En av de mest lättköpta "analyserna"om islams förmenta konflikt mot västerlandet" har förts till torgs av Samuel P Huntington (en gång en av teoretikerna bakom de "strategiska byarna" i Vietnam under USAs krig där). Då han talar om en "civilisationernas kamp" för att efter det kalla krigets slut skapa en ny fiende till kommunismen, blev det islam ("den gröna faran").

För Fred Halliday är tro och livsåskådning något för den enskilde. En nation eller en stat är lättare att förstå, då den bygger på en sekulär politisk ideologi. En nation (i politisk mening) med dess olika etniska och sociala grupperingar är av större betydelse som ett sammanhållande kitt än religion, som i en del fall har fått ersätta en nations historia. Det kan vara en skriven eller oskriven text som uttolkas av olika politiska ledare för att ställa en grupp inom eller utanför nationen mot en annan. I Europa är till exempel serberna en av de folkgrupper som mest markant tolkar sin historia för att vid ett givet tillfälle försvara sig mot en " yttre fiende" (bosnisk muslim, kosovoalban eller kroat). Detsamma gäller de mest fanatiska hinduerna i Indien, när dessa angriper muslimer inom landet i syfte att upprätta en (religiös) hinduistisk stat. Det handlar alltså om retorik och ett idéarv förankrade i en mer eller mindre mytisk historieskrivning för att populistiskt vädja till anhängarnas lägsta känslor och fördomar mot en påstådd fiende (i detta fall muslimer).

Fred Halliday punkterar denna "analys" genom att ge ett flertal exempel på hur varken den islamiska världen eller västerlandet har någon ensartad civilisation. Tvärtom är båda mångfacetterade. Om det förekommer kritik mot västerlandet av en del muslimer som sedefördärvande kan man se detsamma i även den kristna världen (den som Huntington identifierar med västerlandet.) En huvudpoäng i Hallidays resonemang är att ingen ska dömas enbart utifrån vad han/hon säger utan om orden omsätts i praktiken. Det är lika viktigt i mellanmänskliga som i internationella relationer (mellan stater). Ett av hans exempel på just denna retorik är Iran under Khomeiny. Iran utropades till en islamisk republik. Det begreppet symboliserar en sekulär, politisk statsbildning (utan minsta stöd i koranen, där det mest närstående hade varit begreppet kalifat - se om Hizb ut-Tahrir i artikeln Jihad i Centralasien). Både arabiska och persiska har en stor förmåga till nybildningar/omtolkningar av språkbruket. I vissa fall hämtades begrepp från kommunister eller andra radikala, politiska ideologier och gavs namn som passade bättre in i det islamistiska språkbruket. Imperialism betecknades t ex som istikbarijahani ("världsarrogans").

Levande mytologi
Och det är här Halliday visar sin styrka. Så mycket av det som i dag sägs av islamister (radikala islamiska aktivister) ligger i ett diffust färgat, religiöst språkbruk, trots att det rör sig om ren och skär politik. Ofta ligger det dolt i det förflutna mer än dagens värld. I islam är som regel historien mer levande än i västerlandet i form av liknelser eller mer eller mindre mytologiska bekräftelser. Det är därför som Saddam Hussein i ett tal till det irakiska folket kan tala om såväl korstågsfarare (för övrigt en term som först under 1990-talet har fått en renässans) som framstormande mongoliska horder, när han menar ett bebådat militärt angrepp på Irak från västliga makter. Å andra sidan kunde samme Saddam inför invasionen av Kuwait i klarspråk säga, att det handlade om gränsdragningen mellan länderna och att "Kuwait med sitt oljepris utövade utpressning mot Irak". Som Halliday brutalt uttrycker det: "Irak var helt enkelt bankrutt och behövde råna någon."

Religiösa övertoner
En snarlik retorik (med religiösa och nationalistiska övertoner) hängav sig president Bush åt i sitt State of the Union-tal i januari. Han talade till exempel om att väst "med Guds hjälp" skulle gå till attack mot Saddam Husseins regim, "att Guds främsta gåva till mänskligheten är friheten" och att USA utgör en "välsignad nation/ett utvalt folk", som har "ett ansvar att försvara den fria världen". Åtskilliga islamister eftersträvar genom en populistisk retorik att elda upp sina anhängare - vilka tidigare har blivit besvikna på olika främmande (moderna) politiska ideologier - för att skaffa sig en maktbas och överta en icke-fungerande statsapparat (se artikeln Jihad i Centralasien) - ta makten helt enkelt. Sharia har blivit ett märkesord bland islamister som "den enda rätta vägen". Den uttolkas av islamiska skriftlärda (ulama). Den blandas ofta samman med det fåtal koranverser som behandlar lag och rätt med det verkliga rättssystemet (fiqh). Därmed ges sharia en långt vidare betydelse som inkluderar koranen, haditherna (profeten Muhammads uttalanden) och traditionen. I praktiken har sharia blivit mer av ett uppförandekodex vad gäller moral och sedvänjor, till exempel hur man klär sig (skäggiga män och kvinnor i klädsel som döljer sina ansikten och kroppar). Flera av de terrordåd (inklusive 11 september), som har utförts, ser Halliday som propaganda genom handling. Den skiljer sig inte mot till exempel RAF i Tyskland på 1970-talet annat än till sina sekulära, politiska förtecken. I sammanhanget nämner Halliday de terrordåd som utförs av baskiska, korsikanska och irländska terrorister som ett bra mycket större hot och källa till osäkerhet i Europa än en islamistisk terror.

Terror "uppifrån" och "nerifrån"
Fred Halliday gör även åtskillnad mellan den terror "uppifrån" (från en statsapparat), som oftare blir ett civilt (medborgerligt) hot mot det som kommer ("nerifrån"). I mindre skala är det samma sak med de palestinska självmordsbombarna i Israel. Det är ett nytt inslag under 1990-talets intifada. Sunniter har tidigare inte "offrat sig själva" (det är beteckningen på dessa "mänskliga bomber"). Kritikerna av dessa dåd talar däremot ogillande om just "självmordsbombare" (självmord är i islam lika förbjudet som inom flertalet livsåskådningar). De enda som tidigare tillgrep så drastiska åtgärder var shiiterna i Iran i kriget mot Irak (1980-88). De skickade ut pojkar och unga män i minfälten för att "som martyrer" desarmera dessa. Martyrskapet är inom den shiitiska grenen av islam ett föredöme för att snabbt nå paradiset. I ett kapitel tar Halliday upp hur islamofobi, eller som han säger, anti-muslimism har uppstått. Den är inte så mycket riktad mot islam som mot enskilda muslimer eller muslimer i grupp. Främsta orsaken ser han som en kombination mellan inslag av något främmande och en socioekonomisk tillbakagång i till exempel Europa. Om nu västerlandets huvudfiende är islam frågar sig Halliday; "hur kommer det sig då att väst vid tre tillfällen (Bosnien, Kosovo-Albanien och Kuwait) försvarar regimer som bygger på islam?".

Missuppfattning om 11 september
En vida spridd missuppfattning är att "världen förändrades efter den 11 september". Men denna aktion var långt ifrån så betydelsefull som de båda världskrigen eller Berlin-murens fall. Halliday anser, att det må ha inträffat en förändring/osäkerhet i USA, som inte har blivit direkt fysiskt angripet på 200 år. Och man kan fråga sig vilken förändring det har inneburit för till exempel en afrikansk fattigbonde… Ser man till attentatsmännens bevekelsegrunder riktades deras attack varken mot världsimperialismen eller globaliseringen utan mot det ekonomiska hjärtat hos en bundsförvant till deras egna hemmaregimer
( främst Egypten och Saudi-Arabien). Läser man al-Qaidas eller Usama bin Ladins uttalande (annex i boken) talar dessa mer om "80 år av förödmjukelser och skam". Det var nämligen på 1920-talet som utländska intressen började vinna insteg på Arabiska halvön (inte bara de heliga platserna Mekka och Medina) som av al-Qaida benämns jazirat Muhammad ( det vill säga Muhammads halvö utan hänsyn till de territoriella gränser staterna på halvön har). Det är detta främmande inflytande, mer än bildandet av kungariket Saudi-Arabien, som dessa ser som skadligt för de ursprungligen feodala arabiska folken ("stammarna").

Likaså sticker det dessa islamister i ögonen, att den shiitiska varianten av islam vunnit fler anhängare (den eviga konflikten mellan sunnimuslimer, härstammande från profeten Muhammad, och dennes kusin Ali, som efter profetens död gjorde anspråk på att efterträda honom som ledare för kalifatet - en maktstrid han förlorade och därför bildade en egen gren - i praktiken politisk rörelse - inom islam). Historiskt/religiöst är därför shiiter inga sanna muslimer för rättläriga sunniter. Och det är här som Halliday än en gång (och som undertecknad instämmer i) understryker, att faran för en inre maktkamp mellan olika skolor inom islam utgör ett större hot än det mellan islam och västerlandet. På båda håll - i västerlandet och den islamiska världen - sprids så många fördomar och stereotyper om den andra sidan, att dessa snarare tjänar motståndaren än tvärtom. Fred Hallidays bok är mycket välkommen, då den synnerligen insiktsfullt klär av båda värde- och idésystemen in på bara skinnet.Avslutningsvis vill jag citera en annan insiktsfull person, den svenske diplomaten Dag S Ahlander som en gång vid en föreläsning sade: "Lär känna din egen kultur, innan du sätter dig till doms över andra!"
Fredrik Swenson ( februari 2003)

Som inledning till boken publicerar Fred Halliday en fyllig ordlista som förklarar både en mer gängse (sekulär), politisk vokabulär samt begrepp inom islam (historiska och sådana som genom nytolkning har fått en annan innebörd i dag).

*Fred Halliday är lärare i internationella relationer vid London School of Economics och sedan årtionden en skarp iakttagare av den islamiska världen. Artikelförfattaren väljer att använda uttrycket islamist i stället för fundamentalist, eftersom detta kan brukas på såväl andra religioner som politiska ideologier för att beskriva bokstavstrohet. (se även tidigare artikel om islamisk nyfundamentalism)