Redan innan George W Bush höll sitt installationstal hade landets
USAs förskjutits från att stödja rebellrörelsen Unita till i stället
den lagliga regeringen i Luanda. (Angola är i dag Afrikas näst största
oljeproducent söder om Sahara). Den nya geopolitiska stödpunkten för
USAs intressen ligger i Guinea-bukten.
Så
sent som 2002 besökte utrikesminister Colin Powell oljerika Gabon.
President Bush bjöd samma år ett tiotal centralafrikanska statschefer
på lunch i Vita huset för att särskilt tala om deras potentiella ekonomiska
tillgångar som olja . En högt uppsatt amerikansk officer besökte i
juli 2002 den lilla ögruppen Sao-Tomé-e-Principe för att undersöka
förutsättningarna för att säkra verksamheten för framtida oljeoperatörer
genom ett slags militärt, amerikanskt kommando i området. (Det var
för övrigt från just denna ögrupp "matbombningarna" ägde rum i slutet
av 1960-talet i kriget mellan Nigeria och Biafra.)
FN
uppskattar att det i trakten kring Guinea-bukten finns 80 miljarder
fat olja eller åtta procent av världens oljereserver. Idag skulle
den afrikanska oljan motsvara lika mycket som den från Iran, Venezuela
och Mexiko tillsammans. Sudan, som för bara tre år sedan inlett sin
oljeexport, exporterar 186 000 fat om dagen. Nigeria, som ännu är
störst, kommer att öka sin dagsproduktion från 2,2 miljoner fat om
dagen till omkring 4,5 miljoner fat per dag 2020. I Angola räknar
man (sedan inbördeskriget har upphört) med att produktionen kommer
att fördubblas till drygt tre miljoner fat om dagen. Ännu ett land
- Ekvatorial-Guinea, som ännu inte har producerat någon olja - har
för närvarande det största antalet tillstånd (tillsammans med Angola)
för prospektering och kan fram till 2020 bli den största afrikanska
oljeexportören i Guinea-bukten (före både Kongo-Brazzaville och Gabon)
med uppskattningsvis 740 000 fat per dag.
Favoriserar
Nigeria
Oljetillgångarna i Afrika söder om Sahara innebär även politiska fördelar.
Bara Nigeria ingår i oljekartellen Opec (USA arbetar för närvarande
för att landet ska lämna Opec genom att ge det en position som ekonomisk
tillväxtnation). En annan fördel är att all produktion är off-shore
(havsbaserad). "Då är risken mindre för politiska och sociala problem
eller annan oenighet mellan oljeproducerande stater", säger Robert
Murphy, rådgivare i amerikanska utrikesdepartementet i Afrikafrågor.
Guinea-bukten, med sina 24 miljarder fat i oljetillgångar, kommer
därmed att bli den främsta oljeproducenten ifråga om djuphavsproduktion.
För giganter som Exxon-Mobil och Chevron-Texaco (och mindre bolag
som Amerada Hess, Marathon eller Ocean Energy) innebär 2003, med planerade
10 miljarder dollar i investeringar, att denna region fick en geopolitisk
karaktär långt före 11 september 2001.
Seger
för Texas oljebolag
George W Bushs seger i presidentvalet var ju i lika hög grad en seger
för Texas oljebolag. Det budskap Bushadministrationen har fått av
dem är: "Om ni leder oss, följer vi efter". För vicepresident Dick
Cheney är "den afrikanska oljan särdeles lämplig tack vare sin höga
kvalitet och låga svavelhalt. Den är särskilt lämplig för raffinaderierna
på (den amerikanska) östkusten". En gruppering av privata och offentliga
intressen har sett dagens ljus i USA, African Oil Policy, A priority
fo US National Security and African Development (Aopig). Denna
har lagt fram en vitbok i vilken det bland annat handlar om "att undvika
de misstag som har begåtts i (Arabiska/Persiska) viken". Ett av de
områden som särskilt ska belysas är det "svinn" (bland lokala härskare)
som ofta inträffar ifråga om oljeinkomster och för det fordras större
genomlysning av dessa inkomster samt amerikanska tullättnader visavi
Afrika. Den föreslår också att de afrikanska länderna ska få en lättnad
i sin skuldbörda. Samtidigt talas det om krav på de afrikanska staterna
att dessa ska införa "ett bra ledarskap". (Samma förslag framfördes
tidigare av president Clinton, då han trodde att enbart större handelsutbyte
mellan USA och Afrika skulle leda till ett bättre ledarskap.) Men
detta har inte lett till något. Tvärtom heter det i ett uttalande
från en centralafrikansk biskopskonferens (juli 2002), att "den komplicerade
relationen mellan oljebolag å ena sidan och ansvariga politiker i
området å den andra visar att oljeinkomsterna snarast används för
att hålla regimerna kvar vid makten". I exempelvis Angola, där Chevron
kontrollerar 75 procent av oljeproduktionen, roffade futungo
(den klick affärsmän som står regimen nära) åt sig mer än 30 procent
av olje- inkomsterna år 2001 (enligt Internationella valutafonden).
"Afrikas
Kuwait"
Ekvatorial-Guinea, "Afrikas Kuwait", kunde ifjol se en tillväxt i
sin bruttonationalprodukt med 70 procent. Det landet är sannerligen
inte känt för att uppfylla sina mänskliga rättigheter utan skyller
ofta på en eventuell militärkupp för att med brutal hand ge sig på
all politisk opposition. (Nuvarande presidenten/generalen Teodoro
Obiang vet vad han talar om. Han grep själv makten i en sådan kupp
1979 mot den sällsynt grymme presidenten Macias Nguema). Och Obiangs
regim har senare inte visat sig så mycket bättre än företrädarens
ifråga om mänskliga rättigheter. Ändå har Bush-administrationen beslutat
sig för att stryka landet från de 14 stater, som i Afrika inte uppfyller
dessa villkor. Som om detta inte vore nog kommer den amerikanska offshoreverksamheten
att bevakas av en kustvakt med legosoldater från Military Professional
Ressources Inc. (ett företag som leds av pensionerade amerikanska
officerare och bland annat är verksamt i Colombia i kampen mot detta
lands narkotikahandel). Som man säger på Ekvatorial-Guineas ambassad
i Washington, så "är det oljebolagen som informerar det amerikanska
utrikesdepartementet". (Ekvatorial-Guineas ambassadör i USA är svåger
till landets president Obiang.) President Bush ska under våren 2003
besöka Afrika. Förutom Nigeria blir det säkert något statsbesök i
de andra länderna vid Guinea-bukten.
Fredrik
Swenson (februari 2003)