|  I 
          det lilla västafrikanska landet Ekvatorialguinea är det tänkt att parlamentsval 
          ska äga rum under loppet av detta halvår. Med ledning av tidigare erfarenheter 
          blir det antagligen en parodi på val.  
           Mänskliga 
          rättigheter förtrampas dagligen och stundligen, vilket USA, Frankrike 
          och den gamla kolonialmakten Spanien är väl medvetna om men inte finner 
          sig föranledda att påtala. Ekvatorialguineas huvudstad Malabo ligger 
          på den lilla ön Fernando Poo, och under dess territorialvatten finns 
          enorma oljefyndigheter. Och energijättarna Exxon, Elf och Repsol plockar 
          hem vinsterna.  Spanien, 
          som efter självständigheten kritiserat de omfattande brotten mot de 
          mänskliga rättigheterna, satsar numera på vänskapliga förbindelser och 
          ett brett samarbete. Den 29 januari i år gav sig två spanska krigsfartyg 
          iväg mot Ekvatorialguinea, men resan fick avbrytas när massmedia uppdagade 
          det som den spanska regeringen kallat en militärövning inom ramen för 
          de avtal som fanns mellan Spanien och den före detta kolonin. Allt tyder 
          på att syftet var att stötta diktatorn Teodoro Obiang Nguema, som suttit 
          vid makten sedan 1979.  Franska 
          legoknektar utbildar dödsskvadroner Obiang tog över sedan han störtat och låtit avrätta sin fabror, Francisco 
          Macías, Ekvatorialguineas förste president efter självständigheten 1968. 
          Under Macías blev landet till ett enda fasansfullt koncentrationsläger 
          som mer än tredjedelen av landets bara en halv miljon stora befolkning 
          flydde från. Vid den tiden var Obiang en ung officer som gjort kometkarriär 
          och var vice försvarsminister, och han uppfattades till att börja med 
          som befriare. Men "befriaren" lade snabbt av fårakläderna och visade 
          sig vara en grym och korrumperad despot, därtill stödd av sin klan från 
          hemorten Mongomo och skyddad av sitt marockanska livgarde.
 Avståndstagande 
          eller isolering från omvärldens sida är dock inget som Obiang behöver 
          bekymra sig för. Frankrike, USA och Spanien stöttar regimen, och han 
          är god vän med den franske presidenten Jacques Chirac. 1984 inkluderades 
          Ekvatorialguinea i Frankrike ekonomiska inflytandesfär och året därpå 
          slöts ett avtal om militärt samarbete mellan de båda länderna. Numera 
          utbildar franska militärer och legosoldater elitförbandet "ninjas", 
          ett mellanting mellan Haitis tonton-macoutes och Guatemalas dödsskvadroner. 
          USA har utmärkta förbindelser med Malabo sedan man antagit en ny energistrategi 
          där Västafrika har hög prioritet.  Släkten kontrollerar 
          politik och ekonomi I dagsläget uppgår oljeproduktionen till över 250 000 fat råolja om 
          dagen, och man räknar med att den ska öka till en halv miljon i en framtid. 
          Då blir Ekvatorialguinea världens största oljeproducent räknat per invånare, 
          alltså större än Kuwait. Oljeprospekteringen har tiodubblats de sista 
          fem åren, men produktionen skulle kunna öka ännu mer om tvisten med 
          grannlandet Gabon om överhögheten över ön Mbagne löses till Ekvatorialguineas 
          fördel.
 Trots 
          att den del av vinsten som de multinationella energibolagen lämnar ifrån 
          sig åt Ekvatorialguinea närmast kan beskrivas som en spottstyver, så 
          har det svarta guldet ändå satt sina spår, åtminstone i statistiken. 
          Bruttonationalprodukten per capita har ökat från 330 dollar 1990 till 
          över 6 000 år 2002, och den ekonomiska tillväxten var det året 30 procent. 
          Trots det har 95 procent av befolkningen enligt Internationella valutafondens 
          siffror mindre en 1 dollar per dag att leva på, och medellivslängden 
          är 54 år. Men president Obiang är en av världens rikaste män.  
          Landets tillgångar slukas av en korrumperad politikerkår som helt utgörs 
          av Obiangs släktingar och närstående. Hans son Gabriel Obiang är oljeminister. 
          Äldste sonen Teodoro, bättre känd som Teodorín i det vilda partygänget 
          som drar runt på Paris dyraste hotell, är skogsminister, en post som 
          han utan betänkligheter förenar med sitt innehav av trävaruföretag, 
          radiostationer, TV-kanaler, flygbolag och till och med ett USA-baserat 
          skivbolag. Teodorín är också styrelseordförande i landets enda oljebolag, 
          Total Guinea Ecuatorial, som till 80 procent ägs av fransk-belgiska 
          Total Fina Elf. Obiangs förstfödde har vid ett flertal tillfällen måst 
          använda sin diplomatiska immunitet för att slippa åtal för narkotikahandel 
          och pengatvätt vid franska domstolar. Det är han inte ensam om. Ett 
          flertal diplomater, till exempel Ekvatorialguineas ambassadör i Genève, 
          har åtalats för narkotikahandel och utvisats ur respektive länder. Víctor 
          Guy, Medellín-kartellens kassör, var försedd med ekvatorialguineanskt 
          pass i mitten av 90-talet. Det utvecklingsbistånd som Ekvatorialguinea 
          får främst från Frankrike, rinner ut i en vildvuxen flora av intressen 
          och provisioner.  Oppositionsledare 
          fängslas År 1991 antogs en ny grundlag och flerpartisystem infördes. Men de val 
          som hålls är rena parodier och Obiang, som suttit på presidentposten 
          sedan 1979, får vanligtvis 99 procent av rösterna. Vid det senaste presidentvalet 
          i december 2002 satt över hundra medlemmar i det enda regelrätta oppositionspartiet 
          Convergencia por la Democracia Social i fängsligt förvar. Bland de frihetsberövade 
          fanns oppositionsledaren Plácido Micó, som anklagats för delaktighet 
          i en komplott för att störta presidenten 1997. I juni 2002 hölls en 
          rättegång, som fördömdes internationellt för sin totala avsaknad av 
          rättssäkerhet för de åtalade. Någon pressfrihet existerar inte och staten 
          kontrollerar samtliga massmedier. Tortyr och angrepp mot bubi-folket 
          på Fernando Poo och brott mot de mänskliga rättigheterna är vardagsmat. 
          Juan Carlos Galindo på Guantánamo-basen på Kuba.
 Juan 
          Carlos Galindo Januari 2004
 |