USA jagar olja i Afrika

av Fredrik Swenson
.

Redan innan George W Bush höll sitt installationstal hade landets USAs förskjutits från att stödja rebellrörelsen Unita till i stället den lagliga regeringen i Luanda. (Angola är i dag Afrikas näst största oljeproducent söder om Sahara). Den nya geopolitiska stödpunkten för USAs intressen ligger i Guinea-bukten.

Så sent som 2002 besökte utrikesminister Colin Powell oljerika Gabon. President Bush bjöd samma år ett tiotal centralafrikanska statschefer på lunch i Vita huset för att särskilt tala om deras potentiella ekonomiska tillgångar som olja . En högt uppsatt amerikansk officer besökte i juli 2002 den lilla ögruppen Sao-Tomé-e-Principe för att undersöka förutsättningarna för att säkra verksamheten för framtida oljeoperatörer genom ett slags militärt, amerikanskt kommando i området. (Det var för övrigt från just denna ögrupp "matbombningarna" ägde rum i slutet av 1960-talet i kriget mellan Nigeria och Biafra.)

FN uppskattar att det i trakten kring Guinea-bukten finns 80 miljarder fat olja eller åtta procent av världens oljereserver. Idag skulle den afrikanska oljan motsvara lika mycket som den från Iran, Venezuela och Mexiko tillsammans. Sudan, som för bara tre år sedan inlett sin oljeexport, exporterar 186 000 fat om dagen. Nigeria, som ännu är störst, kommer att öka sin dagsproduktion från 2,2 miljoner fat om dagen till omkring 4,5 miljoner fat per dag 2020. I Angola räknar man (sedan inbördeskriget har upphört) med att produktionen kommer att fördubblas till drygt tre miljoner fat om dagen. Ännu ett land - Ekvatorial-Guinea, som ännu inte har producerat någon olja - har för närvarande det största antalet tillstånd (tillsammans med Angola) för prospektering och kan fram till 2020 bli den största afrikanska oljeexportören i Guinea-bukten (före både Kongo-Brazzaville och Gabon) med uppskattningsvis 740 000 fat per dag.

Favoriserar Nigeria
Oljetillgångarna i Afrika söder om Sahara innebär även politiska fördelar. Bara Nigeria ingår i oljekartellen Opec (USA arbetar för närvarande för att landet ska lämna Opec genom att ge det en position som ekonomisk tillväxtnation). En annan fördel är att all produktion är off-
shore (havsbaserad). "Då är risken mindre för politiska och sociala problem eller annan oenighet mellan oljeproducerande stater", säger Robert Murphy, rådgivare i amerikanska utrikesdepartementet i Afrikafrågor. Guinea-bukten, med sina 24 miljarder fat i oljetillgångar, kommer därmed att bli den främsta oljeproducenten ifråga om djuphavsproduktion. För giganter som Exxon-Mobil och Chevron-Texaco (och mindre bolag som Amerada Hess, Marathon eller Ocean Energy) innebär 2003, med planerade 10 miljarder dollar i investeringar, att denna region fick en geopolitisk karaktär långt före 11 september 2001.

Seger för Texas oljebolag
George W Bushs seger i presidentvalet var ju i lika hög grad en seger för Texas oljebolag. Det budskap Bushadministrationen har fått av dem är: "Om ni leder oss, följer vi efter". För vicepresident Dick Cheney är "den afrikanska oljan särdeles lämplig tack vare sin höga kvalitet och låga svavelhalt. Den är särskilt lämplig för raffinaderierna på (den amerikanska) östkusten". En gruppering av privata och offentliga intressen har sett dagens ljus i USA, African Oil Policy, A priority fo US National Security and African Development (Aopig). Denna har lagt fram en vitbok i vilken det bland annat handlar om "att undvika de misstag som har begåtts i (Arabiska/Persiska) viken". Ett av de områden som särskilt ska belysas är det "svinn" (bland lokala härskare) som ofta inträffar ifråga om oljeinkomster och för det fordras större genomlysning av dessa inkomster samt amerikanska tullättnader visavi Afrika. Den föreslår också att de afrikanska länderna ska få en lättnad i sin skuldbörda. Samtidigt talas det om krav på de afrikanska staterna att dessa ska införa "ett bra ledarskap". (Samma förslag framfördes tidigare av president Clinton, då han trodde att enbart större handelsutbyte mellan USA och Afrika skulle leda till ett bättre ledarskap.) Men detta har inte lett till något. Tvärtom heter det i ett uttalande från en centralafrikansk biskopskonferens (juli 2002), att "den komplicerade relationen mellan oljebolag å ena sidan och ansvariga politiker i området å den andra visar att oljeinkomsterna snarast används för att hålla regimerna kvar vid makten". I exempelvis Angola, där Chevron kontrollerar 75 procent av oljeproduktionen, roffade futungo (den klick affärsmän som står regimen nära) åt sig mer än 30 procent av olje- inkomsterna år 2001 (enligt Internationella valutafonden).

"Afrikas Kuwait"
Ekvatorial-Guinea, "Afrikas Kuwait", kunde ifjol se en tillväxt i sin bruttonationalprodukt med 70 procent. Det landet är sannerligen inte känt för att uppfylla sina mänskliga rättigheter utan skyller ofta på en eventuell militärkupp för att med brutal hand ge sig på all politisk opposition. (Nuvarande presidenten/generalen Teodoro Obiang vet vad han talar om. Han grep själv makten i en sådan kupp 1979 mot den sällsynt grymme presidenten Macias Nguema). Och Obiangs regim har senare inte visat sig så mycket bättre än företrädarens ifråga om mänskliga rättigheter. Ändå har Bush-administrationen beslutat sig för att stryka landet från de 14 stater, som i Afrika inte uppfyller dessa villkor. Som om detta inte vore nog kommer den amerikanska offshoreverksamheten att bevakas av en kustvakt med legosoldater från Military Professional Ressources Inc. (ett företag som leds av pensionerade amerikanska officerare och bland annat är verksamt i Colombia i kampen mot detta lands narkotikahandel). Som man säger på Ekvatorial-Guineas ambassad i Washington, så "är det oljebolagen som informerar det amerikanska utrikesdepartementet". (Ekvatorial-Guineas ambassadör i USA är svåger till landets president Obiang.) President Bush ska under våren 2003 besöka Afrika. Förutom Nigeria blir det säkert något statsbesök i de andra länderna vid Guinea-bukten.

Fredrik Swenson (februari 2003)

.