Ett starkt försvar för kubansk demokrati

av Jan Enqvist
.

När president Obama i sitt tal, 21 mars, till det kubanska folket repeterade frasen att USA står upp för demokratin "inklusive det kubanska folkets rätt att bestämma sin framtid" var det inte bara att slå in en öppen dörr. Det var en chikan (och mycket riktigt reagerade Fidel Castro).

Faktum är att både förutsättningarna för genuin folkmakt och dess gradvisa förverkligande sedan länge kan studeras på Kuba. Det har bl a Arnold August vid McGill University i Montreal, Canada gjort. Hans erfarenheter, samlade under många år i boken Cuba and its Neighbours (Fernwood Publishing 2013), riktar sig mot det enögda och djupt vilseledande sätt att hantera begreppet demokrati, med vilket USAs ekonomiska elit och dess administration söker undergräva andra nationers självständiga demokratisträvanden. Han konstaterar att begreppet demokrati över huvud taget inte finns med i den amerikanska konstitutionen, som i stället framhåller rätten till obegränsat ägande. Och han ser det amerikanska tvåpartisystemet som en apparat för absorbering och neutralisering av tendenser till folkligt missnöje, och en hävstång för statligt stöd åt expansionsintressen och kapitalackumulation i mäktiga nordamerikanska industrier och finansbolag. Och där vid lag är han långtifrån ensam.

De Kubas grannar som boken behandlar är, utöver USA, Venezuela, Bolivia och Ecuador, som alla granskas utifrån medborgarnas möjlighet till inflytande. Av de tre senare länderna ger August en betydligt djupare och mer sympatiskt stämd beskrivning än den som redovisas i mediernas mittfåra, vilket inte hindrar att han också ser bristerna - och ambitionerna att avhjälpa dem. Det är dock Kuba och utvecklingen av demokratin där - "participative democracy", deltagardemokrati skulle vi säga - som intresserar honom.

En mening på sidan 190 sammanfattar hela boken: "Om någon vill veta varför 'bröderna Castro' och PCC [Partido Comunista de Cuba] är så nedsvärtade och hatade av USA och dess allierade dissidenter … finns svaret här: trots alla svagheter i systemet och i den verkliga folkmakten, finns det en kontinuerlig strävan att göra den effektivare, så att suveräniteten blir sant nedlagd i folkets händer" (min översättn.) I dagens system är det främst medlemmar i kommunistpartiet som av valkretsarnas medborgare väljs till lokala och nationella representanter, men partiet som sådant har ingen roll i valen. Överrepresentationen förklaras av att samma personer - de med socialt intresse och rättvisepatos - väljs till representanter och låter sig enrolleras. Detta uppfattas inte som en besvärande brist, annat än av dem som inte satt sig in i hur Kubas deltagardemokrati fungerar och utvecklas.

En utförligare presentatiton och recension finns här. Författaren kommenterar Obamas besök här.

.