Irak - ett amerikanskt protektorat

USA förlorade 125 man och Storbritannien 30 under striderna. Flertalet bedömare anser att Irak förlorade tiotusentals (på en enda dag 2 000-3 000 man i Bagdad).
I Najaf berättar den amerikanske befälhavaren, att "det irakiska motståndet kom från en fabrik från vilken våg efter våg av irakier beväpnade med endast AK-47:or försva- rade sig mot de amerikanska styrkorna. Samtliga dödades. Det var inte rättvist utan ren galenskap. Det hade varit bättre att slå till mot fabriken med flygunderstöd och likviderat dem ögonblickligen." En amerikansk soldat som deltog i denna strid sade efteråt: "Jag har inget bättre ord för detta än en ren massaker. Jag frågade mig hur många av dessa irakier, som var oskyldiga. Vi var inte stolta över vår insats. Vi vann, men till vilket pris?"

Civila offer
Kriget mot Irak var kort men sannerligen ingen rolig upplevelse för militären. Och det är ännu för tidigt att göra upp facit för antalet civila som dödades - 2 000 lik har påträffats, men hur många ytterligare ligger begravda under sammanstörtade hus?

Ett av skälen till att angripa Irak var att landet sades förfoga över massförstörelsevapen. Men varken biologiska, kemiska eller kärnvapen tillgreps till landets försvar. Det gjorde emellertid USA med sina bomber med laddningar av utarmat uran, som kan drabba civilbefolkningen under flera år framöver liksom de splitterbomber, vilkas outlösta laddningar kan (de ligger där som landminor) drabba oskyldiga under flera år framåt.

Men var inte "befrielsen av Irak" värt de många offren? Det är helt säkert, att irakierna blev lättade av att bli av med den blodigaste regimen i regionen. För dem innebar det anglo-amerikanska angreppet den 20 mars slutet på ett krig som plågat dem sedan 1991: ständiga bombningar och dödande sanktioner, som resulterade i för- tvivlan. Det enda de hoppades på var ett slut på en mardröm och att få återinföras i en "normal" värld. Ja till fred men inte till priset av en utländsk ockupation.

Ändå väckte det nya bombardemanget av en redan svag infrastruktur och de amerikanska truppernas uppförande ny oro och frågor om Washingtons intentioner, risk för kaos, hot om sammanstötningar mellan olika sociala och religiösa grupper. Ingenstans hälsades "befriarna" av jublande folkskaror.

Desinformation
Det gick så långt, att Pentagon gjorde en mediekupp: Störtandet av den väldiga Saddam-statyn i Bagdad 9 april med hjälp av ett amerikanskt militärfordon för att ersättas av den irakiska flaggan. Dessa bilder visades världen runt men var ren des- information. Den irakiska "folkmassan" som deltog i operationen utgjordes i själva verket bara av något hundratal personer.

Det irakiska folkets "spontana glädje" tjänade till att dölja de ursprungliga beve- kelsegrunderna för angreppet. Under månader skyllde den amerikanska administratio- nen på Saddam-regimens innehav av massförstörelsevapen (några sådana har ännu inte påträffats sedan den anglo-amerikanska ockupationen befästs). Bland annat kunde USA-administrationen presentera "bevis" på att Irak så sent som i januari 2003 försökt köpa 600 ton uran från afrikanska Niger. Redan före krigsutbrottet (den 7 mars) kunde FNs atomenergiorgan, IAEA, meddela att "bevismaterialet" innehöll en mängd felaktigheter. Men vad spelade detta för roll? Desinformation har alltid utgjort ett av den amerikanska regeringens främsta vapen i en konflikt för den ena amerikan- ska regeringen efter den andra. Amerikanska massmedier nämnde bara "bevisen". Därför var 40 procent av amerikanerna vid krigsutbrottet övertygade om att Bagdad förfogade över kärnvapen. Där föll det krigsargumentet liksom den amerikanska kri- tiken mot FNs vapeninspektörer för att dessa inte hade hittat några massförstörelse- vapen och Washingtons motstånd mot att dessa skulle få fortsätta sitt uppdrag.

Ett annat argument för ett angrepp på Saddams regim var dess förmenta förbindelser med terroristnätverket .al-Qaida som ett led i det internationella kriget mot terrorism. Inte ens CIA trodde på denna koppling. Det trodde dock 44 procent av den amerikan- ska allmänheten, liksom att Saddam hade mer än ett finger med i de olika attentat som har genomförts runtom i världen. Ännu ett exempel på hur de stora massmedierna i även ett öppet samhälle förmår manipulera och förfalska debatten och tömma demokratin på dess innebörd.

USAs förbindelser med Saddam
Det finns bara en gemensam nämnare mellan Usama bin Ladin och Saddam Hussein - en omständighet som irakierna känner väl till sedan länge och den heter: USA. De båda männen var på 1980-talet strategiska allierade till USA, och ingen av dem skulle ha blivit så farliga om de inte hade fått politisk och materiell hjälp av den ena amerikanska regeringen efter den andra. Washington gav under det "kalla kriget" militärt och finansiellt bistånd till den afghanska mujahidin ("frihetskämparna") och de arabiska frivilliga som Usama bin Ladin rekryterade till denna kamp.

USAs förbindelser med Saddam Hussein går längre bak i tiden. Dennes första kontakter med CIA går ända tillbaka till 1960-talet, då han som flykting uppehöll sig i Kairo. I februari 1963 störtades Iraks dåvarande ledare, officeren Abd al-krim Qasim (Abdel Krim Kassem), han var såväl progressiv som nationalist och närmade sig Sovjetunionen. Därför sågs han inte med blida ögon av Washington. Saddam ingick i den grupp som återvände till Irak för att störta Qasim. Listan på de personer som borde gripas kom från CIA (samma mönster som tillämpades två år senare i Indo- nesien). Saddam deltog i dessa massarresteringar genom att med egna händer både döda och tortera de gripna. Det var då ryktet uppstod i arabvärlden om att Saddam skulle vara en CIA-agent.

Kriget mot Iran
Det var under 1980-talet som alliansen mellan Reagan-administrationen och Sad- dam-regimen nådde sin höjdpunkt i Iraks krig mot Iran. 1983 reste Donald Rumsfeld till Bagdad för att skaka hand med denne framtida "Hitler". Irak ströks från USAs lista över stater som stödde terrorism och de diplomatiska förbindelserna återupp- rättades. USA gav militär hjälp till Irak i dess kamp mot den "islamiska revolutionen" i Iran. USA visste utmärkt väl att Irak vid denna tid bröt mot flera internationella överens- kommelser genom att använda kemisk krigföring mot både iransk trupp och 1988 mot den egna kurdiska befolkningen. Det amerikanska utrikesdepartementet har ända sedan dess försökt sprida desinformation om att det senare anfallet skulle ha iscensatts av Iran.

Förutsättningarna rubbades fullständigt i och med den irakiska invasionen av Kuwait den 8 augusti 1990. Då både kurderna och den irakiska befolkningen i söder revol- terade mot Saddamregimen efter det första Irakkriget lät Washington detta uppror krossas och Saddamregimen sitta kvar i orubbat bo. Vid den tiden sade Colin Powell, då generalstabschef och den som ytterst avrådde från att de amerikanska trupperna i första Irakkriget skulle gå mot Bagdad för att störta Saddam-regimen, att "det var en romantisk syn att tro att ett störtande av Saddam skulle leda till att Irak skulle få en demokratisk regim à la Thomas Jefferson". Detta minns irakierna (särskilt shiiterna som utsattes för den värsta repressionen efter revolten). Därför är det lätt att förstå deras skepsis mot de demokratiska proklamationer som de nya herrarna har uttalat. Detta bekräftas av hur ockupationstrupperna har uppträtt och av några andra starka bilder från det senaste Irakkriget: det irakiska oljeministeriet vaktades av amerikanska marinkårssoldater, medan övriga ministerier plundrades och stacks i brand. Liksom att amerikansk trupp inte ingrep, när plundringarna gick vidare till sjukhus. Ingen ameri- kansk trupp skyddade heller nationalmuseet eller nationalbiblioteket och Koranbiblioteket, vilka stacks i brand. I samtliga fall har därmed föremål som här- stammar från civilisationens vagga gått till spillo. En del vittnesmål påstår att det var amerikansk trupp som uppmuntrade till dessa plundringar.

Många irakier fruktar därför kaos och misstänker USA för att underblåsa detta för att rättfärdiga sin närvaro och upprätta militärbaser i landet. Allt med syfte att lägga be- slag på oljan (världens näst största tillgångar). De fruktar att det blir oordning snarare än demokrati som kommer att råda i Irak.

Protester mot USA
Redan har de första tecknen på konfrontationer mellan olika befolkningsgrupper kommit i dagen. Rena sammanstötningar har ägt rum i Mussul och i Kirkuk har arabiska familjer tvingats från hus och hem av kurder. Bland shiiterna har radikala religiösa grupper börjat göra sig mer gällande. Anglo-amerikanska försök att sätta in tidigare Saddamtrogna officerare och poliser har lett till bråk i lokalbefolkningen.

Irakierna har snabbt visat att de inte vill se en diktatur avlösas av en utländsk ockupant. I Nassiriya upprepades under flera dagar demonstrationer mot ockupan- terna, som sköt in i folkmassorna och dödade flera civila. Demonstranterna skande- rade:"Ja, ja till friheten! Ja ja till islam! Nej till Amerika och nej till Saddam!"

Redan från början protesterade många irakier mot att USA i ledningen för det nya Irak skulle sätta in en exil-politiker som Ahmad Shalabi, som "inte hade varit i landet och fått utstå samma lidande som vi andra" (han hade då befunnit sig i bekväm landsflykt sedan mer än 40 år i företrädesvis Storbritannien och USA). Han är dessutom eftersökt av jordanska myndigheter för en banksvindel för vilken han är dömd till 22 års fängelse.

Amerikanskt kapital går in
Den amerikan (tidigare i ledningen för det skandalomsusade bolaget Enron) som har ställts i spetsen för Iraks handelsministerium uttalade på ett tidigt stadium, att "Irak skulle bli en ekonomisk frizon". Det var inte gripet helt ur luften utan hade stöd från högsta ort (president Bush) som senare i ett tal har sagt, att "hela Mellanöstern ska bli ett frihandelsområde" (sådana bilaterala frihandelsavtal har USA redan med Marocko, Jordanien och förstås Israel) förutsatt att "en modernisering sker av de arabiska ekonomierna och de politiska institutionerna). Ett uttalande av en svuren nyliberal, som tror att politiska förändringar kan genomdrivas av enbart ekonomiska.

Privatiseringen av den irakiska ekonomin har redan inletts. Oljebolaget Halliburton, som fram till år 2000 leddes av nuvarande vicepresidenten Dick Cheney, har fått uppdraget att se till att det inte utbryter eldsvådor på oljefälten. Infrastrukturbolaget Bechtel, som står den amerikanska administrationen nära och finansierade en stor del av Bushs valkampanj, har fått kontrakt motsvarande 680 miljoner dollar (EU har för övrigt just inlett en undersökning för att inför världshandelsorganisationen WTO väcka frågan om dessa kontrakt inte handlar om illojal konkurrens).

Men är det något att bråka om? Är det inte amerikanska pengar det handlar om? Ingalunda. Av de 2,4 miljarder dollar den amerikanska kongressen har röstat igenom för återuppbyggnaden av Irak kommer 1,7 miljarder från irakiska fonder, som har varit "frusna" och senare helt sonika konfiskerats av USA sedan 1990 och det första Irak- kriget. Inom 18 månader räknar den amerikanska ockupationsmakten med att samtliga irakiska statsföretag ska vara privatiserade och att en oberoende centralbank (någon sådan finns inte hela regionen) finnas på plats. Tydligen räknar man inte med att Irak längre ska vara en suverän stat.

Men var kriget inte värt slutmålet att ersätta en diktatur med demokrati? Sedan 1948 har Mellanöstern skakats av ett flertal konflikter. Men ingen har lett till större öppen- het eller ens demokrati. Varför skulle det senaste kriget förändra den situationen? Det har förts på tvärs mot större delen av den arabiska och islamiska opinionen. Och vilken politisk öppning och demokrati har t ex palestinierna fått uppleva med ett hittills ointresserat USA. I stället har det lett till desperat terror från båda håll.

Efter det "kalla krigets" avslutning har vi i stället inträtt i en geopolitikens kaos och sett stater falla samman (som Jugoslavien). Afghanistan är ett annat exempel, där en maktlös regering med FN-stöd har att försöka bringa ordning i ett land, där ännu lokala krigsherrar (flera med fortsatt amerikanskt stöd) gör allt för en fortsatt splittring av landet. Ett scenario är inte alls otänkbart att vi får se även i Irak med dess potentiella motsättningar mellan en centralregering och centrifugala krafter bland kurder och shiiter. Detta bottnar i de nämnda fallen i att utländska krafter stövlar omkring som en elefant i en porslinsbutik utan minsta kännedom om den lokala historien och kulturen för att påtvinga sitt recept på en lösning, liknande västerländsk demokrati, som för dessa länder är totalt främmande. Med ett fint ord kallas detta etnocentrism eller varför inte maktens arrogans?

Fredrik Swenson Maj 2003