan med god marginal tagit sig över fattigdomsgränsen. 94 procent av låntagarna är kvinnor. Idag ligger lånen på 160 dollar i genomsnitt, och återbetalningsfrekvensen ligger på över 95 procent. Men detta välförtjänta fredspris länder också till eftertanke.

Till att börja med är det fel att ge Yunus just fredspriset. Om man accepterar att hans strategi att bevilja tusentals små krediter utan säkerhet, på fördelaktiga villkor och utan vinstintresse, har hjälpt till att utrota fattigdom, borde man ha inte givit honom fredspriset utan ekonomipriset. Detta inte sagt på skämt, det är en viktig fråga. Varför tycker inte den svenska Riksbanken, som delar ut ekonomipriset, att det är mycket viktigare att få slut på fattigdomen och lyckas med det i praktiken, om än i liten skala, än att ägna sig åt teoretiska spetsfundigheter som allt som oftast inte har några positiva effekter på välfärden, hur snillrika de än kan tyckas för akademikerna?

Fattigdom ingen nyhet
Nyheter om den fattigdom och utslagning, den svält och nöd som orsakas av de ekonomiska relationerna i vår tid hittar man nästan aldrig på tidningarnas ekonomisidor, som om detta alls inte hade att göra med företag, pengar och banker. Här föreligger en manipulation, som man måste svara på genom att envist hävda att den ekonomi som odlas i renläriga akademiska kretsar, nyliberala ministerier och handelshögskolor är en ideologiskt betingad konstruktion som inte har som mål att lösa mänsklighetens verkliga problem.

Bidrar till utslagning
För det andra måste vi betänka att om dessa mikrokrediter gör en sådan nytta när det gäller att bekämpa fattigdomen, så är det just därför att de inte beviljas av banker och andra finansinstitut. Muhammad Yunus påtalar ständigt att de traditionella bankerna bidrar till ekonomisk och social utslagning eftersom man vägrar ge lån till fattiga, det vill säga till människor som inte har annan säkerhet att erbjuda än sin egen person, sitt arbete, sina idéer och sin företagsamhet.

De behövande blir utan
För det tredje: Att tillstå att Yunus experiment med små krediter utan vinstintresse varit framgångsrikt när det gäller att bekämpa fattigdomen innebär samtidigt att man erkänner att bankernas kolossala vinster och omoraliska hantering i övrigt inte alls fungerar för att skapa rikedom, jobb och välstånd i ekonomin. Tvärtom, eftersom enbart vinstintresset styr hur bankerna använder sina tillgångar, skapas en artificiell brist, och de som mest behöver finansieringskällor blir utan. Mohammed Yunus experiment med billiga och generösa krediter, där man samtidigt ställer krav på de fattiga är å andra sidan ett tydligt bevis på att ekonomin kan fungera utan vinstintresset som främsta drivkraft.

Bankväsendets bankrutt
Allt detta leder fram till den avgörande frågan: Om en enda människa kan lyfta miljontals människor ur fattigdomen bara genom att med sin "fattigbank" bevilja krediter på 40-50 dollar, hur kan man då försvara att det fortfarande finns hundratals miljoner fattiga i världen, medan bankerna sitter på miljarder och åter miljarder dollar? Svaret kan bara bli: Att erkänna Muhammad Yunus bedrift är liktydigt med att erkänna det kapitalistiska bankväsendets historiska misslyckande, ett bankväsende som bara ägnar sig åt att lägga pengar på hög och dela ut dem till ett redan välbärgat fåtal.

Min övertygelse och min erfarenhet säger mig att dessa mikrokrediter behövs och att systemet måste byggas ut, men att det skall ställas krav på finansinstituten att krediter beviljas utan säkerheter som kan innebära en alltför stor enorm ekonomisk börda för låntagarna. Egentligen borde man kräva av bankerna att de avsätter en del av sina tillgångar till den här sortens finansieringsmöjligheter, och i dessa nyliberala tider är det mera befogat än någonsin att bankerna i denna bemärkelse "förstatligas".

Juan Torres López, professor i tillämpad ekonomi vid Malagas universitet, och medarbetare i den spanska nättidningen Rebelión www.rebelion.org

Översättning: Eva Sjöblom