Huggsexa om Latinamerikas vatten

Det är vanligt att vattenbolag försöker förmå kreditgivare att ställa privatisering av vattnet som villkor för skuldsanering. I Latinamerika tar de över i snabb takt, men möter växande motstånd.

Latinamerika har välsignats med stora rikedomar i form av friskt vatten. Här finns fyra av världens 25 största floder - Amazonfloden, Paraná, Orinoco och Magdalena, med en vattenmängd som är nästan lika stor som i de övriga 21 floderna. Några av världens största sjöar ligger också i Latinamerika, till exempel Maracaibo i Venezuela, Titicaca i Peru och Bolivia, Poopo i Bolivia, liksom Buenos Aires som Chile och Argentina delar på. Amazonas-bäckenet står ensamt för en femtedel av den totala mängden förnybara källor som utgör världsdelens färskvattenförsörjning, och det finns mer vatten i Brasilien än i något annat land. Latinamerika som helhet har bland de största tillgångarna per capita i världen, men på grund av miljöförstöring och sociala klyftor är invånarnas tillgång till vatten allt annat än jämlik. Det finns också stora geografiska skillnader.

I Mexiko blandas naturliga ökenområden med allt vidsträcktare ödemarker som människan är skuld till. Detta har skett i stora delar av Mexiko-dalen, där huvudstaden ligger. Mexiko City, som en gång kallades "den nya världens Venedig", eftersom staden byggdes på en sjö och genomkorsades av kanaler, håller nu på att sjunka i takt med att man gör slut på det sista grundvattnet i sjön.

Försaltning med mera har gjort att nära fjärdedelen av Latinamerika numera är öken eller halvöken. Större delen av Karibien lider också brist på färskvatten eftersom det inte finns några större floder på de små öarna.

Städerna läcker
Undermåliga lantbruksmetoder, oreglerad industrialisering och fattigdom i städerna har haft en negativ inverkan på Latinamerikas vattentillgångar. I megastäderna slukas och förorenas vattnet av en ohämmad befolkningstillväxt. I de flesta storstäder går mer än hälften av vattnet till spillo på grund av läckage, och i en del städer rinner nära 90 procent ut genom läckande rör. São Paulo hotar sina invånare med vattenransonering, eftersom staden är beroende av källor som ligger allt längre bort, och avgifterna håller på att växa sig större än vad många människor har råd att betala.

I hela Latinamerika används vattendrag rutinmässigt som tippar för sopor, utsläpp från gruvhantering och industri- och jordbruksavfall. Vattendragen längs gränsen mellan USA och Mexiko är svårt förorenade, men den värsta miljöförstöraren är Brasilien, det vattenrikaste landet, som tillåter stora mängder kemiska föroreningar, bland annat utsläpp av kvicksilver från guldgruvorna. Det är bara vissa områden i Östeuropa och Kina som har ännu värre förorenade vattendrag.

En annan bidragande orsak är den skriande fattigdomen. Efter många år med Världsbankens och Internationella Valutafondens påtvingade strukturanpassningsprogram har Latinamerika som helhet den ojämlikaste inkomstfördelningen i världen. Den återspeglas i en oerhört ojämlik tillgång till vatten. Över 130 miljoner människor saknar säkert dricksvatten i sina hem och bara var sjätte latinamerikan har acceptabla sanitära bekvämligheter. Det blir inte bättre av att satsningen på industriellt lantbruk varje år driver miljontals självförsörjande bönder in till städernas överbefolkade slumområden.

Privatbolag tar över
Anstormningen av profithungriga privatföretag under den senaste tioårsperioden har ytterligare förvärrat problemen med bland annat föroreningar och ojämlik tillgång. Privata vattenbolag verkar eller planerar verksamhet i nästan samtliga länder i området. De flesta bolagen är lokala dotterföretag till världens tre största multinationella vattenbolag - franska Suez och Vivendi och tyska RWE-Thames Water. För tio år sedan försörjde "de tre stora" 51 miljoner människor med vatten och avlopp i tolv länder. Tillsammans levererar de idag VA till nära 300 miljoner kunder i över 130 länder. Suez och Vivendi kontrollerar drygt 70 procent av VA-marknaden i världen, och intäkterna har hållit samma takt som tillväxten. Vivendo tjänade över 12 miljarder dollar år 2002, mot 5 miljarder för tio år sedan. Alla tre rankas bland världens hundra rikaste företag och växer snabbare än många av de länders ekonomier där de opererar.

Dessa företag får ofta hjälp av Världsbanken och Interamerikanska utvecklingsbanken IDB med att ta sig in på de latinamerikanska marknaderna. Både Suez och Vivendi använder sitt starka inflytande för att förmå de multilaterala kreditgivarna att ställa privat VA-handel som villkor för skuldlättnader eller nya lån. I IDBs aktuella projekt avsätts över en miljard dollar till finansiering av privata VA-tjänster. Några av de största IDB-lånen under den senaste tioårsperioden har gått direkt till transnationella vattenbolag för drift av privata vattenkoncessioner i länder som Argentina, Bolivia och Honduras.

Samtidigt har Världsbanken beslutat tredubbla sina årliga finansieringsåtaganden vad gäller privata vattenprojekt globalt. Efter tio år av vinstgivande assistans från Världsbanken, kräver nu "de tre stora" ekonomiska garantier för att gå fria från valutakurssvängningar, innan de gör några nya investeringar i u-länderna. Samtidigt möter de största vattenprivatiserarna ett växande och våldsamt motstånd från allmänheten mot deras framfart i många delar av Latinamerika. Liksom i övriga världen, finns gedigna bevis på vilken skadlig inverkan privatiseringen av vattnet fått: avgifter som skjuter i höjden, kunder som inte kan betala får vattnet avstängt, investerarna kammar hem enorma vinster, hemliga kontrakt, mutor och korruption.

Smutsigt vatten till höga priser
I Maldonado-provinsen i Uruguay rusade priserna i höjden och vattenledningsvattnet förorenades, när Uraqua, som är ett dotterföretag till spanska Aguas de Bilboa, fick koncession för att leverera vatten kommersiellt och med "full kostnadstäckning". Uruguyarna lyckades få till stånd en bindande folkomröstning i hela landet, planerad till oktober 2004, för att slå fast att vatten är en mänsklig rättighet och en allmännyttig verksamhet som ej får bedrivas av företag med vinstsyfte.

I Puerto Rico har Suez ett tioårskontrakt på VA-service värt 4 miljarder dollar. Riksåklagaren Carlos López har i skarpa ordalag fördömt bolagets uppträdande och hävdar att Suez har ägnad stor uppmärksamhet åt att förbättra fakturering och uppbörd av avgifter, men inte åstadkommit någon "förbättring" vad gäller tillhandahållande av dricksvatten åt konsumenterna.

Regnvatten kostar också
Den mest uppmärksammade reaktionen på privatiseringen av vattnet tycks ha inträffat i Cochabamba, Bolivia, där USA-jätten Bechtel i början av 2000 etablerade ett dotterföretag kallat Aguas del Tunari och omedelbart höjde vattenavgifterna långt utöver vad den stora befolkningsmajoriteten orkade med. Kontraktet gav bolaget till och med möjlighet att debitera folk för vatten som de hämtade från sina egna källor och att skicka indrivare hem till folk för att ta betalt för regnvatten som samlats upp i cisterner på taken. Konsumenterna drabbades av avgiftshöjningar på upp till 200 procent, alltmedan bolaget planerade för vinster på 58 miljoner dollar om året. Folkliga protester tvingade regeringen att dra tillbaka sin privatiseringssatsning, men Bechtel har nu stämt Bolivia och kräver 25 miljoner dollar i skadestånd för förlorade vinster. Trots bakslaget i Cochabamba driver Bolivias regering fortfarande flera andra privatiseringsprojekt, bland annat export och försäljning av vatten till grannlandet Chile, som skall användas i landets gruvindustri. Om försöket att exportera gas via Chile i oktober förra året kan tjäna som fingervisning, så kommer det här projektet ofelbart att stöta på motstånd hos den bolivianska allmänheten.

Storbolag i Mexiko
Redan på 90-talet infördes en rad ändringar i grundlag och annan lagstiftning som förde över VA-tjänster till Mexikos privata sektor. Salinas-regeringen ändrade grundlagen 1992, så att utlandsbaserade bolag tilläts få VA-kontrakt och koncessioner och införde en ny mexikansk vattenlag som gjorde det möjligt för utländska storbolag att investera i landets vattenanläggningar. Längre fram lämnade Zedillos regering över ansvaret för VA-servicen till kommunerna, som ett led i sin nationella utvecklingsplan.

Till följd av detta har en femtedel av Mexikos vattensystem privatiserats under det gångna årtiondet. De största aktörerna har varit de båda ledande Frankrike-baserade vattenjättarna Suez och Vivendi, tillsammans med United Utilities med säte i Storbritannien och spanska Agua de Barcelona. För dessa bolag har det främsta målet varit att leverera vatten i större turistområden och tätorter, medan man låtit myndigheterna förvalta de mer glesbefolkade och mindre lönsamma kommuner.

Vicente Fox, den sittande mexikanske presidenten och före detta Coca Cola-direktören, har varit ännu mera offensiv i sitt privatiseringsnit. Efter den 11 september 2001 kungjorde hans administration att vatten var en nationell säkerhetsfråga. Detta ger honom möjlighet att vid behov använda hela den statliga maktapparaten, inklusive militära och terroristbekämpningsinsatser, mot vem som helst som uppfattas som motståndare till regeringens planer för omställning och privatisering av vattensektorn.

Samma år skapade den mexikanska regeringen PROMAGUA, ett program för "modernisering av vattenhanteringsföretagen", avsett att driva på privatiseringen. Världsbanken och den federala regeringen ställde upp med de 250 miljoner dollar som behövdes för att ge projektet en rivstart. Man underlättar för privata företag att ta över allmän vattenförsörjning genom att bevilja kontrakt eller koncessioner som löper på mellan 5 och 50 år mellan lokala myndigheter och privata vattenföretag, och siktar särskilt in sig på tätorter med mer än 50.000 invånare.

Motståndet växer
Förutom oförsvarbara avgifter har privatiseringen av VA-servicen i Mexiko City och i hela landet också fört med sig oräkneliga problem av annat slag. Människor som inte har möjlighet att betala de växande vattenräkningarna får ofta vattnet avstängt. År 2001 höjde Vivendi sina avgifter i Mexiko City med 60 procent. Många människor, särskilt den fattiga befolkningen på Vivendis område klarade inte av att betala sina räkningar, och fick vattnet avstängt. Samtidigt har man slarvat med underhåll av ledningar och annan infrastruktur, vilket lett till mängder av översvämningar.

Ett hårdnackat motstånd mot denna stöld håller på att växa fram. På stora och små orter går medborgarna ut på gator och torg och organiserar folkomröstningar och petitioner och slåss för sin rätt till vattnet. Latinamerikanska aktivister och akademiker står i främsta linjen i den världsomspännande rörelsen som kämpar för rättvisa på detta område. Man talar på internationella konferenser, protesterar mot Världsbankens politik och försöker få till stånd en bindande FN-konvention om rätten till vatten.

Den 22 augusti förra året samlades 47 gräsrotsorganisationer från 16 länder på västra halvklotet i San Salvador, där man sjösatte en ny rörelse med namnet RED VIDA. Detta interamerikanska nätverk av vattenaktivister publicerade ett uttalande till "Försvar för och rätt till vatten". Många av grupperna i nätverket spelade en viktig roll vid World Water Forum i Kyoto i mars 2003, där Världsbanken och de stora vattenbolagen fruktlöst försökte sälja sitt "privatiseringssamförstånd" till världen.

Latinamerikas folk har kämpat mot nyliberalismen i nästan 20 år. Med växlande framgång, men försöken att göra deras vatten till en handelsvara för investerare från fjärran länder att tjäna pengar på har gjutit nytt liv i deras kamp. Människan kan ju inte leva utan vatten, så denna kamp är särskilt angelägen. ur NACLA juli/augusti 2004 Maude Barlow och Tony Clarke Översättning och bearbetning: Eva Sjöblom rättigheter

ur NACLA juli/augusti 2004
Maude Barlow och Tony Clarke
Översättning och bearbetning: Eva Sjöblom