Privatiserade sjukhus är ett tvisteämne mellan gamla politiska fiender från inbördeskrigets dagar i El Salvador. På olika platser i Peru demonstrerar människor mot att telefonbolaget skall bli privat.

Den Det återstår att se hur effektiva proteströrelserna i Latinamerika blir i det långa loppet och om man lyckas komma med en kritik mot hela den nyliberala politiken, där privatiseringarna bara är en del. I vilket fall som helst har demonstranterna fått en del regeringar att ifrågasätta om privatiseringar är den universalmedicin som dess förespråkare hävdar.

Från 1900-talets början fram till 60-talet skedde omfattande nationaliseringar av industrier och service i händerna på utländska bolag som hade fört ut enorma vinster och tillgångar ur Latinamerika. Detta ledde dock inte till någon ekonomisk blomstring, utan vid slutet av förra århundradet hade korruption, överdimensionerad personalstyrka och urmodig utrustning blivit ett gissel i många statliga bolag. Men de internationella kreditinstituten har inte ställt upp med resurser för att göra det möjligt att reformera och rusta upp av den offentliga sektorn, utan i stället krävt att offentliga bolag säljs ut.

Den gemensamma sektorn ska bort
De nya vinstintressena ska göra verksamheten mera effektiv, mindre korrumperad och bättre anpassad efter "kundernas" behov. Det lovar man och hävdar också att nya privata industrier skapar nya arbetstillfällen. Mycket litet i den vägen har åstadkommits i Latinamerika, men privatiserarna viker inte en tum, utan kommer med ännu mer långtgående krav. Nu vill nyliberalerna helt göra slut på det som kallats "den gemensamma sektorn", det vill säga den sektor där samhällsmedlemmar verkar tillsammans för att täcka sociala behov.

Under 1900-talet ledde fattiga och arbetande människors kamp världen över till att tryggandet av en minimum av föda, bostad, skola och sjukvård kom att uppfattas som samhällets ansvar, och regeringarna har stått för eller subventionerat sådant eftersom det blivit uppenbart att samhället i sin helhet blir lidande när medborgare som är för fattiga för att försörja sig svälter, blir sjuka och saknar skola och tak över huvudet. Om det offentliga avsvär sig den rollen, finns det ingen anledning att tro att företag med vinstintressen skulle vara mera benägna att täcka upp dessa behov.

Enligt Interamerikanska utvecklingsbanken - IDB - som är de latinamerikanska ländernas största kreditgivare, är Latinamerika fattigt därför att befolkningen saknar ordentlig utbildning, är sjuk och står och stampar på samma fläck. Nästan alla andra anser att latinamerikanernas belägenhet beror på deras fattigdom och inte tvärtom, men det är ju IDB som sitter på miljarderna. I sin rapport över ekonomiska och sociala framsteg år 2000 hävdade IDB att Latinamerikas brist på utveckling berodde på att den offentliga sektorn var ineffektiv. I följande års rapport skyllde man återigen allt elände på de offentligägda inrättningarna och pekade ut hälsovård, utbildning och infrastruktur i offentlig regi som ansvariga för fattigdom och arbetslöshet. Lösningen var enkel: privatisering.

Privatiserade vaccinationsprogram
IDB ställer nu upp med stora krediter och sedan början av 90-talet, när banken först började stödja och verkställa de nyliberala bestraffningsåtgärder som fått namnet Washington Consensus, har man finansierat privatisering av avloppsvattenhantering, flygplatser, vägar, högstadieskolor och pensionsfonder. Man har lämnat över telekommunikationer, socialförsäkringar, dagis, sjukhus och energiproduktion till den privata sektorn, ett öde som också drabbat yrkesskolor och vaccinationsprogram, bland mycket annat.

I detta sakernas tillstånd saknar många latinamerikanska regeringar förutsättningar att få en riktig överblick och kontroll över den privata sektorn. Och "konsumenterna" har varken möjlighet eller pengar nog att spana runt efter lämpligaste leverantör av värme, vatten, hälsovård och skola med mera.

Likväl har de senaste femton åren varit lönsamma för privatiserarna i Latinamerika. Mellan 1986 och 1999 skedde 396 försäljningar och överföringar av offentliga tillgångar till den privata sektorn till ett värde som motsvarar mer än hälften av alla privatiseringar i samtliga u-länder. IDBs chefsekonom nämner särskilt Bolivia, Peru och Brasilien, där det samlade värdet av privatiseringarna stod för över 10 procent av BNP under perioden, och Argentina, El Salvador, Guatemala, Mexiko, Venezuela och Colombia, där värdet översteg 5 procent. Denna genomgripande överföring till privata intressen var tänkt att skapa arbetstillfällen och bättre service, men arbetslösheten är högre och fattigdomen värre än någonsin på hela kontinenten. Men lönsamheten stiger, rapporterar banken muntert, liksom effektiviteten, något som banken definierar som avkastning per anställd.

En sak förbryllar dock banken, och det är den såkallade "privatiseringsparadoxen": Trots att vinster och effektivitet har ökat, är privatiseringspolitiken impopulär. 63 procent av latinamerikanerna anser nämligen att den inte varit till någon nytta för deras länder.

Hälsovådligt kranvatten
Antag att en regering lånar ca. 100 miljoner dollar från IDB (plus 550 miljoner från Världsbanken) för att rusta upp vattenbolaget i huvudstaden och installera en flygplanslast med utrustning och mjukvara. Antag att regeringen sedan säljer den uppfräschade inrättningen för en blygsamma summa pengar till ett konsortium bestående av ett franskt vattenbolag, en spansk bank och en rad lokala banker med strategiskt placerade svågrar, f d affärspartners, ministerälskarinnor m fl. Antag sedan att detta nya konsortium, som själv bara har investerat cirka 30 miljoner dollar, sparkar runt hälften av det offentliga bolagets anställda och omedelbart sätter igång en kampanj för att höja vattenavgifterna till över det belopp som slagits fast i ett avtal som löper på 30 år och som inte går att säga upp. Konsortiet lånar ytterligare 300 miljoner dollar från IDB, alldeles innan man struntar i allt underhåll och koncentrerar sin service till områden där man säkrast får betalt för sina räkningar, och till slut då och då förser de stackars konsumenterna med skvättar av brunaktigt vatten som innehåller nitratmängder som kan skada hjärnan samt föga aptitretande rester av avföring. Hur populär kan privatiseringspolitiken då bli? För detta har inträffat. Så agerade nämligen Aguas Argentinas, eller det konsortium som sköter vattenledningssystemet i Buenos Aires-området.

Det finns massor av liknande historier. Men IDB viker inte en tum. Tvärtom har man slagit fast att den sociala och ekonomiska krisen i Latinamerika består därför att privatiseringarna inte är tillräckligt långtgående.

Samtidigt försämras ländernas finanser. I december 2001 klarade Argentina, som är Latinamerikas största privatiserare, inte längre av sin statsskuld, och en trolig orsak till detta är att staten till följd av den Världsbanks- och IDB-sponsrade privatiseringen av socialförsäkringssystemet gick miste om de reserver som krävdes för att lösa löpande utbetalningsproblem. I oktober 2002 gav Världsbanken ut en rapport som visade att privatiseringarna knappast alls hade bidragit till att förbättra de latinamerikanska ländernas statsinkomster. Enligt IDBs egen statistik har inkomstklyftorna vidgats i hela Latinamerika, trots ekonomisk tillväxt. Om den redan skeva inkomstfördelningen från 80-talet hade bestått i stället för att förvärras, hade 45 miljoner färre människor levt under det officiella fattigdomsstrecket på 90-talet.

Mycket litet talar för att offentliga inrättningar och deras anställda verkligen bär skulden för den växande fattigdomen och arbetslösheten. Mellan 1960 och 1995 byggde latinamerikanska utbildningsministerier så många skolor och anställde så många lärare som behövdes för att ge alla tillgång till skola och krympa analfabetismen från 34 till 13 procent. Under samma period ökade livslängden dramatiskt tack vare offentlig hälsovård, landsbygdskliniker, vaccinationskampanjer och offentliga sjukhus. Till detta bidrog också utbyggnaden av offentlig vattendistribution.

Strejker i El Salvador
Det var när Internationella valutafonden, Världsbanken och IDB började tjata om nedskärningar i de offentliga utgifterna för att lösa skuldkrisen, som undervisning och hälsovård började försämras markant. Till exempel tvingades den nya regeringen i Nicaragua 1990 och 1991 av pressen från de multilaterala bankerna att utan vidare spisning halvera sin hälso- och sjukvårdsbudget. Andra latinamerikanska regeringar har tvingats till liknande nedskärningar, vilket har lett till protester från medborgare och offentliganställda. I El Salvador har läkare och vårdpersonal protesterat och gått i strejk upprepade gånger sedan 1999 för att stoppa privatiseringen av offentliga sjukhus. Brasiliens nationella front för en hälsovänlig miljö har kämpat systematiskt mot privatisering av kommunalt vatten och kommunalarbetarna i Cali i Colombia har lyckats tvinga regeringen att uppskjuta den IDB-påbjudna utförsäljningen av deras företag i ett år. Det kanske mest uppmärksammade exemplet på motstånd är den koalition av folkliga organisationer som har tvingat Bolivias regering att dra sig ur ett avtal som skulle ha låtit USA-företaget Bechtel ta hand om vattendistributionen i Cochabamba.

Medan IDB talar vitt och brett om demokrati har banken utformat ett kreditbeviljningsförfarande där de nationella parlamenten saknar inflytande. Den verkställande makten är mycket lättare att ha att göra med, eftersom presidenterna undantagslöst satsar på att slippa ställa in betalningarna under sin mandatperiod och dessutom är lättare att köpa än hela parlamentariska majoriteter.

Den process som leder till beviljad kredit är ungefär densamma vare sig det gäller Brasilien eller Belize. Den börjar med en trojansk häst i form av "tekniskt gåvobistånd" från IDB. Gåvan består av ett par miljoner dollar för kontrakt, flygbiljetter och traktamenten åt konsulter som ska utreda en sektor och rekommendera reformer, som alltid visar sig bli en och samma, nämligen att den privata sektorn måste få delta. Konsulterna utformar sedan ett förslag där en bit av kakan ofta går till deras egna framtida engagemang i saken, plus dusörer till utsedda politiska förmånstagare kring presidenten eller i spetsen för diverse ministerier. Politikerna ifråga lämnar sedan in sin ansökan till IDBs styrelse, och först sedan IDB beviljat krediten får den lagstiftande församlingen i landet ifråga ens titta på projektet. Ofta skrivs handlingarna bara på engelska utan spansk översättning.

Politiska makthavare skor sig
Om privatiseringarna nu är ett misslyckande och inte leder ens till ett minimum av socialt framåtskridande, varför är IDB med flera så enögt inriktade på den politiken? Naturligtvis är det en fråga om pengar och korruption. Här har vi inte bara presidenterna Alberto Fujimori i Peru, Arnoldo Alemán i Nicaragua och Carlos Menem i Argentina, här finns också ministrar, viceministrar med flera, makthavare som har tvingats avgå, som åtalats, fängslats och ställts inför riksrätt. Här finns också en uppsjö av privata intressen som skor sig: Suez Lyonnaise, Intergren, Duke Energy, och även Enron och WorldCom hann plundra Latinamerikas offentliga sektor innan skandalerna uppdagades i USA.

En sak har IDB i alla fall rätt i och det är att den offentliga sektorn i Latinamerika behöver en reform, men en reform som sparkar ut tjuvarna som sitter vid makten. Också IDB skulle behöva reformeras, för det är en offentlig inrättning som lägger ut alldeles för mycket pengar i förhållande till vad man egentligen presterar. IDB behöver aldrig stå till svars, varken för misslyckade projekt, stulna miljoner (miljarder?), försvunna arbetstillfällen eller sparpengar som helt plötsligt blivit värdelösa. Ur NACLA Nr 3 2003 Övesättning och bearbetning: Eva Sjöblom irländska

Ur NACLA Nr 3 2003
Översättning och bearbetning: Eva Sjöblom