Ibland slutar det med döden, som i Salvador Allendes fall. I andra fall landsflykt, som Jacobo Arbenz i Guatemala. En tredje variant är omskolning i USA och sedan återanvändning i hemlandet, som fallet med Aristide i Haiti och Manley i Jamaica. På Kuba har ingen variant ännu lyckats.

Det första steget i standardprogrammet är att försöka korrumpera de folkliga ledarna. När det inte går dras den omstörtande verksamheten igång som gör det omöjligt att regera.

I Haiti inleddes detta drama 1986 när folket lyckades driva bort diktatorn "Baby Doc Duvalier" och sätta punkt för över hundra år av förtryckarregimer i USAs ledband. Redan 1888 intervenerade USA militärt i Haiti och andra gången 1891 för att "försvara amerikanskt liv och egendom … när niggerarbetarna blivit oregerliga". Marinkåren intervenerade igen 1914, och igen 1915 "för att upprätthålla ordningen i en tid av kronisk och hotande upprorsverksamhet". Haiti ockuperades militärt fram till 1934 när USA med Franklin Roosevelt som president överlämnade den formella makten till en nationell maffia som plundrade landet under USAs beskydd. 1956 genomförde ledaren Francois Duvalier en militärkupp och utropade sig till president på livstid. Han byggde upp en av Latinamerikas mest brutala terrorregimer med de ökända Tontons Macoutes. Med starkt antikommunistisk retorik fick Duvalier fortsatt USA-stöd för att terrorisera folket.

Varningslampor mot befrielseteologiskt budskap
I det tomrum som uppstod när Baby Doc störtats trädde en salesiansk kvarterspräst vid namn Aristide fram. Hans budskap var grundat i befrielseteologin och dess omsorg om jordens fördömda, med krav på nationellt självbestämmande och utveckling. I Washington började varningslamporna att lysa inför risken att han skulle segra i valen och införa något de kallar en "populistisk demokratimodell", det vill säga en demokrati där underklassen deltar. Och kampanjen för att stoppa Aristide inleddes. NED, New Endowment for Democracy, USAs officiella redskap för "demokratisk" kontroll över andra länders regimer (skapad av Reagan men med stöd av båda partierna) lanserade Världsbanksfunktionären Marc Bazin som motkandidat i valen. NED finansierade också radiostationer som demoniserade Aristide. AFL-CIO finansierade högerkontrollerade fackliga organisationer och USAID gav ekonomiskt stöd och politisk ledning åt andra "vänskapligt sinnade" krafter. Paramilitära styrkor genomförde flera mordförsök på Aristide. Allt detta kunde ändå inte förhindra Aristides seger i valen 1990, de första fria valen på 187 år. Washingtons kandidat fick knappt 15,5 procent. Aristide vann med 67,5 procent och i februari 1991 tillträdde han som president.

USA organiserar statskupp mot Aristide
Då började CIA organisera en statskupp under knarkgeneralen Raul Cedras befäl. Han var skolad på den notoriska School of Americas i Fort Benning, Georgia och sedan länge engagerad av CIA. Som medhjälpare hade han andra elever från School of Americas, översten Michel Joseph Francois, och Emmanuel Constant, också i CIAs sold. De hade lett Duvaliers säkerhetstjänst SIN och dödsskvadronerna. Den 30 september genomförde de en blodig militärkupp och följde upp den med att systematiskt krossa de organisationer som hade stött Aristide. När terrorn upphörde hade de mördat mer än fyra tusen människor.

Aristide accepterade fristad i USA - av alla platser -. Han kunde inte heller göra mycket åt den propagandakampanj mot den störtade presidenten som Washington inledde tillsammans med de stora mediekonglomeraten. Aristide framställdes dels som oansvarig och förvirrad, dels som ansvarig för att kaos uppstått och lett till militärkupp, precis som skedde de första dygnen efter kuppen mot Chávez i Venezuela.

OAS, de Amerikanska Staternas Organisation, utfärdade en blockad mot kuppmakarna, men den kunde aldrig genomdrivas eftersom varken EU eller USA följde den. Med stöd av demokraten Robert Torricelli, som samtidigt drev igenom en brutal skärpning av blockaden mot Kuba, kunde pappa Bush också formellt lyfta blockaden mot Haitis kuppmakare innan han överlämnade presidentposten till Clinton.

Aristide omskolas och återanvänds
Och Aristide bröt samman. Han undertecknade ett "avtal om nationell enighet" som inskränkte hans makt till en rent symbolisk makt och höll honom kvar i USA. Samtidigt tog Washingtons man Marc Bazin makten i juni 1992 - med Vatikanens och den inhemska borgarklassens officiella välsignelse -och drev på den enda vägens strukturanpassning.

Aristides sammanbrott, det systematiska krossandet av den folkliga rörelsen och utvandringen av mer än 70 000 människor på två år skapade förutsättningar för att USA skulle kunna låta den nu tämjde ledaren återvända hem. 25 000USA-soldater beledsagade och återinsatte den lagligt valde presidenten på sin post med ett påtvingat program för fortsatt IMF-politik, och utan resurser för att avväpna terrorligorna. Aristide återvände till ett skövlat land. Men bland de fattiga sågs han fortfarande som fFrälsaren", fast han inte längre hade vare sig vilja, kraft eller möjlighet att genomföra de förändringar de hoppades på. Han tvingades avgå 1995. När han vann valet igen år 2000 var hans politiska vilja trots allt inte helt krossad och han vägrade fortsätta de privatiseringar som USA, IMF och Världsbanken påbjöd. Han hade sett vad den politiken dittills hade medfört i Haiti och Latinamerika. För detta straffades han och landet med ekonomiska sanktioner och USA-embargo, vilket ytterligare försvårade alla försök till reformer för att förbättra de förtvivlat fattigas situation. I stället har han själv tillgripit våld för att behålla makten.

Det finns inget bättre sätt att ta död på en folklig ledare än att låta folkets besvikelse göra det. Med samma syfte tog Washington sig an Lucio Gutiérrez i Ecuador som efter valsegern för drygt två år sedan snabbt korrumperades. Att han accepterade amerikanska militärbaser och övergav landets militära suveränitet - helt på tvärs mot de vallöften som förde honom till makten - har också smulat sönder allt folkligt förtroende, inte bara för honom utan också för de väpnade styrkorna som möjlig nationell kraft. Det folkliga förtroendet för ursprungsfolkens rörelse (CONAIE) har också undergrävts genom deras stöd till Gutiérrez i presidentvalen. Det har gett full pott för Washington och Colombiaplanen.

Upprorsledaren gammal Duvalier-polis
Översten har spelat sin roll. Det som kan förväntas är en spark i baken och landsflykt, för honom liksom för så många andra förbrukade USA-lakejer. För Aristides del är tiden också ute. Under Washingtons och Frankrikes beskydd kommer ett nytt "avtal om nationell enighet" att slutas och val, som för någon ny USA-marionett till presidentstolen, kommer att hållas.

Den grupp som kallar sig "Demokratisk Plattform"och som demonstrerat mot Aristide, har viss social bas som grundar sig i missnöjet med uteblivna reformer tillsammans med ökat förtryck. Ledaren för den andra delen av den civila oppositionen, "Grupp 184", André Apaid är född i och medborgare i USA, och gruppen består bland annat av så kallade NGO-organisationer med NED-stöd, förutom företagarföreningar och gula fackföreningar. De väpnade ligorna i norra Haiti består av gamla torterare, bödlar och militärer från Duvaliertiden med vana att härska genom terror. Som ledare för dem framträder Guy Philippe, tidigare chef för Duvalierpolisen. Han och hans män utbildades i Haiti 1991-94 av USAs Specialstyrkor i Ecuador för terrorväldet. Under andra hälften av 90-talet ägnade de sig särskilt åt angrepp på den poliskår som byggts upp efter att Tonton Macoutes fördrivits. Efter ett kuppförsök 2000 lämnade Guy Philippe landet några år för att sedan komma tillbaka och starta det väpnade upproret tillsammans med andra före detta ledare för de gamla dödsskvadronerna (FRAPH) som Luis Jodel Chamblain och Jean Pierre Baptiste. Med CIA i ryggen återvänder duvalierismen till Haiti utan Duvalier. Och återigen, och på samma sätt som i Venezuela, görs den president som ska störtas själv ansvarig för detta och det blodbad som kan förväntas.

I Venezuela misslyckades militärkuppen 2002, men standardprogrammet följs oförtrutet. CIAs finansiering och vapenleveranser till "vänskapliga" militärer, organiseringen av paramilitära styrkor, den upptrappade terrorn med mord på allt fler folkliga ledare, hittills över 80, de allt tätare angreppen från de colombianska paramilitära styrkorna vid gränsen mot Venezuela, allt visar att Washington menar allvar med att krossa Hugo Chávez regering. Eftersom strategin "omskolning och återanvändning", typ Aristide, inte fungerar med Chávez kommer konflikten i Venezuela troligtvis att drivas till sin spets. Av samma skäl skulle ett nederlag för de folkliga krafterna i Venezuela föra med sig ett oerhört mänskligt lidande, som i jämförelse kan få erfarenheterna från Haiti och Chile att blekna. i

Eva Björklund, 29 februari 2004