Det är ett dramatiskt händelseförlopp, där vi får bevittna hur ett gäng företagare, en korrumperad fackpamp och nästan samtliga massmedia, särskilt TV-kanalerna, med stöd och direkt styrning från USA iscensätter ett uppror. Kuppmakarna skydde inga medel och deras hat mot och fruktan för "populasen" är inte att ta miste på. Ett tjugotal dödsoffer skördades bland de människomassor som gick ut på gatorna för att visa sitt stöd för presidenten, men internationella massmedia, däribland de svenska, rapporterade att demonstranterna själva låg bakom. TV-kamerorna berättar att så inte var fallet.

Den irländska dokumentären behöver egentligen inga kommentarer. Också reaktionerna hos en rad makthavare och journalister i USA och Europa talar för sig själva. Bush' presstalesman drog igång en kampanj, tätt följd av den spanske premiärministern, "lillebror" José María Aznar. Chávez hade ju inte begått någon som helst lagöverträdelse utan det var hans rätt att fortsätta valperioden ut och därefter avlägsnas från posten om medborgarna röstade för detta. Men nästan samtliga massmedia stödde kuppmakarna öppet eller underförstått.

Något fördömande av statskuppen mot en president som valts av en förkrossande majoritet och under iakttagande av strikt demokratiska spelregler, var det inte tal om, varken från EU-länderna eller massmedia. Ett av de värsta exemplen stod att läsa i Sydsvenska Dagbladet den 13 april 2003, i en artikel under rubriken, "Adjö, Hugo Chávez", men någon självkritik från artikelförfattarens sida får man leta efter.

Hugo Chávez' försyndelse bestod i att han värnat om landets rikedomar, närmare bestämt oljan, som är Venezuelas främsta tillgång, att han satt sig i sinnet att få bukt med den gigantiska korruptionen i landet och skaffa skolor, läkare och en anständigare tillvaro åt landets utfattiga massor. Samt att inte ha krökt rygg inför imperialismen, och till råga på eländet vara god vän med Fidel Castro. Sådana tilltag är alltför svårsmälta.

Gutemberg Charquero
November 2003