Den 18 december i fjol tog Evo Morales över Bolivias presidentämbete som förste indianske president i Latinamerikas historia. Valsegern för hans parti MAS (Rörelse för socialismen) ses som en reaktion på maktelitens kroniska misslyckande med att skapa en nation som omfattar samtliga medborgare.

Vänstern fick 53.7 procent av rösterna, men det är inte gamla tiders marxistiska partivänster, utan en hel arkipelag av sociala och fackliga rörelser i symbios, med ibland vitt skilda politiska kulturer och målsättningar och med ett etniskt inslag som var nära nog obefintligt i den traditionella vänstern.

Indianisering av vänstern

I denna "vänsterpopulism", i så måtto som den satsar på att bygga upp en bred folklig identitet som står över skilda etniska och klassidentiteter, kombineras inslag av revolutionär nationalism från 50-talet och 70-talets indianska katariströrelse. Parallellt kan man tala om en "indianisering" av den bolivianska vänstern. Till skillnad från förr, har indianer efter en lång process inom facket kommit att sitta i ledningen för de nya partiorganisationerna och till slut hamnat i parlamentet. I dessa nya strukturer har man med kraft drivit tanken om att "rösta för oss själva" gentemot tidigare representationsformer med "kulturella mellanhänder" ur medelklassen eller eliten.

Från första början använde sig Evo Morales av en lång rad åtbörder och symboler för att ge tyngd åt tanken på en "demokratisk och kulturell revolution". Först kom de symbolladdade installationsceremonierna, bl a den traditionella indianska i Tiahuanacu och när han svor presidenteden inför folket på Plaza de los Héroes. Sedan utsågs en regering som den bolivianska pressen betecknade som tuff. "Regeringen speglar samtliga krav på förändring i boliviansk politik. De nya ministrarna arbetar eller har arbetat med de sociala rörelserna och stått i främsta ledet i kampen mot den nyliberala ordningen", säger den nye ministerpresidenten, sociologen och f d militären Juan Ramón Quintana. Det strategiskt viktiga oljeministeriet leds av Andrés Soliz Rada, som förespråkar en hård nationaliseringspolitik och kritiserar MAS' energipolitik från vänster. Chef för det nybildade vattenministeriet blev Andel Mamani, som förra året gick i spetsen för kampen för att kasta ut det franska vattenbolaget Suez ur Bolivia.

En av överraskningarna var utnämningen av Casimira Rodríguez, ledare för hembiträdenas förening, till justitieminister, vilket av Quintana ses som en historisk framgång för "den stora massan traditionellt utsatta, osynliga och illa behandlade hushållsarbetande kvinnorna". Till att leda kampen mot narkotikahandeln utsågs den f d cocaodlaren Felipe Cáceres och till utrikesminister kulturarbetaren och indianvännen David Choquehuanca, som hävdar att "diplomaterna borde tala quechua eller aymara", och som hotat med att stänga den Diplomatiska Akademin eftersom "den utestänger folk". Under sina två första halsbrytande veckor som president, uppfyllde Evo Morales sitt löfte att sänka lönerna för topptjänstemännen i statens tjänst - 57% mindre åt presidenten, som inte får tjäna mera än 2 000 dollar, och 50% mindre åt parlamentsledamöterna, och hans arbetstakt är minst sagt militärisk: Han är på plats på Palacio Quemado klockan fem på morgonen, ibland ännu tidigare. Samtidigt har Morales stuvat om i hela den militära toppen och i befordringarna hoppat över två befälhavare som misstänktes vara delaktiga i det omtvistade överlämnandet av 28 kinesiska missiler till USA för "desaktivering", eftersom man i USA var man rädd för att missilerna skulle hamna hos terroristgrupper. Han har också utnämnt människorättsaktivisten Sacha Llorenti till ambassadör i Washington och han håller på att förbereda en lag om en konstituerande församling som skall säkra majoritet för sociala rörelser och indianrörelser som skall "grunda Bolivia på nytt".

Hinder på vägen

Men vägen till förändring är full av hinder och den nya regeringen kommer att få lika svårt att lösa ekvationen utopi-realpolitik som andra vänsterregeringar i Latinamerika. Ett exempel: Den nye arbetsmarknadsministern Santiago Gálvez Mamani är arbetare och ledare för fabriksarbetarförbundet, som är för det kontroversiella frihandelsavtalet med USA, och den 23 oktober marscherade stora skaror av fabriksarbetare tillsammans med textilföretagen till USAs ambassad och krävde att avtalet skulle undertecknas. Paradoxalt nog är en av regeringens bundsförvanter mot frihandelsavtalet en rad stora exportföretag i Santa Cruz de la Sierra, framförallt sojaexportörer, och man försöker nu få till stånd exportavtal för soja och socker med Venezuela och Libyen. En av de mest ifrågasatta regeringsmedlemmarna är försvarsministern Walter San Miguel, som ägnat sig åt att driva ett antal privatiseringar och sitter i styrelsen för Lloyd Aéreo Boliviano, som tillhör den maffiavänlige företagaren Ernest Asbún. Men hur nationalistiska den nya regeringens tongångar än är, så är många nya projekt beroende av biståndsfinansiering. "Under min resa har jag lärt att en god president är den som gör goda affärer", sade Morales efter sin rundresa världen över.

Fattiga cocaodlare blir politiska aktörer

Inte många hade räknat med att det "politiska instrument" som cocaodlarna i Chapare drivit fram skulle leda till en så genomgripande och snabb förändring av Bolivias politiska och sociala karta. Det dröjde länge innan den traditionella vänstern erkände kokaodlarna som sociala aktörer med genomslagskraft och man har aldrig förstått sig på denna nya organisationsform som ligger så långt ifrån den sorts partibildning som den marxistiska vänstern alltid har försvarat. År 1995 togs ett kvalitativt språng, när ett antal bondefack antog en "tes" som gick ut på att grunda en rörelse som var en förlängning av de bondefack som genomfört omfattande aktioner till försvar för sin mark och mot att cocaodlingarna förstördes. Vid den tiden var den sociala rörelsen svag. Men efter besluten i Santa Cruz bildades ASP - Asamblea por la Soberanía de los Pueblos, "församlingen för folkens suveränitet", under ledning av bondeledaren Alejo Véliz från Cochabamba. ASP beskrev sig själv som ett "revolutionärt frihetsalternativ som uppstått bland landsbygdsbefolkning och förtryckta, och som under tidens gång har vunnit anslutning från andra sektorer i enlighet med principerna om att tjäna som Politiskt Instrument för de förtryckta, inte bara för bönderna".

Samarbete med vänstern

Under åren därefter har dessa gigantiska fackliga och sociala apparater visat sig ha stor kapacitet när det gäller att tävla med de traditionella partierna om rösterna. ASP blev aldrig erkänd av valmyndigheten, och första gången det Politiska Instrumentet sattes på prov, fick detta därför ske inom ramen för en allians kallad Förenade Vänstern, som huvudsakligen utgjordes av kommunistpartiet och en vänsterfraktion ur det gamla Falange-partiet och MAS och man vann en del framgångar i Cochabamba.

År 1997 valdes cocaodlaren och aktivisten Evo Morales till parlamentsledamot med 61.8 procent av rösterna, det högsta enskilda röstetalet i landet, men 1998 sprack det politiska äktenskapet mellan Evo Morales och bondeledaren Alejo Véliz definitivt, och Evo Morales beslöt ställa upp för MAS.

I januari 2002 blev Evo Morales utesluten ur parlamentet, sedan han fått skulden för en rad sammanstötningar mellan poliser och cocaodlare i Sacaba. Han hamnade också i dispyt med dåvarande ambassadören Manuel Rocha, och dessa båda händelser gjorde att han vann politisk terräng hos vissa medelklassgrupper i städerna. Evo Morales direkta möten med gräsrötterna, hans sätt att klä sig och tala gör att han effektivt kan skilja ut sig från de traditionella politikerna och framstå som oförfalskad bonde och indian, trots att han tidigare suttit i parlamentet tillsammans med makteliten. Evo Morales vet att han måste fortsätta att vara "en i mängden" tillsammans med sina gräsrötter, och det märktes tydligt när han reste världen runt och träffade bland annat den spanske kungen i tröja eller skjortärmar.

Unikt mandat

Valresultatet den 18 december gav MAS ett mandat som aldrig tidigare förekommit i Bolivias historia och nästan aldrig tidigare i Latinamerika. Dessutom visar den tredjedel av rösterna som MAS fick i Santa Cruz och Tarija och hur grundlöst talet i Santa Cruz om "två Bolivia" hade varit, det vill säga ett bråkigt västra och ett produktivt östra Bolivia. MAS' framgångar berodde till stor del på rörelsens förmåga att förknippa cocan - det heliga bladet - med den indianska identiteten, och samtidigt ifrågasätta den rådande ekonomiska modellen och dra upp en rad allmänna riktlinjer för ett nytt bolivianskt projekt. Kärnan i MAS' och större delen av den bolivianska vänsterns profil är idag kampen mot nyliberalismen, särskilt målet att återta den statliga kontrollen över ett antal strategiska områden i ekonomin, till exempel naturtillgångar eller offentlig verksamhet. Såtillvida handlar det om en reformistisk vänster som står för en "avkolonisering av makten" och åternationalisering av landet, och som under starka spänningar verkar inom och utanför institutionerna. MAS talar också om försvar för den representativa demokratin, men till skillnad mot förr är det inte fråga om en fas i en övergång till socialismen, utan ett fält där ett "nygrundande av landet skall ske med deltagande av de människor som inte var med och grundade Bolivia", det vill säga en radikalisering av den "liberala" demokratin.

Omöjlig socialism?

Den valde vicepresidenten Álvaro García Linera konstaterar att socialism i Bolivia är omöjlig av två anledningar: de lokala gemensamma ekonomierna har brutits upp och blivit till enskilda hushållsekonomier, och den gamla politiserade och organiserade arbetarklassen har ersatts av ett nytt proletariat som lever i yttersta misär och inte är fackligt organiserat. I de bolivianska sociala rörelserna finns heller inte några socialistiska strömningar. MAS står nu inför utmaningen att göra kampen mot nyliberalismen till en ny institution och skapa en ny "postnyliberal" ekonomisk modell. Evo Morales valseger har placerat Bolivia på den meridian där Latinamerika nu befinner sig efter de bedrövliga resultaten av den nyliberala politik som förts sedan mitten av 80-talet, en kombination av krympta statliga sfärer, försämrade levnadsvillkor och växande korruption, och där man nu testar vidgad statligt inflytande och ett aningen mera självständigt förhållande till internationella finansinstitutioner och USA, i ett slags "nynationalism".

MAS-regeringens första tid kommer att bli avgörande för om man går vidare mot en intellektuell och moralisk reform av politiken eller ett det blir ett nytt slags folklig klientelism, där en del av statstjänarna byts ut, men ingenting i grundens ändras i sättet att bedriva politik.

Bolivia - ett experimentfält

Förutom regeringens sociala legitimitet, så får MAS absolut majoritet i deputeradekammaren och 12 mandat i senaten mot 13 för Podemos, 1 för Movimiento Nacionalista Revolucionario och ytterligare 1 för Unidad Nacional. Det återstår att se om "länsstyrelserna", där MAS bara vann tre av nio (Oruro, Potosí och Chuqisaca) blir skådeplatsen för en pånyttfödelse hos den höger som kastats ut från makten över landet, eller om de valda "landshövdingarnas" personliga intressen får dem att agera mera pragmatiskt för att göra det lättare för dem att styra lokalt. Samtidigt kommer Bolivia att bli ett experimentfält vad gäller samverkan mellan det politiska och det sociala, något som i Latinamerika huvudsakligen har skett i två synbart motsatta former: "förändra världen utan att ta makten" eller "ta makten utan att förändra världen". Zapatiströrelsen hör hemma i den första, och Lulas PT-parti i Brasilien i den andra. Som alltid kommer historien att se till att lösa ekvationen mellan framgångar och misslyckanden, förväntningar och verklighet, förändring och kontinuitet.

Pablo Stefanoni och Hervé Do Alto, från tidskriften El Viejo Topo

Översättning och bearbetning: Eva Sjöblom