Den fria marknaden har på ett avgörande sätt bidragit till att New Orleans lagts i spillror och tusentals invånare omkommit. Ansvariga myndigheter i USA var förvarnade om att en orkan med styrka fem på orkanskalan var på väg in mot staden och dess omgivningar. Vad gjorde man? Jo, man lät den ”fria marknaden” ha sin gång. Man meddelade att alla måste evakuera staden. Var och en förväntades ta sig ut ur katastrofområdet för egen maskin och på egen bekostnad, alltså på samma sätt som sker i katastrofdrabbade tredje världen-länder där fri marknad råder.

Hur underbar är inte denna fria marknad, där varje individ strävar efter att tillgodose sina egna intressen, varigenom bästa möjliga resultat uppnås för hela samhället. I New Orleans skulle man slippa ”kollektivistisk och reglerad” evakuering, så som skedde på Kuba 2004, när det landet drabbades av en svår orkan. Castro-regeringen evakuerade, med stöd av medborgarnas kvarterskommittéer och lokala kommunistpartimedlemmar, en och en halv miljon människor, d v s över 10 procent av landets befolkning.

Inga människoliv kom till spillo
Kubanerna förlorade 20.000 hem i orkanen, men inte ett enda människoliv gick till spillo. En bedrift som knappast ens nämndes i USA-pressen. Redan på katastrofens Dag Ett stod det klart att hundratals, ja kanske tusentals amerikaner hade omkommit i New Orleans. Många hade ”vägrat” lämna staden av ren ”envishet”, hette det i nyhetsrapporteringen. Inte förrän Dag Tre började kommentatorerna bli på det klara med att tiotusentals människor inte haft en chans att fly, eftersom de varken hade någonstans att ta vägen eller möjlighet att förflytta sig. Det var människor med mycket litet pengar på fickan och inga egna fordon, som tvingats stanna kvar och hoppas på det bästa. För dessa människor fungerade den fria marknaden inte särskilt bra.

Bland dessa fanns många lågavlönade afroamerikaner plus ett smärre antal fattiga vita. Påpekas bör att de flesta hade jobb innan Katrina slog till, för det är vad de flesta fattiga ägnar sig åt här i landet: man jobbar, för det mesta hårt och får dåligt betalt, och man har ofta flera jobb samtidigt. Fattig är man inte därför att man är lat, utan därför man tvingas överleva på svältlöner, som skall räcka till dyra hyror och varor, plus ”regressiva” skatter, d v s ju längre inkomst, desto högre skattesats. Den fria marknaden fick även andra följdverkningar. Bush’ politik går ut på att rusta ned offentlig verksamhet till ett minimum, så att folk skall vara beroende av den privata sektorn för att täcka sina behov.

Stora nedskärningar i New Orleans
I New Orleans skar han ned stadsbyggnadskontorets budget med 44 procent, eller 71,2 miljoner dollar, och planer på att förstärka fördämningar och förbättra dräneringssystemet fick läggas på is. Ingenjörstrupper hade börjat bygga nya fördämningar för flera år sedan, men många fick sluta och blev skickade till Irak. Bush besökte området från luften och sade att ingen hade kunnat förutspå att fördämningarna skulle brista. Det var bara en i raden av alla lögner ur hans mun. En rad stormexperter, ingenjörer, lokala journalister och tjänstemän och rentav en del federala myndigheter hade i åratal varnat för att en katastrof skulle kunna inträffa, och påpekat att fördämningar och pumpsystem och hela kustremsan behövde förstärkas.

I sin iver att svälta ut den offentliga sektorn har reaktionärerna som Bush omger sig med också låtit profithungriga byggnadsfirmor torrlägga stora träskmarksområden. Också här skulle den fria marknadens osynliga hand ställa allt till rätta. Men våtmarker hjälper till att suga upp vatten och bildar en naturlig barriär mellan New Orleans och orkanerna som sveper in från havet. Sedan några år tillbaka har träskmarker försvunnit i rasande fart i kustområdet, utan att det har bekymrat reaktionärerna i Vita Huset.

Vad räddningsoperationen beträffar, brukar den fria marknadens tillskyndare hävda att hjälp till de sämst gynnade bland oss skall anförtros åt privat välgörenhet. Under de första dagarna tycktes faktiskt denna politik gälla för den katastrof som orsakats av Katrina. Den federala regeringen syntes inte till, men Röda Korset skred till handling under parollen: ”Skicka inte mat eller filtar, skicka pengar.”

Frälsningsarmén mobiliserar
Också Frälsningsarmén började mobilisera sina ålderstigna trupper. Under tiden uppmanade Pat Robertson och Christian Broadcasting Network folk att skicka gåvor och gick med pukor och trumpeter ut med ”Operation Blessing”, en ”välsignelse” som bestod av en fullkomligt malplacerad sändning med konserver och biblar. Dag Tre började även de mest kortsynta media inse att räddningsoperationen var ett enormt fiasko. Folk dog på grund av att ingen hjälp hade kommit. Myndigheterna tycktes mera bekymra sig för plundring än man var angelägen om att undsätta människor, man satsade mera på att kontrollera folkmassan genom att stänga in tusentals människor på öde platser under bar himmel. Här ställdes frågor som den fria marknaden inte tycks ha något svar på:

Vem hade ansvaret för räddningsoperationen? Varför så få helikoptrar och bara en handfull räddningspersonal från kustbevakningen? Varför tog det fem timmar för helikoptrarna att forsla ut sex personer från ett enda sjukhus? Var höll den federala polisen och nationalgardet hus? Var fanns bussarna och lastbilarna, härbärgena och bajamajorna, sjukvården och vattnet? Och var fanns säkerhetsdepartementet? Vad har det departementet gjort med de 33,8 miljarder dollar som man fick i anslag för 2005?

Dag Fyra rapporterade nästan samtliga stora massmedia att den federala regeringens reaktion varit ”en skam för nationen”. Till slut dök George Bush upp för att fotograferas på ett antal omsorgsfullt valda platser i katastrofområdet, innan han hastade vidare för att spela golf. I ett utsökt ironiskt läge erbjöd sig Frankrike, Tyskland, Venezuela och flera andra nationer att skicka katastrofhjälp. Ryssland ville ställa upp med två flygplanslaster med mat och annat till offren.

Kuba erbjuder hjälp
Kuba, som brukar skicka läkare till dussintals länder, bl a till Sri Lanka under tsunamikatastrofen, erbjöd 1.100 läkare. Föga överraskande avböjde USAs State Department snabbt och bestämt alla dessa propåer. Inte kunde det Fina och Mäktiga Amerika, som räddar alla och leder världen, som levererar global välmåga, ta emot hjälp från andra länder. Det skulle ju innebära ett förödmjukande rollbyte. Ville fransoserna ha en snyting till? Höll kubanerna på med sina gamla samhällsomstörtande knep?

Att ta emot utländsk hjälp skulle dessutom ha inneburit att man medgav faktum – att reaktionärerna kring Bush varken ville eller hade hyfs nog att värna om vanliga medborgare inte ens i en extrem nödsituation. Men Bush är duktig på att ta hand om sina gelikar, det vill säga den allra rikaste procenten i befolkningen.

Michael Parenti, journalist och författare. Senaste verk: Superpatriotism (City Lights) and The Assassination of Julius Caesar (New Press)Artikeln är hämtad från spanska Rebelións hemsida, www.rebelión.org

Översättning och bearbetning: Eva Sjöblom .